Storartat, HK Malmö!

HK Malmö-Kristianstad 27-25. Applådåskor och stående ovationer i Baltiskan. Mest för Dan Beutler som var lysande mellan stolparna. Någon, det kan ha varit jag, har antytt att åren hunnit ikapp honom. Karl'n är trots allt 41 så det vore inte märkligt. Men nu glömmer vi det, som Beutler spelade ikväll känns tugg om åldern fullständigt irrelevant. Hela HK gjorde f ö en magnifik kämpamatch, annars slår man inte "maskinen" från Kristianstad. Vid några tillfällen var hemmalaget under med tre men viljan var liksom gränslös, skärpan som bäst i de utsatta lägena. Ska jag nämna någon (jämte Beutler) får det bli Lindahl. Hans underjamare rätt upp i nättaket var aftonens handbollsgodis - och han bjöd på det två gånger om. Aftonens surpelle utnämner jag Kristianstadtränaren Ola Lindgren till. Dessa demonstrativa gester mot domarna, detta protesterande i tid och otid, denna oförmåga att ta en förlust. Man har sett det förr och det är lika nedslående varje gång. Kom igen, Lindgren. Du kan bättre.

Vad triggar vansinnet?

Efter att ha sovit på saken har jag inte ångrat mig något nämnvärt rörande matchen AIK-MFF. Jag konstaterar bara att med sådana spelare behöver fotbollen inga läktarhuliganer. "Sådana spelare" avser då i första hand AIK:s. Lagrusningen i något slags kollektivt vansinne mot MFF-bänken borde nästan utredas rent vetenskapligt. Varför firar man ett mål på det sättet? Varför inte vid egna bänken eller framför sina egna supporters? Varför detta missriktade hat och hån i ett ögonblick av fullt begripligt lyckorus? Hur uppstår sådan mental härdsmälta, exakt vad är det som triggar? "Känslor", hörde jag "AIK-hjälten" Sebastian Larsson säga i tv. Lite urskuldande, liksom. Snarlikt simpelt huliganspråk. Arma fotboll om årets allsvenska mästarlag ska sätta normen för det vi brukar kalla fair play.

Fotbollsrån under svinaktiga former

AIK-MFF 1-1. Inte ofta jag har äckelkänslor efter en fotbollsmatch men ikväll är det så. AIK:arnas vidriga beteende mot ett handfallet domarteam matchen igenom, men framförallt i andra halvlek. Sättet att fira kvitteringsmålet i 96e minuten: lagrusning mot MFF-bänken för att håna och provocera en rånad motståndare. Ty så var det. MFF gjorde ett korrekt 2-0-mål som togs bort för offside. MFF:s unge inhoppare Hugo Andersson vann klockrent juste nickduellen som föranledde domaren att bjuda AIK på den frispark i drömläge som Sebastian Larsson omsatte i 1-1. Detta sedan domaren tvingat MFF-muren elva meter bort från bollen istället för de stipulerade nio. Allt vederlagt direkt i tv - och i repris på repris. Tumult, handgemäng, röda kort, säkerhetsvakter inne på planen...skandal är ett futtigt ord på skeendet. Jag säger inte att MFF:s spelare är några änglar. Jag säger heller inte att AIK:s är svin, efter en sån här match vore det att förolämpa svinen. Tvi vale. Skulle AIK vinna allsvenskan har ett ovärdigare mästarlag aldrig skådats, det är min bestämda uppfattning i skrivande stund.

Hurra för Piteexemplet!

Piteå vinner damallsvenskan i fotboll. Piteå. Norrbotten. Vintersverige. 23000 invånare, inte ens en tiondel av Malmös befolkningsmängd. Fotbollslagets budget vet jag inget om, kanske är även den en tiondel av t ex FC Rosengårds. Pengar talar, heter det. Men spelar fotboll gör de icke, tack och lov. Vore det så enkelt hade Rosengård vunnit SM-guldet ständigt och jämt - och inte slutat trea som nu. Göteborg kom också före, vann dagens interna möte med 4-2. En svidande örfil på Rosengårds hela affärsmodell. Detta att konsekvent dumpa, eller förminska, egna talanger till förmån för "stjärnköp" utifrån. Två f d Rosengårdare återfinns i just Göteborg numera: Emma Pennsäter och Elin Rubensson. Där får de spela, där får de blomma. Rubensson gjorde två mål idag, snacka om hämnd från en tös som aldrig fick bli mycket mer än inhoppare i FC Rosengård. Undrar om inte FCR är vid vägs ände nu, tredjeplatsen betyder ju dessutom att man missar Champions league nästa år. Spelare som Mittag och Seger blir varken yngre eller billigare...och locka nya "namn" blir inte lätt när det inte finns nåt att locka med. Dags kanske att snegla mot årets svenska mästare? Piteå tar guldet utan spektakulära värvningar. Succélaget är i stora delar hemvävt, byggt långsiktigt och tålmodigt. Det går, det också. Kul för damfotbollen - och för föreningslivet som sådant.

Tacksam MFF-pinne i Norge

Sarpsborg-MFF 1-1. Gammeldags fotbollsunderhållning, villkorad av Sarpsborg. Långa bollar, längre inkast, hög press, hårt arbete, bottenlös energi, noll briljans. Egentligen en match ovärdig Europa league 2018 - sagt med all respekt för ett lag som ger uttrycket "spela efter sina resurser" full täckning. MFF bör vara tacksamt över 1-1, låt vara att Sarpsborgs kvitteringsmål kom sent. MFF bör också vara tacksamt över att Markus Rosenberg slapp utvisning, hans hockeytackling på en oskyddad motståndare var "röd" med råge. Generellt var det ganska påtaglig frustration i MFF-leden. Kanske pga missnöje med underlaget, en svårbemästrad norsk variant av konstgräs. Kanske för att motståndet skavde, gnagde, irriterade...hela, hela tiden. MFF fick aldrig något andrum, aldrig någon tid för ordnat spel. Knattemittfältarna åts upp, konstruktiviteten försvann. Samtidigt som svagheterna i en hårt ansatt backlinje blottades: Bengtsson lite seg i vändningarna, Safari tyngre för varje match som går. Åren tar ut sin rätt, även för beundransvärda ikoner. Men målet var snyggt: Rieks välavvägda passning, Vindheims avslut ur närmast dödvinkel. Där visade MFF åtminstone en glimt av klass. Mer sånt lär behövas i hemmareturen om ett par veckor, annars vinner primitiviteten.

Umgänge undanbedes...

Den SD-vänlige bloggaren på Näset är igång igen. Favoritpartiets statiska offsideposition på den politiska spelplanen lämnar honom ingen ro. In med dem i gemenskapen och glöm det förflutna, lyder det återkommande budskapet från bloggaren. Nu senast i ett ansträngt försök att vara rolig...nämligen en utläggning om att förbundskapten Janne Andersson bestämt sig för att utestänga skåningar från fotbollslandslaget. Detta med hänvisning till Skånes solkiga historia: danskt för några hundra år sedan, krig mot Sverige etc. Liknelsen är förvisso skrattretande - i all sin dumhet. Problemet för SD är ju knappast historien, problemet är partiets göranden och låtanden här och nu. Själva affärsidén om människors olika värde. Den öppna rasismen bland företrädare och sympatisörer som avslöjas gång på gång. Det dagsfärska Hörbyexemplet där SD-snubben som (välsignad av Skånemoderaterna) skulle bli kommunens starke man steg av sedan han brunkletat fritt ur hjärtat på sociala medier. Har bloggaren på Näset missat allt detta? Eller menar han att det är okej? Försumbara bagateller? Oavsett vilket är han naturligtvis i sin fulla rätt att tycka som han gör, det är viktigt att understryka. Precis som sju demokratiska partier är i sin fulla rätt att undanbe sig umgänge med ett odemokratiskt. Beklämmande dock att denna totala enighet inte kan omsättas i en stabil regeringsbildning. Prestige är och förblir förnuftets värsta fiende.

Se upp för smöret, Mackan

Hörde Cmore-experten Alexander Axén stå och smöra för Markus Rosenberg i tv-intervjun efter MFF:s segermatch mot Hammarby igår. "Lägg inte av, du är för bra", sa Axén närmast vädjande till den smått förlägne MFF-veteranen. Själv har jag lite svårt att förstå resonemanget. Vad är det för fel på att sluta i tid? Rosenberg är 36 och gör förvisso en bra säsong, klart bättre än i fjol. Men kanske beror det på att han i god tid meddelat att detta är hans sista? Man ska inte underskatta betydelsen av självständiga beslut i svåra frågor...vånda och press som släpper, avspändhet och kreativitet som kommer ut. Personligen hoppas jag att Rosenberg är stark nog att stå emot "smörarna", det skulle om inte annat förgylla hans eftermäle som fotbollsstjärna. Inget säger att 2019 blir som 2018, rätt mycket talar för motsatsen. Och vem smörar för en ros som vissnat? Ingen expert i världen, såvitt jag vet.

HIF Karlskronas halleluja moment

Guif-HIF Karlskrona 23-28. Sensation? För futtigt. Skräll? Räcker inte. Bomb? Ja, det ordet får duga - i brist på bättre. Äntligen vinner HIF Karlskrona en match utanför programmet i handbollsligan. Dvs över annat motstånd än olycksbröderna i bottenskiktet. Dit vägrar jag räkna Guif, även om Eskilstunalaget inlett just den här säsongen förbluffande svagt. Det tog drygt tre år för HIF Karlskrona att bryta förbannelsen. Hur många matcher ids jag inte kolla...men många, ruggigt många. Nära har det varit några gånger, senast i Malmö. Men det är som om laget inte vågat vinna. Inte kunnat, inte förmått. Förlorarkulturen har frodats i takt med den oändliga sviten av bakslag. Så befriande skönt att plågan är över. Jag gläds med supportrarna inte minst. Lejonen som de kallar sig. Sveriges bästa handbollsfans. Som de stöttat sitt lag. Troget, tappert och tålmodigt, alldeles oavsett resultat. Ikväll såg de matchen på nån krog i Lyckeby, råkar jag veta. Lyckeby...så rätt det kan låta. Grattis HIF Karlskrona! Det här var en vass replik till alla oss som trodde att vi begrep handboll...

Stollar spekulerar

Och så var det julafton på sociala medier igen. Ytterligare en fotbollsstjärna anklagas - och har häktats - för våldtäkt. Den här gången en bortglömd föredetting, men det hindrar så klart inte frossandet i spekulationer. Olyckligtvis, för frossarna, visar det sig att mannen ifråga är helsvensk. Det passar inte deras världsbild. Såna här svin ska ju vara "importerade", helst från Afrika. Enligt nättrollen alltså. Ibland när man läser flashback kan man tro att det är SD som kampanjar. Själv minns jag den här snubben - numera gubben - som en hygglig allsvensk back, inte mer. "Stjärna" och "profil" blir man tydligen först efter en påstådd våldtäkt. God jul, alla stollar på sociala och andra medier.

Bättre förr, HK Malmö

HK Malmö-Sävehof 23-25. För tidigt att tala om kris i HK. Men bekymmersamt är det allt. Bökigt, stökigt, inget naturligt flow i spelet. Och inte heller den mängd målvaktsräddningar som så ofta varit lagets poängbank. Ett ytterligare problem är mittsex: Kvick och Lagerqvist involveras alltför sällan. Om det är deras eget fel eller "niornas" vet jag inte - men nog var HK vassare i positionen på Mirsads tid. Rätt lag vann ikväll. Sävehof ledde från start till mål, en enda gång var HK uppe i lika (23-23). Partillelaget hade bättre målvakter, bättre försvar, bättre metodik i spelet. Och en individuell gigant i unge mittnian Sunnerfelt. Tunn som en tråd, på det sättet lite udda i dagens muskelsprängda handboll. Men vilken skottarm killen har! Åtta mål stänkte han in, sex redan i första halvlek. Malmö stod maktlöst, tog liksom inte fajten. Det finns ingen Carl-Johan Andersson i dagens HK, det finns inte ens någon Hampus Nygren. Inga bröstvärmare, inga tjuvnyp. Till Sunnerfelts smala lycka...

Makalösa Mjällby...

Idag blev det definitivt klart. Mjällby AIF återkommer i elitfotbollen, 1-1 mot Utsikten var precis den poäng som behövdes för att säkerställa seriesegern i division 1 Södra och därmed avancemanget till Superettan 2019. En storartad prestation, egentligen mot alla odds. Mer än halva laget försvann ju efter fjolårets kvalrysare mot Örgryte, i somras hoppade dessutom tränaren Jonas Andersson av sitt uppdrag. Mjällby tvingades börja om, bygga nytt, lyfta assisterande tränaren Milos Milojevic till huvudtränare. En hel del osäkerhetsfaktorer alltså - men som man fått ihop det! Laget har gått som tåget genom hela serien. Två ynka förluster på 26 matcher, 13 poäng ner till tvåan med fyra omgångar kvar. Möjligt att det krymper nu när allt är klart och alla bägare är tömda, men det förändrar ingenting i sak. Mjällby AIF är årets suveränaste seriesegrare i svensk fotboll, åtminstone ovanför lingonnivån. Ikväll blir det svart kaffe och gul chartreuse för min del...och hjältarna själva ska väl gå på lokal, kan jag tänka. Grattis MAIF, detta var min själ smått fantastiskt.

Inte bara ljusen som värmer

Besökte minnesplatsen för Labinot Harbuzi idag. Tände ett ljus. Samspråkade lite med andra som var där. Lågmält, värdigt, vackert. Plötsligt dök det upp en ung grabb, 15 kanske. Han la ner en supporterhalsduk. Hammarbys, inte MFF:s. Jag kunde inte låta bli att fråga: hann du nånsin se Labbe spela fotboll? Grabben svarade: "nej, tyvärr. Men man kan visa respekt ändå". Mänsklig godhet finns. Bland ungdomar inte minst. Tack grabben. Den påminnelsen värmde.

Minnet av Labinot Harbuzi

Labinot Harbuzi. En fotbollstalang att älska, en medmänniska att oroa sig över. Det var lite så jag kände för grabben som en gång lämnade MFF i förtid - och som nu även lämnat jordelivet i förtid. 32 år ung, bottenlöst tragiskt. Men vågar jag, med all respekt, säga typiskt Labbe? Detta att gå sina egna vägar. Utmana ödet. Göra det förbjudna. Bejaka leken, förneka allvaret. En idrottskarriär går fort, i Labbes fall väldigt fort. Han hade sina bästa år i MFF. Blev den förste att göra mål på Swedbank stadion. Älskades av publiken...kanske mer än av klubben. Labbe ville vidare, ju förr desto bättre. Stämplades som problembarn, strulpelle. Petades, tappade form och fokus. Vid 24 hade han gjort sitt i MFF. Turkiet nästa. Det gick sådär. Bra i början, sämre efterhand. Plötsligt kom han hem. Inte till Malmö, men till allsvenskan. Värvad av Syrianska i Södertälje. Labbe var fortfarande bara 27. Åldersmässigt i karriärens mittpunkt, prestationsmässigt "over the hills". MFF:s gamle publiktjusare platsade inte i Syrianska, ett allsvenskt bottenlag. Tre korta inhopp blev allt, det ena mot just MFF. Där någonstans tog fotbollssagan Labinot Harbuzi slut. På en bänk i Södertälje. Ovärdigt, obegripligt för oss som sett det bästa av Labbe några år tidigare. Han fortsatte förvisso ett tag till på lägre nivå i Turkiet. Återvände också till Malmö för ett kort gästspel i Prespa, avrundade slutligen i Malaysia. En säregen karriär för en säregen begåvning. Frid och ljus över hans minne.

Nordiska Skövde imponerar

Dags att ta IFK Skövde på allvar i handbollsligan. Laget som inte varit i slutspel sedan Andreas Nilssons dagar - och det är rätt länge sen - går som tåget nu, har sex vinster av sju möjliga. Stora rejäla vinster dessutom, den senaste ikväll mot HK Malmö. Målsiffrorna 35-29 ljuger: Skövde var mer överlägset än så, ledde med tolv och kunde tillåta sig lite lättja på slutet. Det är ett "nordiskt" Skövde vi ser i år. Norsk tränare, norsk målvakt. Tre danskar därtill, av vilka Helt Jepsen tycks vara en alldeles utmärkt playmaker. Men IFK Skövde vore inte IFK Skövde utan en stomme av hemvävt. Staden är ju ett s k handbollsfäste, egen talangproduktion hör till. 19-årige Jack Thurin är väl finaste exemplet just nu, men det finns fler. Vad HK Malmö sysslade med ikväll vet jag inte. Knappast försvarsspel i alla fall. Ej heller målvaktsspel - en handfull räddningar på 60 minuter duger inte. Lindahl och Magnus Persson saknades, och därmed normal bemanning på högernio. Vilket förstås inte ursäktar lagets orgie i tekniska fel. Anmärkningsvärt i övrigt: samtliga Malmöspelare antecknade sig i målprotokollet. Alltid nåt, sa han som fick saft istället för skumpa.

Hollies tog "musikpriset"

En helg i musiknostalgins tecken. I lördags Björn Skifs på Arenan, igår The Hollies på Nöjesteatern. Good old boys på avskedsturnéer - tror jag. Man vet aldrig säkert med åldrade popsnören, det är det som skiljer dem från t ex fotbollslirare. Spela & sjunga kan man göra tills man stupar, inga tränare eller "experter" talar om nödvändig föryngring, inga år tar ut sin rätt. Och minst av allt: ingen publik vänder veteranerna ryggen. Skifs drog nästan fullt hus både fredag och lördag, Hollies lockade färre men ändå tillräckligt många för lika hög stämning. Själv föll jag - till min egen förvåning - mest för The Hollies. På 1960-talet när bandet slog igenom var jag liksom en halv generation för gammal för att låta mig fångas av det där som kallades brittisk popvåg, Orbison och Jerry Lee var ju så mycket bättre. Att varenda ny Holliessingel klättrade förbi mina hjältar på topplistorna kändes klart störigt och djupt orättvist...men det tyckte jag å andra sidan även om Beatles "intrång" på scenen. Igår kväll påmindes jag alltså på nytt. Carrie Ann, Very Last Day, I'm Alive, Bus Stop, Jennifer Eccles; Hollies rev av hela sin hitkatalog och allt lät som i fornstora dar. Nej, bättre. Allra bäst: lägereldsversionen av He Aint Heavy He's My Brother. Där blev jag smått rörd faktiskt. Dom var nog inte så dumma ändå, The Hollies. Enkla låtar, tät stämsång, gediget hantverk på gitarrer, bas och trummor. Numera även keyboard. Bemanningen är delvis ny jämfört med den ursprungliga, men ljudbilden intakt. Två originalmedlemmar finns kvar, gitarristen Tony Hicks och gamle trumvirtuosen Elliott. Jämte dem fyra andra farbröder i mogen ålder, alla har vid det här laget varit med i bandet länge. Goa gubbar, hade man säkert sagt i Göteborg. Kanske även om Skifs. Vars show på Arenan var större, pråligare, ljudligare, lyxigare...och underhållande på sitt sätt. Bara lite mindre berörande.

Underligt är kort...

9-4 efter en kvart. 9-14 åtta minuter senare. Sånt kan bara inträffa i handboll - och knappt där. Men igår hände just detta i division 1-matchen mellan IFK Karlskrona och Vinslöv. 0-10 i ett huj, total scenförändring utan rimlig förklaring. Jo, kanske att Vinslöv är ett förmodat topplag i serien, förstärkt bl a med spelare från närliggande handbollsmekkat Kristianstad. IFK å sin sida är nykomling i ettan. Dock väl rustat och ganska oblygt i målsättningen...fjolårets överlägsna serieseger i division 2 har s a s fått kammen att växa. Laget vann dessutom premiären i förra veckan. Och visade förvisso tåga även igår: 23-27 till slut, inte så farligt med tanke på sekvensen med 0-10. Men visst är det skillnad på ettan och tvåan, gamla klassiska IFK Karlskrona gör nog klokt i att inse det.

Den segern kom som en smekning

En underbar tvåmålsseger när det som bäst behövdes. Tack för den. Talar jag om MFF:s 2-0 mot Besiktas i fotbollens Europa league? Glöm det. Bra gjort förvisso, väl värt viss uppmärksamhet. Men inte slår det HIF Karlskronas 25-23-triumf mot Önnered i handbollsligan. Om man nu tvunget ska jämföra, vilket man nog inte ska rent sportsligt. Jag menar mer det känslomässiga. Har man, som jag min oförbätterlige gamle bleking, dömt ut HIF Karlskrona som årets slagpåse kommer varje seger som en smekning över hjärterötterna. Slagpåse kan jag vá själv. I alla fall tills vidare. Handbollssäsongen har bara börjat, ingen vet hur den slutar. Så här långt - eller kort, snarare - ser det dock ut som om HIF Karlskrona gjort ett trollerinummer. Sämre spelare än i fjol. Bättre lag. Cred till magikern bakom verket, tränaren Robert "Knirr" Andersson. Må första vinsten följas av fler.

Lönns rörande resa

Från karriärhot till karriärdröm. Handbollslivet har onekligen vänt för HK Malmös Adam Lönn. För bara ett par år sedan ifrågasattes hans möjligheter till fortsatt elitsatsning. Detta efter upprepade skador, knä- och skelettrelaterade om jag minns rätt. Nu blir "olycksbarnet" bundesligaproffs i Stuttgart. Ja, inte nu på studs men efter säsongen. Gud vet vad läkarna gjort, i vilket fall är det bra jobbat. Lönn själv talar om infriad pojkdröm och jag gläds verkligen med honom. Precis som jag led med honom under den mörka tiden. Adam Lönn klädde liksom aldrig i kryckor. Han, den störste och starkaste bland handbollsspelare. Han, den vildaste av alla viljeladdade vildar i HK Malmö. Han, den osårbare. Inte kunde han bli skadad. Men jo, det kunde han alltså. Om och om igen. Fjolårssäsongen var bestämt den första Adam Lönn kunnat genomföra helt och hållet "oskadd" sen han kom till Malmö som ung grabb 2013. Och så bra han var! I försvaret. I anfallet. I attityden. I armar, ben och knän. I match efter match efter match. Jag skulle nog inte kalla Adam Lönn "gudabenådad talang", han ser mer ut att vara typen som jobbat sig upp den grå vägen. Stjärna, fast utan manér. Sånt gillar vi idrottsvänner skarpt och därför har Lönn blivit en publikfavorit i Baltiska hallen. Hoppas nu han får en fin avslutningssäsong i HK Malmö. Och i sinom tid ett häftigt äventyr i Tyskland. Lycka till!