”Tänk på vilodagen så att du helgar den”. Sa man när jag var barn. I söndagsskolan. På kristendomstimmarna i plugget. På konfirmationslägret. I hemmen, åtminstone de flesta. Frasen var hämtad från bibeln, tror jag. Och vilodagen avsåg alltså den dag som idag är. Söndag. Har inget som helst minne av att frasen följdes av ett tillägg...”utom i krig”. Herregud, man fick ju inte ens leka krig. Inte spela fotboll. Inte smutsa ner sig. Sånt kunde man göra alla andra dagar, på den som skulle helgas var det finkläder och finkultur i sällskap med mor och far som gällde. Städat, värdigt, tråkigt (sanningen att säga).
*. *. *
65-70 år senare kan jag inte låta bli att undra: hur hade Putin det i sin barndom? Vilka dogmer växte han upp med? Helgade man vilodagen i forna Sovjet? Några dagar överhuvudtaget? Hur blev han som han blev? Exakt när fick han för sig att mänsklighetens längtan efter fred och frihet kan underordnas det personliga maktbegäret? Har Vladimir Putin hjärna, hjärta, barn och barnbarn? Varför i så fall agerar han som om han inte hade? Halva denna söndag har nog gått åt till att grunna kring allt detta - till ingen nytta. Bomber och granater fortsätter falla över Ukraina. Städer förintas, människor flyr i bottenlös skräck.
*. *. *
”Det första som offras i krig är sanningen”. Vanligt påstående, eller hur? Jag hävdar att det är fel. Det första - och tillika sista - som offras i krig är människoliv. Utan döda, inga siffror. Att ljuga om, att manipulera med. I makabert propagandasyfte. Ingen oberoende källa kan verifiera eller dementera parternas påstådda dödstal, det ligger i krigets natur. Till skillnad från pandemins. Där kunde medierna som bekant underhålla oss med dagliga rapporter om exakt antal avlidna. Statistiskt säkerställt, så att säga. I krig finns facit i efterhand - om ens då. Klart är att tusentals offer skördats redan nu, fördelningen går inte att veta något om.
*. *. *
”Man får välja sina strider”. Ett annat påstående man matats med genom åren. Underförstått då att vissa strider gör man klokast i att välja bort. Av ren självbevarelsedrift. Eller i värsta fall av ren överlevnadsinstinkt. Ukrainas president är inte ”sån”. Han har valt striden och beordrat landets manliga befolkning att delta i den. Vem kan klandra honom? Ukraina är våldtaget av en rysk despot, som folkvald president leder han motståndet med rak rygg. Hjältemod i dess mest extrema form. Men till vilket pris? Jag ryser vid tanken.
*. *. *
”Jordens undergång”. Skräckinjagande profetia, lika gammal som mänskligheten. Själv har jag alltid haft lätt för att vifta bort den. Inte längre. Vad gör Putin när han är färdig med Ukraina? Vad mer vill han ”vinna”? Vad har han kvar att förlora när vansinnet är över med både Ukraina och Ryssland i ruiner? Och vem faan uppfann kärnvapen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar