Hollies tog "musikpriset"

En helg i musiknostalgins tecken. I lördags Björn Skifs på Arenan, igår The Hollies på Nöjesteatern. Good old boys på avskedsturnéer - tror jag. Man vet aldrig säkert med åldrade popsnören, det är det som skiljer dem från t ex fotbollslirare. Spela & sjunga kan man göra tills man stupar, inga tränare eller "experter" talar om nödvändig föryngring, inga år tar ut sin rätt. Och minst av allt: ingen publik vänder veteranerna ryggen. Skifs drog nästan fullt hus både fredag och lördag, Hollies lockade färre men ändå tillräckligt många för lika hög stämning. Själv föll jag - till min egen förvåning - mest för The Hollies. På 1960-talet när bandet slog igenom var jag liksom en halv generation för gammal för att låta mig fångas av det där som kallades brittisk popvåg, Orbison och Jerry Lee var ju så mycket bättre. Att varenda ny Holliessingel klättrade förbi mina hjältar på topplistorna kändes klart störigt och djupt orättvist...men det tyckte jag å andra sidan även om Beatles "intrång" på scenen. Igår kväll påmindes jag alltså på nytt. Carrie Ann, Very Last Day, I'm Alive, Bus Stop, Jennifer Eccles; Hollies rev av hela sin hitkatalog och allt lät som i fornstora dar. Nej, bättre. Allra bäst: lägereldsversionen av He Aint Heavy He's My Brother. Där blev jag smått rörd faktiskt. Dom var nog inte så dumma ändå, The Hollies. Enkla låtar, tät stämsång, gediget hantverk på gitarrer, bas och trummor. Numera även keyboard. Bemanningen är delvis ny jämfört med den ursprungliga, men ljudbilden intakt. Två originalmedlemmar finns kvar, gitarristen Tony Hicks och gamle trumvirtuosen Elliott. Jämte dem fyra andra farbröder i mogen ålder, alla har vid det här laget varit med i bandet länge. Goa gubbar, hade man säkert sagt i Göteborg. Kanske även om Skifs. Vars show på Arenan var större, pråligare, ljudligare, lyxigare...och underhållande på sitt sätt. Bara lite mindre berörande.