Bra, sa Backe efter 0-2 i baken

Polen-Sverige 2-0. Bra fotboll av Sverige. Bra anfallsspel. Bra byten. Bra allting. Sa Hasse Backe, expertkommentator i tv, när matchen var över och VM-drömmen gått i kras. Jaha, där ser man. Jag som alltid trott att ”bra fotboll” ska kunna utläsas av slutresultatet och ”bra anfallsspel” av målprotokollet. Var fick jag det ifrån? Experterna vet bäst, får man ju förmoda.

*. *. *

Nej, jag tänker inte ropa fiasko om Sveriges insats. Första halvlek var helt okej. Olsson och Karlström duktiga på mitten, backlinjen stabil, inspirationen påtaglig. Så långt. ”Bra anfallsspel”? Nja, ganska trubbigt redan då. Annars hade vi tagit ledningen. Lägen fanns men avsluten blev för tama. Eller för ”svenska”, om man så vill. Detta var alltså landslagets fjärde raka match utan mål inom ordinarie speltid. Sånt förklaras inte med otur eller tillfälligheter. Snarare av brist på klass eller adekvat typ av spelare. I något fall kanske stagnation (Alexander Isak?).

*  *  *

För ett lag utan offensiv kraft blir det förödande att hamna i underläge - och det var vad Sverige gjorde tidigt i andra halvlek. Polsk straff sedan Karlström kommit snett in i en duell och ”förstört” sin lovande debut som startspelare. Lewandowski överlistade Olsen nästan retfullt enkelt, 1-0. Så slår man en straff när självförtroendet är fullpumpat och skickligheten stjärnmärkt. Sen dröjde det inte länge förrän tvåan föll och då dog matchen. Sverige löstes liksom upp i osammanhängande delar. Bytte spelare hej vilt, skippade grundkonceptet. Olsen tvingades till ett par exceptionella räddningar för att hålla siffrorna nere. 

*. *. *

Bör Janne Andersson avgå efter detta? Bara om han själv känner sig ”färdig” som förbundskapten. Knappast på saklig grund. Över tid har Andersson lyckats väl med det enda som räknas i ett jobb som hans: resultaten. Att Sverige ska kvala in till precis varje mästerskap må vara en målsättning, men rimligt är det inte. Vi talar fotboll, mördande konkurrens. Vad gäller spelare och trupp är vi alla ”förbundskaptener”, dock utan personligt ansvar för utfallet. Det är det som skiljer oss från Janne Andersson. Lätt att glömma ibland. Samtidigt bra med fritt idéflöde, nånstans berikar det väl fotbollen.

*. *. *

1 april är i faggorna. Tips på tidningsskämt (om det nu blir några): Janne Andersson avgår, Zlatan Ibrahimovic ny förbundskapten. Du läste det här.

Ett litet stycke Lugilyrik

Nu förstår jag. Lugi släppte Hammarbymatchen i grundseriens sista omgång för att få Sävehof i slutspelskvarten. Obs, skämt. Lugi är fräckt och frejdigt - men inte så fräckt och frejdigt. Även om det såg så ut igår. Lugi gjorde alltså det ”omöjliga”: slog suveränen från Partille. På bortaplan. Utan playmakern Casper Käll. Delvis också utan mittsexan och försvarsbjässen Plucnar (rött kort efter 20 minuter). Utan all rutin och erfarenhet - men med mod och vilja bortom alla gränser. En heroisk insats av det unga Lundalaget. Och en grandios triumf för tränaren Marc Uhd som - gud vet hur - fick ut överdåd av underhuggare. Jag trodde förresten att segersiffrorna blev 26-25 men i tidningen står 25-24 så då blev det väl så. Stort samma: Lugi har 1-0 i matchserien, Sävehof är skakat.

*. *. *

Rasmus Nilsson. Jakob Söderberg. Man måste helt klart tillhöra den innersta Lugikretsen för att ha hört talas om de killarna. Igår blev en bredare handbollspublik varse vad Lugi har i sina gömmor. Inte minst Sävehof blev varse. Nilsson och Söderberg gjorde, tillsammans och var för sig, ett jättejobb i försvaret. Tog bort inte bara saknaden efter Plucnar - framförallt tog duon bort hemmalagets fixstjärna Skipagötu från matchen. Åtta mål i första halvlek, noll i andra; Skipagötu åts upp fullständigt av Lugis båda doldisar. Förbluffande att se. Sävehof framstod plötsligt som ett ”vanligt” lag. Tunt, sårbart, alternativfattigt på nio meter. Okej, Eek och Salihi saknades men det har de faktiskt gjort länge utan att det synts på resultaten. Talangfulla ungdomar (Roberts, Lennernäs) fanns på bänken, ändå valde tränare Apelgren att inte byta. Modlöst, kan jag tycka. Men tacksamt för Lugi som slapp ställas mot något oförutsebart.

*. *. *

I Casper Käll’s frånvaro fick kvicksilvret Hugo Forsberg spela på sin favoritposition. Mittnia. Det gjorde han så bra att man kan undra hur Uhd ska disponera styrkorna när eller om Käll kommer tillbaka. Forsberg var - i all sin litenhet och om nämnda doldisar ursäktar - en av tre stora i Lugi. De andra var målvakten Victor Hedberg och distansskytten Fredrik Olsson. Hedberg har en märklig förmåga att vara som bäst när det gäller, dvs i slutet av matcherna. Så ock igår. Och Olssons utväxling är direkt imponerande: ny i laget i fjol, då mer av ett komplement, nu sylvass nyckelspelare. Slut på Lugilyriken, dags för torra fakta: Sävehof får fortsatt gälla som favorit. Trots allt handlar det om en matchserie ”bäst av 5”. En skräll är ingen skräll om den inte följs av ytterligare två. Usch, det där lät osexigt. Tacka vet jag enstaka vinna-eller-försvinnamatcher, utdragna slutspelsorgier kan dom hålla på med i hockey.

Upp med hakan Andersson - Sverige vann!

Sverige-Tjeckien 1-0. Knappast fotboll när den är som bäst, men möjligen som mest spännande. Detta var en klassisk vinna-eller-försvinna-match på vägen mot VM-slutspel. Inte helt avgörande, ett hinder återstår: Polen borta på tisdag. Men Sverige är där - med tro, hopp och möra kroppar. Matchen mot Tjeckien bör ha varit krävande. Mållöst vid full tid, kramp i både spel och muskler innan Quaison frälste nationen sent in i förlängningen. Ett makalöst vackert mål med Karlström och Isak involverade i förarbetet.

*. *. *

Rättvist eller tursamt? Kan diskuteras, men saknar betydelse. Tjeckien brände sina chanser, ett par gånger ganska hårresande, Sverige utnyttjade en av sina få. Då vinner man - och då borde förbundskaptenen vara glad. Det var han inte, i alla fall inte på presskonferensen direkt efter matchen. Janne Andersson var sur. Stingslig, lite småbråkig. Inte för att själva spelet lämnat en del i övrigt att önska - utan för att reportrarna ställde högst rimliga frågor. Det vill säga gjorde sitt jobb. Jag förstår att hedersuppdraget som förbundskapten kan vara tufft. Stressen, resultatfixeringen, alla besserwissers som hackar; ibland ska det nog faan till att vara i Anderssons kläder. Men med det sagt tycker jag att en frågvis reporter ska mötas med respekt, inte med hån.

*. *. *

Sverige har alltså VM-chansen kvar. Det har inte Italien. Den regerande Europamästaren förlorade playoffmatchen mot Nordmakedonien, 0-1. Sensationer förgyller fotbollen - eller förpestar, beroende på var man har sitt hjärta. Detta blir andra VM:et på rad som Italien missar. En gång är ett halvt mysterium, två gånger är en komplett gåta.

Ligasummering i all korthet

Odramatisk slutomgång i handbollsligan igår. En viktig tabellförändring dock: Hammarby smet förbi Lugi efter seger i det inbördes mötet. Åttan Lugi drabbas nu av Sävehof i slutspelets kvartsfinal, sjuan Hammarby ”kommer undan” med Skövde. Ett enda Lugimål till i gårdagens match - och det hade blivit tvärtom. Små marginaler, stor verkan; ingen vill ju ha omöjliga Sävehof. Skövde är förvisso också ett bra lag, men inte skräckinjagande på samma sätt. Snöpligt för Lugi som i stort ändå gjort en fin säsong. Och jag har gärna fel i min profetia om att gränsen för lagets förmåga går vid just Sävehof.

*. *. *

I övriga kvartsfinaler möts Kristianstad-Alingsås respektive Ystad IF-HK Malmö. Bäst av 5 gäller och jag är inte alldeles övertygad om utgången. Ser att Kristianstad och YIF får experttipsen, men något säger mig att ”saker” kan hända. Alingsås brukar lyfta sig i slutspel - ungefär lika säkert som att man då och då lägger en match i grundserielunken. Årets upplaga av Kristianstad är heller ingen av de bättre i ”modern tid”. HK Malmö brukar också lyfta sig...närmre bestämt så fort jag skrivit något negativt om laget. Senast igår. 35-24 mot IFK Ystad var bara ännu en käftsmäll på mina förhandsspekulationer kring HKM:s egentliga kapacitet. Den är hög, det borde jag lärt mig. Om det sedan räcker mot YIF återstår att se. Normalt icke. Men räkna ut HKM törs jag inte längre, min fegis.

*. *. *

Nedflyttningsstriden uteblev helt. IFK Ystad visade med sin insats mot HK Malmö att rätt lag åker ur. Den eventuella räddningsplankan Aranäs hade dessutom turen att få möta ett låginspirerat Alingsås. Det som gladde mig mest i slutomgången var annars att Hallby säkrade ligakontraktet utan kval. Seger 35-33 över YIF, tio mål av killen jag kallade ”säsongens man” häromdan. Grattis Hampus Dahlgren, you’re simply the best.

Tragedi som väcker frågor

Dubbelmord på Malmö latin. Två kvinnliga lärare som offer, en 18-årig elev som gärningsman. Det finns inga ord för en sådan händelse. Bara sorg och förtvivlan. Och tusen frågor utan svar. Är inte läraren den näst viktigaste personen i ungdomars liv? Ställföreträdande förälder liksom. Varför har det blivit farligare att vara lärare än att vara polis? Exakt vad driver en tonårskille till missriktat och komplett vansinne? Vad i samhällsutvecklingen har gått snett? Illdådet på Malmö latin är ingen isolerad tragedi, Skåne har skakats av två liknande händelser i närtid. Lärare borde vara ett respekterat yrkesval, inte ett livshotande.

I väntan på Fas 4...

Fas 1 innebar total chock och förlamande skräck. Fas 2 vrede, sorg och förtvivlan. Empati med de närmast drabbade, ursinne mot den närmast ansvarige.

*. *. *

Här och nu har kriget i Ukraina gått in på sin fjärde vecka - Fas 3, utifrån sett. Den där mer av ett lakoniskt konstaterande kommer smygande dag för dag. Jaha, det fortsätter. Nej, jag försöker inte göra mig till något allmänt språkrör. Jag talar - och skäms - för mig själv. Att man kan bli så avtrubbad på så kort tid. Att man kan acceptera krig som en bisarr del av en bister verklighet. Människor flyr och människor dör, Ukraina bombas sönder och samman. Allt medan jag är ute och cyklar i vårsolen. Går på Lidl. Går på match. Räknar nyckelpigor på stenmuren utanför huset där jag bor. Lever, ungefär som vanligt. Tankarna på kriget finns där, absolut. Nästan hela tiden. Men orden har tagit slut, tårarna har torkat. Jag ser inte längre varje nyhetssändning. Jag har - ve och fasa - fått viss distans. Det borde man aldrig få till krig, jag inser ju det.

*. *. *

Såg på tv i förra veckan hur Ryssland firade årsdagen för annekteringen av Krim. Putin höll tal från en upphöjd jättescen, människor i tiotusentals jublade som vore han en rockhjälte. Arma ryssar som låtit sig hjärntvättas av en man som inte kan skilja på det mest elementära i livet. Mitt och ditt. Kärlek och hat. Demokrati och diktatur. Krig och fred. Jag vet, alla ryssar är verkligen inte Putins lydiga lärjungar. Offren för kriget finns även där. De oskyldiga barnen, inte minst. Men också alla vuxna som har mod och förstånd att protestera, trots hotet om fleråriga fängelsestraff.

*. *. *

Det slår mig plötsligt nu att även medierna verkar ha gått in i Fas 3 av krigsrapporteringen. Extra nyhetssändningar i tv har upphört, de ordinarie får räcka. I tidningarna färre sidor och något förminskade rubriker. Plus relativiserade bildval, exemplifierat idag av Sydsvenskan. Stor MFF-bild på förstasidan, färsk cupfotboll före pågående krig. Det är som om alla analyser redan är gjorda. Infallsvinklarna förbrukade, nyhetens extrema obehag överspelat. Obs, ingen kritik. Jag är ju likadan själv. Känner nånstans att livet måste gå vidare, att andra händelser måste få plats i nyhetsbruset. Ljusa, mörka. Lätta, tunga. Samtidigt som kriget nog är allas dåliga samvete...människorna i Ukraina har inga fria val att göra, inga förträngningsmekanismer som biter på verkligheten. En sak kan vi möjligen göra tillsammans: räkna dagarna till Fas 4. Freden.

Handbollstankar i stort och smått

En omgång kvar av handbollsligan, plus en hängmatch mellan Skövde och Hammarby som spelas i morgon. Där uppe är allt klart: Sävehof vinner serien, de åtta slutspelslagen har positionerat sig. Där nere dröjer avgörandet till onsdag. Hallby riskerar att halka ner på kvalplats, IFK Ystad och Aranäs slåss om att undgå direktdegradering. Aranäs, med två poäng tillgodo men sämre målskillnad, möter Alingsås hemma i Kungsbacka, IFK Ystad tar emot HK Malmö. Likvärdiga utmaningar, normalt övermäktiga. Givet läget känns det dock öppet. Motivation slår ju klass, enligt en populär klyscha.

*. *. *

HK Malmö har förvisso en femteplats att bevaka, just Alingsås är hotet därvidlag. Men går man igång på sådana ”petitesser”? Tvivlar. IFK Ystad bör ha en god chans oavsett. HK Malmö såg lite däst ut mot Lugi senast, skrämde ingen med den insatsen. Alingsås däremot. 26-19 mot Sävehof samma kväll var starka papper. Fast bara tills man studerat målprotokollet. Sävehof ställde tydligen upp med sitt farmarlag. Också ett sätt att fira en serieseger. Ovärdigt, om du frågar mig. Dålig PR för handbollen. Det finns ju trots allt en publik. Några som kanske kommit för att få se de omsusade stjärnorna i Sveriges bästa lag. Barn och ungdomar, inte minst. Från egna besök i handbollsfästet Alingsås vet jag att den andelen är ganska stor.

*. *. *

En annan fråga - mindre viktig - är om matchen var spelobjekt. I så fall: visste oddssättarna att Sävehof skulle ställa upp med sitt farmarlag? Värderades 2:an då till relevanta 10 gånger insatsen - och Alingsåsvinst till typ 1,15? Jag har inte bemödat mig om att kolla, förhoppningsvis undrar jag i onödan. Nog av. Bara ingen inbillar sig att de 26-19 skvallrar om någon plötslig formtopp i Alingsås. Aranäs borta lär bli tuffare - men för IFK Ystad finns alltså ingen återvändo. Egen seger mot HK Malmö betyder ”nada” om inte Alingsås samtidigt gör sin ”plikt” i Kungsbacka.

*. *. *

Säsongens man i handbollsligan? I mina färgade ögon Hampus Dahlgren i Hallby. Inte bara för att han råkar vara född i blekingska Ronneby, känt som allt annat än handbollsmetropol. Okej, lite därför. Men mer för hans udda yttre i kombination med faktiska prestationer. Dahlgren är minst av alla i ligan, den ende under 1,70 (1,69). En sådan knatte borde liksom inte ligga femma i skytteligan, men det är precis vad han gör. 135 mål så här långt. Många på straff, flertalet från vänstersexpositionen eller kontringslägen. En av de allra bästa rent procentuellt (antal mål i förhållande till antal skott). Jag är svårt fascinerad av Dahlgrens karriärvandring. Från mycket bänk i HIF Karlskrona till lite mindre bänk i Varberg - till denna odiskutabla succé i Hallby. Små lirare växer med stort förtroende.

*. *. *

Sent skall syndar’n vakna. Tänker på HIF Karlskrona i allsvenskan. Fem raka segrar nu, men tåget mot ligakval har gått. För många svackor kom i vägen. Nästa säsong ”riskerar” man att utmanas av anrika IFK om titeln Bäst i stan. Fast nej, knappast på riktigt. IFK har förvisso säkrat en plats i det allsvenska kvalet, en stor bedrift bara det. Men jag tror det stannar där, något annat vore helt sensationellt. IFK Karlskrona - med Malmökillarna Viktor Grevstad och Anders Andersson som två av de bärande krafterna - kommer såvitt jag förstår att ställas mot Torslanda, just nu fyra från slutet i allsvenskan. Med ett lag som tämligen säkert sopat hem IFK:s division 1-serie. Kul ändå att det ska spelas om saken.

Lugi bäst i kvällens publikfest

HK Malmö-Lugi 22-28. En sällsam handbollsafton i Baltiskan. 2300 åskådare! När hände det senast? Nu vet jag förstås inte om man ska tala om nymornat intresse - eller nöja sig med konstaterandet att gratis är gott. HKM bjöd nämligen på entrén. Ja, inte bara den. HKM bjöd dessutom Lugi på en ganska bekväm resa till två poäng. Direkt utslagsgivande blev - som så ofta i handboll - målvaktsspelet. Hemmalagets alternerande duo fick, generöst räknat, ihop en handfull räddningar på hela matchen. Det var vad Hedberg i Lugiburen grejade bara under slutminuterna. Dessförinnan var dock även han mänsklig, till och med utbytt en stund.

*. *. *

HKM spelade i uppförsbacke, kändes det som. Körde fast, lästes sönder. Kämpade sig ikapp några gånger, senast vid 21-21. Men resten slutade alltså 1-7 - och allt var inte Hedbergs förtjänst. Väldigt mycket var Casper Källs förtjänst. Lugis unge playmaker är ett handbollsgeni, fullt i klass med Sävehofs omsusade färöing Skipagötu. I vissa delar bättre, skulle jag säga. Definitivt mer osjälvisk. Käll bränner sällan krut på egna avslut, sätta lagkompisarna i lägen går före. Och det gjorde han mästerligt ikväll igen. Ett mer oväntat utropstecken i Lugi var Hugo Forsberg. Sjumålsskytt, om jag räknade rätt. Den grabben har nog ligans kvickaste fötter. Utvecklingspotential där också. Liksom i Lugi i stort.

*. *. *

HK Malmö har en annan typ av lagbygge. Mer ”färdigt”, så att säga. Rutin i överflöd, utvecklingspotential i underskott. Tim Hilding sticker ut som något av ett undantag. Fortfarande lite kort hållen av tränare Tönnesen, kan jag tycka. Den här gången inbytt först i andra halvlek. Det akuta problemet för HKM inför stundande slutspel torde ändå vara målvaktsbesättningen. Helgsten har förvisso gjort några bra matcher och Ebbe Håkansson stod faktiskt i vägen för två Isak Persson-straffar ikväll - men jämnheten saknas, många bollar slinker in för lätt. Delvis därför vann talangfulla Lugi detta derby. Dubbelt upp förresten: tillresta supportrar såg till att även publikfesten slutade med bortaseger.

Fotboll som tröstnapp

Skingrade tankarna med fotboll igår. MFF-AIK, kvartsfinal i cupen. Viktigt. Att skingra tankarna alltså. Krigsrapportering tynger, hotar, oroar på djupet. ”Världens bästa leksak” blir till ett slags tröstnapp för stunden. En verklighetsflykt över 90 minuter plus tillägg. I det här fallet mer än så: 2-2 vid full tid, förlängning 2x15 där MFF avgjorde. På straff. Korrekt utdömd - tror jag. Veta får andra göra, själv har jag gett upp alla försök att förstå regeltolkningen av hands. Att domslutet väckte vrede i AIK-lägret var tydligt - men det berodde nog mer på en utebliven signal vid en egen straffsituation lite tidigare.

*. *. *

Hursomhelst var det en utmärkt match. MFF ganska uttunnat pga skador, ändå något vassare än AIK i sånt som räknas: bollinnehav, avslut, målchanser. Rakip och Pena urstarka på mitten. Martin Olsson förbluffande fräsch...inte en enda krampkänning på 120 minuter måste vara pers. Moisander en annan veteran som visade framfötterna, inte minst vid MFF:s 2-1-mål. Över allt och alla lyste dock framtidens män - och det gäller i båda lagen. AIK mönstrade flera tonåringar som jag aldrig hört talas om. Jätteduktiga, skyhög potential. MFF för sin del hade 19-årige Nanasi i startelvan. Målskytt, kreatör, en av de bättre. Nåt att bita i för A C, Lewicki, Toivonen och andra som i sinom tid konkurrerar om en plats.

*. *. *

Lyckopillret i mina ögon var ändå Hugo Larsson. En planta från MFF-akademin, året yngre än Nanasi. Inbytt först på tilläggstiden, det räckte. Här har MFF en blivande stjärna. Eller i vart fall fröet till något stort - det händer ju att talanger går i stå, så tvärsäker ska man kanske inte vara. Men med den reservationen: Hugo Larssons namn lägger jag definitivt på minnet, hans inhopp lovade så mycket mer. Blir f ö spännande att se vad tränarbytet i MFF innebär för akademin i stort. Hittills har ju utfallet i form av A-lagspelare varit tämligen magert, kanske är Milojevic mannen att bättre förädla MFF:s eget talangkapital. Tecken anas.

*. *. *

Djurgården borta i semifinalen. Vem har sagt att det ska vara lätt att vinna cupen? MFF har visst inte gjort det sen 1989 - och det rimmar ju lite illa med självbilden. Å andra sidan smäller allsvenskan högre, har jag förstått. Och där var det två notoriska topplag som visade upp sig på Malmö IP igår kväll. Tack för underhållningen, den värmde en frusen själ.

Krigiska tankar kring tur och otur

Den enes tur, den andres otur. Tänker jag apropå partiledarbytet i Socialdemokraterna för inte så länge sedan. Det som också gav Sverige en ny statsminister. Stefan Löfven ut, Magdalena Andersson in. Han slapp undan katastrofen. Hon fick det på halsen. Putinkriget i Ukraina. Hotet mot hela Europas säkerhetsordning, dödsstöten mot alla visioner om världsfred. Såg Löfven detta komma? Var det därför han valde att sluta? Nä, det vill jag inte tro. Han hade tur med marginalerna, helt enkelt. Synd om Andersson, som knappt hann avverka en smekmånad innan hon fick det kompletta vanvettet över sig.

*. *. *

Kriget är förvisso inte hennes. Eller Sveriges. Men Ukrainas sak är just nu Europas sak, ingen kommer undan. Allra minst de högsta företrädarna för EU:s medlemsländer. Situationen kräver liksom ideliga toppmöten. Nattmanglingar. Presskonferenser. Resor kors och tvärs. Dygnet runt-jour. Härommorgonen såg jag en tv-intervju med Magdalena Andersson. Den var gjord i Bryssel klockan tre på natten, direkt efter ett av alla dessa möten statsledare emellan. Jag kan inte säga att Andersson övertygade. Hon såg plågad ut. Ledsen. Trött på gränsen till utmattad. Djupt mänsklig. Begripligt - men kanske inte vad man väntar sig. Av en statsminister, menar jag. I den befattningen ska man stå pall. Utstråla styrka. Hålla hjärnan skarp och tungan vass. Oavsett svår sömnbrist och allmänt läge. Ruggigt jobb, usch.

*. *. *

Jag inser förstås det makabra i att tala om tur och otur i samband med krig - men låt mig ändå nämna Storbritanniens premiärminister Boris Johnson. Vad har den mannen haft om inte tur? Precis när kriget bröt ut hängde han löst på sin post, anklagad för att ha brutit mot de pandemiregler han själv utfärdat åt folket. När bomberna började falla över Ukraina var den skandalen förminskad till försyndelse. Eller om man så vill till notis eftersom krigsrubrikerna blev upptagna på riktigt. För övrigt måste jag ge Johnson att han kommit ut som en av de tydligaste och skarpaste ledarna vad gäller fördömandet av Putin’s överfallskrig på Ukraina. Det hade jag inte trott. Dock tycker jag fortfarande att han borde skaffa sig en kam. Den ”frillan” han har nu kan inte ens en moder älska.

*. *. *

4000 ukrainare beräknas komma till Sverige den närmaste tiden. Per dag. I slutänden kan det bli ett par hundratusen, kvinnor och barn mest. Detta i politisk enighet - åtminstone tills vidare. Man kan aldrig veta nåt säkert om uthålligheten hos t ex SD och M. Här och nu ändå ett mått av humanism. Gott så. Fast samtidigt lite sorgligt med påminnelsen om att empati har rent geografiska gränser. Ukraina är ”vi”, Syrien är ”dom”. Men krig är skit samma, såvitt jag vet.

Medan bomberna faller...

Fred är ett vackert ord. Krig ett vidrigt. Fred är vad alla vill ha. Krig är de goda människornas värsta fiende. En becksvart mardröm i en upplyst värld. Ingenting av det som pågår i Ukraina här och nu hade varit möjligt - om fredsälskarna fått bestämma. En enda galning - omgiven av en handfull nickedockor -  bräcker en folkvilja som kan räknas i miljarder. Det har hänt förr, världshistorien är full av exempel. Men att det händer igen 2022 fyller mig med sorg.

*. *. *

14 dagar nu. Två hela veckor av ryska bombattacker mot Ukraina. Tusentals döda, miljoner på flykt. Barnsjukhus i ruiner, städer och bebyggelse i förödelse. Allt medan bödeln själv gömmer sig i en lyxbunker, oåtkomlig för den himmelska rättvisan. Ibland tänker jag faktiskt den förbjudna tanken: ge upp Ukraina. Kapitulera. Rädda vad som räddas kan av människoliv. Låt Putin ”vinna”, världen tar hand om honom efteråt. Förr eller senare; ingen kommer undan med brott mot folkrätten.

*. *. *

Här i Sverige har kriget medfört att frågan om medlemskap i Nato aktualiserats. Plötsligt tycker varannan svensk att vi bör gå med, en markant ökning mot tidigare. För egen del sällar jag mig till de osäkra. Vart skulle ett medlemskap ta oss: närmare freden eller närmare kriget? Sådana tankar kommer och går i mitt röriga inre. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl, som politikerna brukar säga. Men det gäller kanske inte nu när Putin skramlar med kärnvapen. Mot det yttersta av hot existerar ingen bot, är jag rädd.

*. *. *

Hur pratar man med barn om krig? Mycket, lite, inte alls? I Sverige kan vi välja. Anpassa informationen efter barnets ålder och mognad, skona de minsta. I en 4-årings världsbild finns ingen Putin. Mitt eget barnbarn skulle aldrig förstå ondska av det slaget - och varför skulle hon? Vuxna ska ju vara barnens förebilder. De man bokstavligt talat ser upp till. Lär av. Får kärlek av. Respekteras av. I Ukraina just nu finns varken vuxenval eller barndrömmar. Bara urskiljningslös och hjärtskärande brutalitet.

*. *. *

Tack för idag. I en diffus framtid ska jag försöka återgå till att skriva om sånt jag begriper åtminstone något av. Sport alltså. Just nu går det inte, huv’et är alldeles för upptaget av det obegripliga.

Fria tankar på helig vilodag

”Tänk på vilodagen så att du helgar den”. Sa man när jag var barn. I söndagsskolan. På kristendomstimmarna i plugget. På konfirmationslägret. I hemmen, åtminstone de flesta. Frasen var hämtad från bibeln, tror jag. Och vilodagen avsåg alltså den dag som idag är. Söndag. Har inget som helst minne av att frasen följdes av ett tillägg...”utom i krig”. Herregud, man fick ju inte ens leka krig. Inte spela fotboll. Inte smutsa ner sig. Sånt kunde man göra alla andra dagar, på den som skulle helgas var det finkläder och finkultur i sällskap med mor och far som gällde. Städat, värdigt, tråkigt (sanningen att säga). 

*. *. *

65-70 år senare kan jag inte låta bli att undra: hur hade Putin det i sin barndom? Vilka dogmer växte han upp med? Helgade man vilodagen i forna Sovjet? Några dagar överhuvudtaget? Hur blev han som han blev? Exakt när fick han för sig att mänsklighetens längtan efter fred och frihet kan underordnas det personliga maktbegäret? Har Vladimir Putin hjärna, hjärta, barn och barnbarn? Varför i så fall agerar han som om han inte hade? Halva denna söndag har nog gått åt till att grunna kring allt detta - till ingen nytta. Bomber och granater fortsätter falla över Ukraina. Städer förintas, människor flyr i bottenlös skräck.

*. *. *

”Det första som offras i krig är sanningen”. Vanligt påstående, eller hur? Jag hävdar att det är fel. Det första - och tillika sista - som offras i krig är människoliv. Utan döda, inga siffror. Att ljuga om, att manipulera med. I makabert propagandasyfte. Ingen oberoende källa kan verifiera eller dementera parternas påstådda dödstal, det ligger i krigets natur. Till skillnad från pandemins. Där kunde medierna som bekant underhålla oss med dagliga rapporter om exakt antal avlidna. Statistiskt säkerställt, så att säga. I krig finns facit i efterhand - om ens då. Klart är att tusentals offer skördats redan nu, fördelningen går inte att veta något om.

*. *. *

”Man får välja sina strider”. Ett annat påstående man matats med genom åren. Underförstått då att vissa strider gör man klokast i att välja bort. Av ren självbevarelsedrift. Eller i värsta fall av ren överlevnadsinstinkt. Ukrainas president är inte ”sån”. Han har valt striden och beordrat landets manliga befolkning att delta i den. Vem kan klandra honom? Ukraina är våldtaget av en rysk despot, som folkvald president leder han motståndet med rak rygg. Hjältemod i dess mest extrema form. Men till vilket pris? Jag ryser vid tanken.

*. *. *

”Jordens undergång”. Skräckinjagande profetia, lika gammal som mänskligheten. Själv har jag alltid haft lätt för att vifta bort den. Inte längre. Vad gör Putin när han är färdig med Ukraina? Vad mer vill han ”vinna”? Vad har han kvar att förlora när vansinnet är över med både Ukraina och Ryssland i ruiner? Och vem faan uppfann kärnvapen?

Morgonstund har ”tack” i mund...

Jag har för vana att inleda dagen med Morgonstudion i SVT. Nej, inte så fort jag vaknar. Frukost och tidningsläsning först - men sen. Morgonstudion håller mig uppdaterad om nattens händelser. I Sverige. I världen. I stort och i smått. Fyran erbjuder ett liknande program men det väljer jag bort. Pallar inte de ständigt återkommande reklamavbrotten. Det innebär inte att jag jublar av hänförelse över SVT:s modell. Ibland suckar jag av förtvivlan. Som när damen med den tillgjorda Stockholmsdialekten (?) råkar vara en av programvärdarna. Som när en viss meteorolog klistrar på sig ett helt omotiverat måste-leende efter varje prognos. Som när tackandet hit och dit övergår i rent bisarra artighetsorgier.

*. *. *

Okej för att programvärdarna tackar inbjudna gäster. Men alla dessa ”stort tack för den rapporten” till egna  reportrar och korrespondenter...va’faan är det? De gör ju bara sitt jobb. Själv arbetade jag på Sydsvenskan i 44 år och jag försäkrar: inte en enda gång var det någon som sa ”stort tack Stefan Eckerström för att du kom till jobbet idag”. Tack och lov alltså, om det hänt hade jag nog trillat av pinnen utan öron. Nån måtta får det vara, även på i grunden välmenta tackattacker. Ytterligare en sak, medan jag ändå är igång. Varför måste reportrar och korrar stå ”mitt i skiten” när de jobbar? Ökar det trovärdigheten kring t ex ett stormoväder om den som berättar placerar sig själv precis där det blåser som allra jävligast? Blir krigsrapportering mer berörande av ett bombsken i bakgrunden? Eller handlar det om att göra ”bra tv”? Jag tar det sistnämnda, inser att det vore trist om världsläget skildrades från slutna rum. I princip.

*. *. *

Senast i morse kunde jag dock sucka åt en lätt surrealistisk uppvisning av märklig nyhetsförmedling. Detta när SVT:s Asienkorrespondent, jag tror hon heter Bergsten, lämnade en cirka åtta minuter lång rapport från Peking. Det hela skulle handla om Kinas syn på kriget i Ukraina - men kom framförallt att handla om Bergstens hårsvall. Hon stod i kraftig snålblåst nämligen. Utan huvudbonad. Utan spray eller gelé i kalufsen. Resultat: håret fladdrade hej vilt. För munnen, över ögonen, i hela ansiktet. Bergsten förde en ojämn kamp mot vindarna, drog bort hår med händerna inslaget igenom. Bara för att få det tillbaka. Jag tänkte: varför står hon där, mitt ute i en styv kuling? Just den här rapporten hade med fördel kunnat avläggas från någon skyddad inomhusmiljö. Då hade man hört vad Bergsten sa - och sluppit se hennes fruktlösa försök att lägga frisyren på plats.

*. *. *

Men annars är Morgonstudion bra. Tack för ordet.

Världsfrånvända principer (V)

Vänsterpartiet skiljer sig från mängden och säger nej till att Sverige bistår Ukraina med krigsmateriel. Klokt eller korkat? Modigt eller fegt? Närmaste opinionsmätning lär ge svar - i det snäva perspektivet. Historien får utfärda domen - i det längre. V hänvisar till principer; Sverige skall inte aktivt understödja krig. Frågan är förstås om situationen här och nu tål den något världsfrånvända principen. Ukraina är utsatt för ett oprovocerat överfallskrig, iscensatt av Rysslands enväldige despot Vladimir Putin. Ukraina strider för sin överlevnad som självständig nation. I den kampen behöver man allt stöd man kan få, även i form av vapen. 

*. *. *

Ett isolerat och övergivet Ukraina klarar inte i längden att matcha en rysk krigsmaskin, det begriper förmodligen den flummigaste vänsterpartist. Ett av fria demokratier understött Ukraina gör det kanske inte heller - lika gärna kan det öppna för vad alla fruktar. Ett tredje världskrig. Våld föder våld. Ursinne dödar fred. Lätt att säga, jag vet. Men allt har två sidor, krig minst tre. Inget lyckligt slut dock. Eller något begripligt ”varför”. Offren för Putin’s vanvett finns ju även i hans eget land. De kuvade människorna, de oskyldiga barnen. Alla utkommenderade soldater som stupat - eller kommer att stupa - för den sjuka sakens skull.

*. *. *

Miljontals ryssar betalar priset för Putin’s stormaktsdrömmar - och för västvärldens olika sanktioner. Det kan vara viktigt att komma ihåg, mitt i all självklar sympati för Ukraina. Samtidigt svårt; i krig ska man helst välja sida. Förstå den ena parten, fördöma den andra. I det här fallet Putin och bara Putin. Vanföreställningarna om världen är hans. Attacken på demokratin. Krigsordern mot ett broderfolk. Hoten om kärnvapen. Det iskalla föraktet för liv och död. Allt slår tillbaka på despoten i Kreml. Det är han som ska fördömas, han ensam som bär ansvaret för det allmänna rysshat som nu ligger och pyr i spåren av den pågående tragedin.

*. *. *

För övrigt vidhåller jag att det finns en enda part som kan stoppa Putin. Inte USA. Inte EU. Inte Nato. Allra minst det svenska Vänsterpartiet. Blott Ryssland kan. Av den enkla anledningen att han är ”anträffbar” endast för Ryssland.