Såg delar av minnesceremonin över Michael Jackson på tv. Kan inte säga att jag blev berörd, snarare beklämd. Var inte mannen värd något mer än detta fejkade spektakel?
Låt gå för alla tillrättalagda tal och förljugna hyllningssånger – men att se ”sörjande” liksom kämpa fram gråten eller sammanbrotten blir bara too much. Fast så tycker jag kanske för att jag är svenne, slår det mig nu. Jag menar, här kämpar vi ju oftast för att INTE börja gråta i känsliga ögonblick.
Hellre det än att låtsasgråta, får jag nog säga ändå.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar