Sverige-Tjeckien 1-0. Knappast fotboll när den är som bäst, men möjligen som mest spännande. Detta var en klassisk vinna-eller-försvinna-match på vägen mot VM-slutspel. Inte helt avgörande, ett hinder återstår: Polen borta på tisdag. Men Sverige är där - med tro, hopp och möra kroppar. Matchen mot Tjeckien bör ha varit krävande. Mållöst vid full tid, kramp i både spel och muskler innan Quaison frälste nationen sent in i förlängningen. Ett makalöst vackert mål med Karlström och Isak involverade i förarbetet.
*. *. *
Rättvist eller tursamt? Kan diskuteras, men saknar betydelse. Tjeckien brände sina chanser, ett par gånger ganska hårresande, Sverige utnyttjade en av sina få. Då vinner man - och då borde förbundskaptenen vara glad. Det var han inte, i alla fall inte på presskonferensen direkt efter matchen. Janne Andersson var sur. Stingslig, lite småbråkig. Inte för att själva spelet lämnat en del i övrigt att önska - utan för att reportrarna ställde högst rimliga frågor. Det vill säga gjorde sitt jobb. Jag förstår att hedersuppdraget som förbundskapten kan vara tufft. Stressen, resultatfixeringen, alla besserwissers som hackar; ibland ska det nog faan till att vara i Anderssons kläder. Men med det sagt tycker jag att en frågvis reporter ska mötas med respekt, inte med hån.
*. *. *
Sverige har alltså VM-chansen kvar. Det har inte Italien. Den regerande Europamästaren förlorade playoffmatchen mot Nordmakedonien, 0-1. Sensationer förgyller fotbollen - eller förpestar, beroende på var man har sitt hjärta. Detta blir andra VM:et på rad som Italien missar. En gång är ett halvt mysterium, två gånger är en komplett gåta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar