Minnet av Labinot Harbuzi

Labinot Harbuzi. En fotbollstalang att älska, en medmänniska att oroa sig över. Det var lite så jag kände för grabben som en gång lämnade MFF i förtid - och som nu även lämnat jordelivet i förtid. 32 år ung, bottenlöst tragiskt. Men vågar jag, med all respekt, säga typiskt Labbe? Detta att gå sina egna vägar. Utmana ödet. Göra det förbjudna. Bejaka leken, förneka allvaret. En idrottskarriär går fort, i Labbes fall väldigt fort. Han hade sina bästa år i MFF. Blev den förste att göra mål på Swedbank stadion. Älskades av publiken...kanske mer än av klubben. Labbe ville vidare, ju förr desto bättre. Stämplades som problembarn, strulpelle. Petades, tappade form och fokus. Vid 24 hade han gjort sitt i MFF. Turkiet nästa. Det gick sådär. Bra i början, sämre efterhand. Plötsligt kom han hem. Inte till Malmö, men till allsvenskan. Värvad av Syrianska i Södertälje. Labbe var fortfarande bara 27. Åldersmässigt i karriärens mittpunkt, prestationsmässigt "over the hills". MFF:s gamle publiktjusare platsade inte i Syrianska, ett allsvenskt bottenlag. Tre korta inhopp blev allt, det ena mot just MFF. Där någonstans tog fotbollssagan Labinot Harbuzi slut. På en bänk i Södertälje. Ovärdigt, obegripligt för oss som sett det bästa av Labbe några år tidigare. Han fortsatte förvisso ett tag till på lägre nivå i Turkiet. Återvände också till Malmö för ett kort gästspel i Prespa, avrundade slutligen i Malaysia. En säregen karriär för en säregen begåvning. Frid och ljus över hans minne.