Jag har för vana att inleda dagen med Morgonstudion i SVT. Nej, inte så fort jag vaknar. Frukost och tidningsläsning först - men sen. Morgonstudion håller mig uppdaterad om nattens händelser. I Sverige. I världen. I stort och i smått. Fyran erbjuder ett liknande program men det väljer jag bort. Pallar inte de ständigt återkommande reklamavbrotten. Det innebär inte att jag jublar av hänförelse över SVT:s modell. Ibland suckar jag av förtvivlan. Som när damen med den tillgjorda Stockholmsdialekten (?) råkar vara en av programvärdarna. Som när en viss meteorolog klistrar på sig ett helt omotiverat måste-leende efter varje prognos. Som när tackandet hit och dit övergår i rent bisarra artighetsorgier.
*. *. *
Okej för att programvärdarna tackar inbjudna gäster. Men alla dessa ”stort tack för den rapporten” till egna reportrar och korrespondenter...va’faan är det? De gör ju bara sitt jobb. Själv arbetade jag på Sydsvenskan i 44 år och jag försäkrar: inte en enda gång var det någon som sa ”stort tack Stefan Eckerström för att du kom till jobbet idag”. Tack och lov alltså, om det hänt hade jag nog trillat av pinnen utan öron. Nån måtta får det vara, även på i grunden välmenta tackattacker. Ytterligare en sak, medan jag ändå är igång. Varför måste reportrar och korrar stå ”mitt i skiten” när de jobbar? Ökar det trovärdigheten kring t ex ett stormoväder om den som berättar placerar sig själv precis där det blåser som allra jävligast? Blir krigsrapportering mer berörande av ett bombsken i bakgrunden? Eller handlar det om att göra ”bra tv”? Jag tar det sistnämnda, inser att det vore trist om världsläget skildrades från slutna rum. I princip.
*. *. *
Senast i morse kunde jag dock sucka åt en lätt surrealistisk uppvisning av märklig nyhetsförmedling. Detta när SVT:s Asienkorrespondent, jag tror hon heter Bergsten, lämnade en cirka åtta minuter lång rapport från Peking. Det hela skulle handla om Kinas syn på kriget i Ukraina - men kom framförallt att handla om Bergstens hårsvall. Hon stod i kraftig snålblåst nämligen. Utan huvudbonad. Utan spray eller gelé i kalufsen. Resultat: håret fladdrade hej vilt. För munnen, över ögonen, i hela ansiktet. Bergsten förde en ojämn kamp mot vindarna, drog bort hår med händerna inslaget igenom. Bara för att få det tillbaka. Jag tänkte: varför står hon där, mitt ute i en styv kuling? Just den här rapporten hade med fördel kunnat avläggas från någon skyddad inomhusmiljö. Då hade man hört vad Bergsten sa - och sluppit se hennes fruktlösa försök att lägga frisyren på plats.
*. *. *
Men annars är Morgonstudion bra. Tack för ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar