I väntan på Fas 4...

Fas 1 innebar total chock och förlamande skräck. Fas 2 vrede, sorg och förtvivlan. Empati med de närmast drabbade, ursinne mot den närmast ansvarige.

*. *. *

Här och nu har kriget i Ukraina gått in på sin fjärde vecka - Fas 3, utifrån sett. Den där mer av ett lakoniskt konstaterande kommer smygande dag för dag. Jaha, det fortsätter. Nej, jag försöker inte göra mig till något allmänt språkrör. Jag talar - och skäms - för mig själv. Att man kan bli så avtrubbad på så kort tid. Att man kan acceptera krig som en bisarr del av en bister verklighet. Människor flyr och människor dör, Ukraina bombas sönder och samman. Allt medan jag är ute och cyklar i vårsolen. Går på Lidl. Går på match. Räknar nyckelpigor på stenmuren utanför huset där jag bor. Lever, ungefär som vanligt. Tankarna på kriget finns där, absolut. Nästan hela tiden. Men orden har tagit slut, tårarna har torkat. Jag ser inte längre varje nyhetssändning. Jag har - ve och fasa - fått viss distans. Det borde man aldrig få till krig, jag inser ju det.

*. *. *

Såg på tv i förra veckan hur Ryssland firade årsdagen för annekteringen av Krim. Putin höll tal från en upphöjd jättescen, människor i tiotusentals jublade som vore han en rockhjälte. Arma ryssar som låtit sig hjärntvättas av en man som inte kan skilja på det mest elementära i livet. Mitt och ditt. Kärlek och hat. Demokrati och diktatur. Krig och fred. Jag vet, alla ryssar är verkligen inte Putins lydiga lärjungar. Offren för kriget finns även där. De oskyldiga barnen, inte minst. Men också alla vuxna som har mod och förstånd att protestera, trots hotet om fleråriga fängelsestraff.

*. *. *

Det slår mig plötsligt nu att även medierna verkar ha gått in i Fas 3 av krigsrapporteringen. Extra nyhetssändningar i tv har upphört, de ordinarie får räcka. I tidningarna färre sidor och något förminskade rubriker. Plus relativiserade bildval, exemplifierat idag av Sydsvenskan. Stor MFF-bild på förstasidan, färsk cupfotboll före pågående krig. Det är som om alla analyser redan är gjorda. Infallsvinklarna förbrukade, nyhetens extrema obehag överspelat. Obs, ingen kritik. Jag är ju likadan själv. Känner nånstans att livet måste gå vidare, att andra händelser måste få plats i nyhetsbruset. Ljusa, mörka. Lätta, tunga. Samtidigt som kriget nog är allas dåliga samvete...människorna i Ukraina har inga fria val att göra, inga förträngningsmekanismer som biter på verkligheten. En sak kan vi möjligen göra tillsammans: räkna dagarna till Fas 4. Freden.