Jag känner en ardenner...

Det har sin tjusning att cykla över Kroksbäck. Har man tur kan man träffa Bango. Chansen är god. Tre dar i veckan är han där och jobbar. Som sophäst. Jag blir lika fascinerad varje gång vi ses, fast första gången höll jag på att cykla in i honom. Framifrån. Vem väntar sig ett möte med en arbetshäst på en cykelbana? I dessa tider? Jag var helt säker på att häst & vagn i transportsektorn var ett nostalgiskt minne blott, alltså från min egen barndom på 1950-talet. Då var det mycket som levererades eller hämtades på det sättet: mejerivaror, läskedrycker i back, bränne till vedspisar och kakelugnar, dasstunnor, sopkärl etc etc. Cykelbanor hade varit en större sensation, slår det mig nu. Tiderna förändras, utvecklingen går framåt, är det nåt man lärt genom åren så är det väl det. Just därför blir jag glad av att se Bango på Kroksbäck. Han står där liksom på trots mot allt vad modern teknik heter. Drar sina vagnar, gör sitt jobb "the old fashioned way". Blir omklappad av barnen, ger dem en liten historielektion genom sin blotta uppenbarelse. Om hästar kunnat skriva hade jag bett Bango om en autograf. Kanske är han ett unikum, den siste i sitt slag.

Bayern var bättre som - Bayern

Bayern München-Real Madrid 0-4. Mors och goodbye till de regerande mästarna i Champions league. Mors och goodbye också till Pep Guardiola som demontränare. Hans s k tikitakafotboll där själva bollinnehavet står i centrum passade kanske i Barcelona under begränsad tid - i Bayern München har den blivit ett "förstörelsevapen" mot den egna originaliteten. Bayern har ingen Messi, ingen Xavi, ingen Iniesta, inte den typen av spelare. Bayern spelade heller inte så här i fjol då CL-trofén bärgades. Bayern spelade precis tvärtom. Blixtrande omställningar, sylvasst djupledsspel, kortaste vägen till motståndarmålet. Ställd just mot Barcelonas "tikitaka" visade sig Bayern's dåvarande modell helt överlägsen, minns jag inte fel blev det väl 7-0 i tysk favör när lagen möttes i CL. Att Guardiola i det läget väljer att ändå, så att säga, ta Barcelona till München är häpnadsväckande. Eller kanske inte; varje fotbollstränare har sin filosofi, förändringsbenägenheten är ofta obefintlig. Och det är klart, i Bundesliga duger även "nya" Bayern München. Men det var nog inte det titelförsvaret som var klubbens prio ett den här säsongen. Får se om det räcker för att rädda kvar Guardiola på jobbet, jag tvivlar.

Mehmeti i mitt minne

Undrar vad Ålen gör nu för tiden. Agon Mehmeti alltså. Somliga fotbollskillar glöms bort väldigt snabbt, känns som han är en av dem. För bara tre, fyra år sen sjöng MFF-fansen hans (smek)namn - idag vet väl knappt någon var han spelar. Eller om han spelar. Har i alla fall för mig att det var Palermo som köpte honom, då 2011 (2010?). Serie A i Italien lät ju flott, att Ålen nappade på kroken var inte svårt att förstå. Sen gick det som det väldigt ofta gör när den omedelbara succén uteblir: snabb utlåning till en serie B-klubb. Väl där är vägen tillbaka i princip stängd - och vägen till fotbollens bakgård vidöppen. Agon Mehmeti är inte den förste som gått i fällan. Som sagt, undrar var han är. Vad han gör. Hur han trivs med fotbollslivet. Om han trots allt cashar in hyggligt med stålar, vilket jag hoppas. Jag gillade alltid Agon Mehmeti när han spelade i MFF, försvarade honom i tid och otid här på bloggen när han var ifrågasatt eller petad. I år ska han fylla 25, om jag minns rätt. Ung-och-lovande-tiden är förbi, värst vad det gick fort.

"Drömsemin" ett faktum

Kristianstad-Hammarby 29-18. En styrkedemonstration, kan man väl lugnt säga. Nästan så jag tyckte synd om Hammarby. Lagen spelade liksom inte i samma division, Bajen var lika hjälplöst som en Patrik Sjöberg på ett dansgolv. Med den skillnaden - tack och lov - att här fanns inga tittarröster som kunde kullkasta ordningen. Bästa laget vann, punkt. Någon skulle kanske hellre säga att tjockast plånbok vann men det ena ger ofta det andra i elitidrott, det är inte så mycket att moralisera över. Eller också är det. Hursomhelst är det ohyggligt svårt att vinna en handbollsmatch mot Kristianstad i Kristianstad. Det är allt mot, så att säga: en målvaktsvägg, ett grisförsvar, ett monsterskytte, en tränare som är så respekterad att t o m domarna darrar. Och så ett gungande sjungande publikhav som bara gör allting ännu värre. I semifinalerna blir det Lugis tur att försöka. Jag säger inte att det är lönlöst eller hopplöst. Tvärtom faktiskt. Är det något lag jag vill ge en hygglig chans att göra det ohyggligt svåra, så är det just Lugi.

Galan som försvann

Köpte Kvällsposten idag. Tänkte att jag skulle få läsa lite om gårdagens proffsboxningsgala på Amiralen. Det sket sig. Inte en rad. Inte en bild. Ingenting. Och detta på boxningsvännen Kent Hanssons gamla tidning. Det märks när somliga går i pension. Men även om det inte syns i KvP så ägde tydligen galan rum, Sydis har både text och bilder att erbjuda. Från två av matcherna, lite pliktskyldigt så där. Alltid något, sa han som fick 1 rätt på lotto. Men allvarligt talat är det synd och skam när inte medierna gör sitt jobb. Här fanns ett utsökt tillfälle för undersökande journalistik kring den omdebatterade proffsboxningen. Om konsten att bygga en imponerande "record". Om slagpåsarna som åker Europa runt och tar stryk mot betalning. Om alla dessa bälten som gör att snart sagt vem som helst kan tituleras mästare. Om drömmar, förhoppningar, karriärmöjligheter. Kvällsposten, och delvis Sydsvenskan, sumpade allt. Själv är jag nyfiken på hur det gick för Kristianstadkillen Joel Larsson. Han och jag hade ett trevligt barhäng på Polenfärjan för några år sen. Hoppas han vann, det var en sympatisk påg.

Midnatt råder, terror mellan husen

Det pågår ett party utanför mitt sovrumsfönster. Ett högljutt. Jag har ingenting emot party, ingenting emot unga människor med hämningslös livsglädje heller. Men nu, vid midnatt. Och här, på en gård mittemellan två boningshus. Med den vansinniga volymen på musiken. Jag blir inte förbannad, snarare sorgsen. Hur kan människor bli så ego? Så totalt hänsynslösa? Så uppslukade av sig själva? Var man så själv när man var ung? Minns inte, har förträngt. Fast lite mer sofistikierad var man förhoppningsvis. I val av plats i alla fall. Natti, natti.

Logiskt slut för HK Malmö

Alingsås-HK Malmö 28-20. Rätt lag till semifinal, absolut. Men avgörandet blev nästan förutsägbart: en enda dags återhämtning från match 4 missgynnar alldeles självklart det lag som tvingas gå runt på sju spelare. Dvs HK Malmö. Orken, skärpan, disciplinen höll i cirka 40 minuter (16-16), sen var det som om de tappra sju gick in i väggen. Altmeister Tönnesen undantagen. Han ensam stod för hälften av Malmömålen och frågan är väl om han inte var hjärnan bakom samtliga. Synd, men ofrånkomligt, med överkörningen i slutet. Hoppas att det inte skymmer faktum. Nämligen att HK Malmö gjort en stark säsong i det stora hela. Tack, Magnus Andersson.

5-2 kräver en förklaring

Kristianstad och Hammarby undfägnas fem dagars vila mellan kvartsfinal fyra och kvartsfinal fem i handbollsslutspelet. Gott så, normalt utrymme för återhämtning. Men frågan är då varför Alingsås och Malmö behandlas på ett HELT annat sätt. Lagen möttes ju så sent som i förrgår - och möts i den femte och avgörande kvartsfinalen redan idag, lördag. Hur tänkte handbollsförbundet där? En förklaring är på sin plats.

Galen HK-match - mot alla odds

HK Malmö-Alingsås 29-23. Jag trodde att HK Malmö gett upp kvartsfinalserien, det såg ju så ut i andra halvlek senast i Alingsås. Men hej, vad man kan bedra sig. Detta var en helt vansinnig match av HK, säsongens i särklass bästa. Det borde inte varit möjligt. HK mönstrade blott nio spelare, använde i princip sju. På läktaren satt sjukstugan, eller cirka 350 mål om man så vill. Syftar alltså på trion Lindahl, Koch-Hansen, Linus P - och deras sammanlagda målskörd i grundserien. Okej, Alingsås saknade också ett par kuggar (Wetterbrandt, Fagerlund, straffspecialisten Stegefeldt) men där finns ersättare, fullgoda alternativ. Åtminstone på pappret. På banan ikväll blev Alingsås nästintill förnedrat, så taggat och effektivt var HK. 3-0, 4-1, 7-3; hemmalaget satte tonen direkt. Det märkliga var att det höll, att det decimerade manskapet hade kraft att rycka så fort Alingsås närmade sig en smula i målprotokollet. Otroligt imponerande. Blomsterkvasten förärades Pecikoza men kunde lika gärna gått till Simic, Tönnesen, Lönn eller Månsson...alla var grymma matchen igenom. Förresten nämner jag gärna Calle Andersson också, det var han som ledde det formidabla försvarsspelet. Och så Magnus Andersson förstås, tränarikonen. Det han gjort med HK Malmö gränsar till magi. Och det gäller även om Alingsås skulle vinna den femte och avgörande matchen. Tippa låter jag bli, nåt har man väl lärt av de ideliga klavertrampen på den fronten.

Skona Åtvidaberg

Jag hoppas att fotbollförbundet kan låta nåd gå före rätt i Åtvidabergsfallet. Klubben har alltså använt en spelare som, sig själv ovetande, inte haft arbetstillståndet i ordning. Någon eller några i klubbledningen bär ansvaret för misstaget - men det är alldeles uppenbart att uppsåt saknas. Att då fråntas alla inspelade poäng - så lyder det aktuella hotet - känns som ett orimligt hårt straff. Övriga lag i allsvenskan har tydligen bollen, om någon av dem anmäler Åtvidaberg lär förbundets regelverk slå till utan pardon. Snälla, låt bli. Alla kan göra fel, det är det som gör människan till människa.

Favorit i gungning

Jag varnade för Hammarby redan innan handbollsslutspelet började, förstod aldrig Kristianstads val av kvartsfinalmotståndare. Kul att få rätt nån gång, måste jag medge. 2-2 i matcher nu, ett femte och avgörande möte i Kristianstad på måndag. Och visst, det mest troliga är väl fortfarande att Kristianstad tar sig vidare. Men jag skulle inte våga spela på det, därtill är min respekt för omständigheterna alltför stor. Hammarby har allt att vinna, Kristianstad allt eller i varje fall väldigt mycket att förlora. Laget är byggt, i stora delar köpt, för SM-guld, sorti redan i kvartsfinalen vore ett megafiasko. Pallar spelarna trycket? Kommer kvällens förlust efter förlängning att sitta kvar som ett mentalt sänke? Har "dödsdömda" underdoggen Hammarby i så fall ett psykologiskt övertag nu när det är skarpt läge? På måndag har vi svaren, det är knappt man kan bärga sig.

Proffsboxningens "harar"

Läste nånstans att det är proffsboxningsgala på Amiralen stundande helg. Själv är jag på resande fot just då - men det är tveksamt om jag gått i vilket fall. Är lite skum på proffsboxningen, föredrar faktiskt amatörvarianten. Där slipper man i regel fejket, dvs fajter som är körda redan innan första gonggongslaget. Tänker på de här killarna - ofta från de forna öststaterna - som åker runt och tar stryk för att andra ska kunna bygga sig en snygg "record". I proffsboxning finns det gott om sådant. Inte sällan ser man en ny förmåga med en matchlista på, säg, 4-0-0 ställas mot en betydligt äldre snubbe vars motsvarande siffror mycket väl kan vara typ 3-3-33, med antalet förlorade fajter nämnt sist. Försörjningsboxare brukar de kallas - och på sitt sätt är de skickliga. De står på benen någotsånär, undgår nästan alltid klockrena knockouter. Ger upp i tid eller med hjälp av domaren, går t o m tiden ut ibland. Och cashar in gaget, gissningsvis någon eller några tusenlappar per omgång pisk. Försörjningsboxarna kan liknas vid friidrottsgalornas s k harar - de behövs, men mest för att andra ska få glänsa. Men med detta sagt hoppas jag ändå på en fin progala på Amiralen, fri från de värsta avarterna och slagpåsarna. Gamle hardhittern Armand Kranjc är ju promotor, han om någon vill säkert gärna putsa upp proffsboxningens renommé en smula. Lycka till.

Kross var visst ordet...

Alingsås-HK Malmö 32-20. Antar att det är sånt här som kallas "kross" på modernt sportjournalistspråk. Malmö hängde med en halvlek, sen tog omständigheterna ut sin rätt. Dvs Alingsås spelskicklighet i viss kombination med alla skador i Malmölägret. Linus Persson, Fredrik Lindahl och Nikolaj Koch-Hansen borta på en och samma gång, självklart duger det som alibi för Malmös genomklappning. I sak förändrar det dock inte mycket: Alingsås är helt enkelt ett bättre handbollslag, i längden överlägset även ett intakt Malmö. 2-1 i matcher nu och vill Alingsås så avgörs kvartsfinalserien på torsdag kväll i Baltiskan.

Ett tröstmål är också ett mål

När man blir glad för ett tröstmål vid underläge 0-4, då inser man att det har gått lite långt. Men det var så jag kände igår när Mjällby putsade till förlustsiffrorna mot Häcken. Glädje. För att det inte blev 0-5 eller 0-6 och totalt sammanbrott, utan bara 1-4. Det kan, välvilligt tolkat, tyda på viss stolthet i de gulsvarta leden. När klass saknas är det alltid något, mot sämre lag än Häcken kan stolthet kanske t o m ge poäng. Cirka 30 brukar behövas för nytt kontrakt - men ärligt talat: dit känns det otroligt långt för årets Mjällby. Skulle laget få ihop 20 och falla ur snyggt, så är det okej för mig. Håller man på de små lagen måste man vara realist, annars blir besvikelsen för tung.

Ullared kallar...

Idag ska jag utsätta mig för en prövning. Åka till Ullared, närmre bestämt. Med övernattning på motell. Egenhändigt fixad påskbuffé ingår i planerna, snapsen är nedpackad. Shopping å sånt överlåter jag åt mitt sällskap. Själv törs jag inte, risken för mental härdsmälta känns för stor. Glad påsk allihop.

Koll på läget, Larsson?

Kvällspostens fotbollskrönikör Mattias Larsson hymlar inte med att han är blå. Just därför blir jag förvånad idag när han kallar Pontus Jansson ur-MFF:are. Larsson borde veta bättre. Pontus J kom till MFF som sextonåring, moderklubben är Arlövs BI. Att förbise det är att spotta på den lilla klubben. Sånt gillar jag inte.

Sargat Malmö föll på en tåspets

HK Malmö-Alingsås 22-23. En otrolig tåspetsräddning av Alingsåskeepern Aggefors i den absoluta slutsekunden, det var vad som skiljde Malmö från förlängning. Tönnesens vikskott tätt intill stolpen hade gått in sju dar i veckan på vilken målvakt som helst, kanske t o m på Aggefors om han klippt sin förbannade tånagel. Hursomhelst var det en grym match, en av de häftigaste jag skådat. Huruvida den var "bra" överlåter jag åt andra att bedöma, det är liksom en annan sak. Synd om Malmö var det i vilket fall. Inte för förlusten som sådan - men för allt som gjorde det svårt att undvika den. Det började med rött kort på Adam Lönn i första halvlek efter en förseelse som på intet sätt verkade grövre än annat småskit i matchen. Mycket märkligt. Men det stannade inte där. Tidigt i andra halvlek försvann Lindahl med någon form av skada, oklart vad. Kort därefter linkade först Svännel och sedan även Koch-Hansen av banan för att aldrig komma tillbaka. Lägger man till att Linus Persson var borta (nyckelbensskadad) redan från start blir det nästan lite mirakelfeeling över Malmös insats. Laget berövades ju hela sin skyttekraft, kvar att matcha på nio meter fanns till slut bara Varsamis (!), Tönnesen och Månsson. En kantspelare, två playmakers. Alla tre var jättebra, det ska sägas. Fast allra bäst var Pecikoza som tycks ha prickat en formtopp lagom till slutspelet. Sju mål ikväll igen, ostoppbar i man-man-duellerna. Sen kan man förvisso undra vad som hänt med Alingsås. Laget såg ju ruskigt starkt ut mot slutet av grundserien, vann bl a i Malmö med tio bollar. Ikväll kom man undan med blotta förskräckelsen, den saken är klar.

Gullande med damfotbollen

Det märks att damallsvenskan i fotboll börjat. Nej, inte på publiktillströmningen. Den är som den alltid varit: mager. Men i medierna. Särskilt ett, det som dimper ner i min brevlåda varje morgon. Där omhuldas damfotbollen utifrån nåt slags önskeperspektiv. Typ att den hade allmänintresse och var seriöst likvärdig med herrfotbollen. Jag tror att det har med jämställdhetsiver att göra, min morgontidning är framstående på det området. Problemet, som så ofta, är verkligheten. FC Rosengårds premiärmatch i Stockholm drog 450 åskådare. I sammanhanget är det en fullt normal siffra, vissa matcher drar ännu färre. Man kan beklaga det, absolut. Men man kan inte blunda för det - och skriva spaltmil i "allmänintressets" namn. Då ryker trovärdigheten, då blir det fejk av alltihop.

Halvtid är ingen lek

En fotbollsmatch består av två halvlekar och däremellan finns en halvtid. Samma i handboll; två halvlekar, en halvtid. Elementärt? Jo, det kan man tycka. Men ändå så marigt att ta in för så många. Sportjournalister inte minst - och de ska ju ändå föreställa något slags språkvårdare. Senast idag läste jag i Sydis, apropå handbollsmatchen Alingsås-Malmö, att "i halvlek stod det 9-14". Okej, vilken halvlek då? Men seriöst, hur svårt kan det vá? T o m spelare säger halvlek när de avser halvtid. Tränare likaså. Tanter och farbröder, töser och pågar, alla som tittar på. Jag tror faktiskt att halvlek i st f halvtid rör sig om en av vår tids vanligaste felsägningar. Vill inte påstå att det är ett jätteproblem, nåt hot mot moder jord eller så. Mer som en surrande fluga runt munnen när man ska ta sig en geting. Störigt.

Även en handboll är rund...

Alingsås-HK Malmö 21-25. Jag är stum. Kunde aldrig tro att en handboll var så rund. Malmöseger i Alingsås, snacka om smällkaramell. Var inte där, vet inte hur det gick till. Men anar. Dels att Alingsås gick i den berömda underskattningsfällan. Dels att Malmötränaren Magnus Andersson kommit på nåt nytt taktiskt snilledrag, han är ju en mästare på sånt. Kanske gjorde Simic i buren en kanonmatch också, siffrorna tyder på det. Definitivt gjorde "di gamle" framstående insatser, det framgår av matchprotokollet: Pecikoza sju mål, Tönnesen fem. Bäst av allt: med den här knallen säkrade Malmö två hemmamatcher i kvartsfinalserien. Närmast nu på onsdag. Vore skam om vi inte blev tvåtusen i Baltiskan då. Varning dock för övertro. HK Malmö har inte ena benet i semifinal bara för detta, HK Malmö har inte ens ena lilltån där. Två till matcher måste vinnas mot ett i grunden bättre lag...jag har fortfarande lite svårt att se hur det skall gå till. Men visst, om någon part är under press nu så är det obegripligt nog Alingsås.

Lite tidigt att ropa guld...

Tre matcher, tre segrar, 7-0 i målskillnad. Man behöver inte vara blå för att konstatera att MFF:s säsongsupptakt är imponerande. Åtminstone vad gäller det som räknas: resultat och poäng. Spelet som sådant har kanske lämnat en del i övrigt att önska - men det är väl i så fall rätt skrämmande för konkurrenterna? Roligt att Rosenberg kommit in i det på ett bra sätt, jag hade ju mina tvivel där. Sen får man inte glömma en sak: 27 omgångar återstår. Att börja yra om MFF-guld redan nu känns glyttigt. Lokaltidningarna har litta svårt att bärga sig, märker jag.

Tidiga kristecken i Mjällby

Undrar hur länge Lasse Jacobsson överlever som Mjällbytränare. Inte alls länge, tror jag. 0-2 ikväll mot Djurgården är förvisso varken skam eller skandal - men sättet, mönstret i Jacobssons laguttagningar. Han har trots allt haft en försäsong på sig att få ihop nåt som liknar en startelva, det är väl f ö det försäsonger är till för. Jacobsson har misslyckats kapitalt. Tre omgångar in i allsvenskan fortsätter han plottra med laget. Byter i mittförsvaret, skiftar anfallare varannan gång, petar plötsligt supertalangen Andreas Blomqvist till förmån för gud vet vem. Kort sagt: Jacobsson sprider osäkerhet och splittring. Det är det värsta en fotbollstränare kan göra. Det bästa är stabilitet och trygghet - men det försvann från Mjällby i samma ögonblick som Peter Swärdh tackade för sig.

Se upp för överhettning, Axnér

Bloggare. Krönikör. Expertkommentator. Tränare. Handbollen vore bra fattig utan Tomas Axnér, den saken är klar. De nämnda uppdragen är väl förresten bara ett axplock bland mannens uppdrag, han har säkert fler. Jag beundrar honom reservationslöst - men det är tur att jag inte är hans far. Då hade jag nog bett honom gallra lite. Den som brinner svårt bränner lätt ut sig. Hoppas Axnér har koll på läget. Handbollen behöver honom.

Om utifall...

Om Linus Persson blir återställd från sin skada. Om Nebojsa Simic bjuder på sitt allra bästa målvaktsspel. Om Mirsad Pecikoza stångar sig blodig på linjen. Om alla andra lyfter sig till oanade höjder - och tränaren Magnus Andersson lyckas trolla med knäna. Så är HK Malmö lik förbannat chanslöst mot Alingsås i handbollslutspelets kvartsfinalserie. Klasskillnaden är för stor helt enkelt. Alingsås har en bredd, en speed, ett spel som Malmö inte riktigt matchar ens på en god dag. Allt annat än tre raka för Alingsås vore en skräll, i alla fall för mig. Skulle det sen visa sig att jag har fel blir jag glad mer än skamsen. Jag menar, vore det skam att tippa fel så skulle alla experter gå omkring i ständig rodnad. Eller med brallorna nere för jämnan, för att återknyta till föregående inlägg. I vilket fall har Malmö gjort en bra säsong, över förväntan. Det får man inte glömma. Vad gäller övriga kvartsfinaler är jag mer osäker. Hammarby t ex är lurigt och svårslaget, där är jag lite förvånad över Kristianstads val. Lugi-Sävehof känns öppet, möjligen avgör Lugis hemmaplansfavör i ett eventuellt femte möte. Näst efter Alingsås är väl annars Guif den klaraste favoriten. Eskilstunalaget har dock dippat förr i slutspel och ett pånyttfött RIK blir nog inte att leka med. Ett normaltips är ändå att de "fyra stora" går vidare - varpå guldet slutligen hamnar i Lugis nypor. Okej, där tänker jag med hjärtat. Å Johan Zanottis vägnar. Elitseriens kanske färgstarkaste tränare lämnar ju Lugi för ett nytt uppdrag i Norge efter den här säsongen. Visst vore det både rörande och "rättvist" om han fick göra det som svensk mästare. Hoppas, hoppas.

Byxlös ordväxling

Rolig replikväxling mellan finansministern och hans huvudmotståndare i Aktuellt igår kväll. Anders Borg (m): Ni rödgröna står med byxorna nere i den ekonomiska politiken. Magdalena Andersson (s): Det finns bara en i Sverige som står med byxorna nere just nu - och det är du, Anders Borg. Jag skrattar än faktiskt. Två seriösa (?) politiker som står och kivar om vem som har brallorna nere. Andersson dessutom med en så bokstavlig övertygelse i tonen att jag liksom lutade mig fram för att se efter om Borg verkligen stod där med rumpan bar. Det gjorde han inte, dessbättre.

Den enögde ledarskribenten

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär går bananas just nu. I går näpsade han SUS-personalen för att de inte välkomnar SD-ledaren Jimmie Åkesson, idag kväljer han dom i fallet med en hetsbrottsanklagad Malmökonstnär. Jag är inte förvånad. Inte det minsta faktiskt. Skogkär ser allt från höger, så att säga. Det har han förstås rätt att göra - som privatperson. Men som ledarskribent i en tidning som påstår sig vara "oberoende liberal"? Tycker inte det. Skogkärs återkommande spyor mot "allt från vänster" skulle passa bättre i exempelvis SD:s propagandamaterial. I Sydis blir det bara skamligt och sorgligt.

Grymt var ordet...

En grym fotbollskväll. Tänker inte i första hand på Mjällbys förlust i Örebro, den var väntad. Ett lag som verkar oförmöget att hålla nollan tar sällan de där grispoängen som kan vara bra att ha i slutändan. Mjällby läckte redan i fjol men då kunde man kompensera det med hygglig effektivitet framåt. Frågan är hur det blir i år, jag har mina dubier. Men det grymma just ikväll var Paris öde i Champions league. 0-2 mot Chelsea i London, exakt de siffror laget inte tålde för att nå semifinal. Det avgörande baklängesmålet föll i 87e minuten (precis som i Örebro f ö). Zlatan satt på läktaren, skadad och obrukbar, möjligen uppgiven när allt var över. Det här var nog hans sista chans att åtminstone få sniffa lite på pokalen han drömt om. Tiden rinner ut, obönhörligt. Kvällens match visade väl också att PSG - med eller utan Zlatan - inte riktigt är där, bland de allra bästa. Man kan jämföra t ex med Real Madrid som i kvällens andra CL-match hade råd att förlora med just 2-0 mot Dortmund - och gjorde precis det. Slump? Tror inte det.

Bortlokaliserad favoritserie

Trevligt att superettan i fotboll kommit igång. Otrevligt däremot att jag i samma ögonblick blivit av med TV4 Sport, kanalen som nischat sig på just superettan. Utan att be om det har jag fått TV12 istället. Där kommer man visst också att visa matcher från superettan men inte lika många, inte lika regelbundet. Inser förstås att det är ett lyxproblem så jätteupprörd är jag inte, bara lite pågaputt. Vad gäller fotbollen tippar jag att Öster och Hammarby tar de allsvenska platserna. Sirius dark horse. Sen skulle jag bli glatt överraskad om Landskrona håller sig kvar. Ängelholm får nog också passa sig, försvarsspelet som visades upp i premiären mot Öster höll inte superettanklass.

Krackelerande kronjuvel...

Bistra tider nu för ett Arsenalfan. Stortorsk idag igen, 0-3 mot Everton. Jag har i och för sig aldrig haft några problem med att hålla på losers, men Arsenal skall ju föreställa själva kronjuvelen i min brokiga samling av favoritlag. Undantaget. Trösten, när de andra förlorar. Så är det inte längre. År efter år samma visa: Arsenal vinner enstaka matcher, tillräckligt många för att bli typ femma i Premier league. Men inget stort, inga titlar, ingenting som sätter avtryck i statistiken. Det klär inte Arsenal att vara så "off", så totalt akterseglat av de bästa lagen i fotbolls-Europa. Tar emot att skylla på Wenger, han var trots allt tränare även under de gyllene åren i 2000-talets början. Men tiden rinner förstås ut för alla, en kamrerliknande fransos med helgonstatus på gamla meriter är säkert inget undantag. Dags för nåt nytt, tror jag. För Arsenals bästa - och lite för mitt personliga välbefinnande.

Schön gladde mig mest

Mycket att glädjas åt igår. Falkenbergs första seger i fotbollsallsvenskan. Fredrik Schöns första internationella mästerskapsmedalj i seniorbrottning. Höllvikens sensationella avancemang till innebandyns superliga. Svedalas volleybolldamer som tog sig till SM-final. Zlatan som satt på läktaren och såg välmående ut trots karriärens första muskelbristning...kanske för att han var i finast möjliga sällskap: de egna sönerna. Båda med nyttig distans till fotbollen, som det verkade. Lillen sov sig igenom matchen, storebror pillade mest med sin iphone. Nå. Ska jag rangordna glädjeämnena fastnar jag för Svedalapågen Fredrik Schön's EM-brons. Jag skrev om honom i Sydis när han var ung, lovande och i princip oslagbar på brottarmattan. Karismatisk var han också, då som nu. Vältalig, frispråkig, lättintervjuad. Tufft yttre, ödmjukt inre. En av de trevligaste idrottsutövare jag träffat. En av de mer besatta dessutom: Fredrik Schön ville verkligen gå hela vägen, från juniorelit i Skåne till seniorelit i världen. I brottning är det ett gigantiskt kliv att ta - men Schön hade liksom bestämt sig redan vid 17. Kosta vad det kosta ville i form av blod, svett, smärta, träningstimmar, pengar, försakelser. Allt för drömmen, precis allt. Tio år tog det att få den infriad. Brons, javisst, men ibland kan brons i näven kännas som guld i hjärtat. Grattis Fredrik Schön, detta var en storslagen prestation.

SUS vs SD

Heder åt den SUS-personal som betackar sig för ett besök av Sverigedemagogerna. Ett politiskt parti med frågan om människors olika värde som bärande affärsidé har inte på sjukhuset att göra. Framförallt borde det inte ha i riksdagen att göra - men det får man ta: folket röstar, är tillräckligt många "invandringskritiska" kan hin håle själv få mandat.

Dessa fördömda högriskmatcher

Högriskmatch. Vet inte när ordet, eller beteckningen, lanserades i samband med idrott, vet bara att det låter sjukt. Som om vissa fotbollsmatcher är hopplöst förlorade redan på förhand. Dömda till upplopp, våld, vandalism och annan mänsklig idioti, i värsta fall mord. När blev det så? Varför händer det i just Helsingborg, Malmö, Stockholm men aldrig i Mjällby, Gefle, Åtvidaberg? Vad är det med storstäder och storstadsklubbar som föder och göder ett oresonligt hat så fort det kommer till inbördes möten? Jag var själv uppe i Hällevik i fjol och såg Mjällbys matcher mot Kalmar respektive Öster, båda av prestigeladdad derbykaraktär. Blåljus? Ridande polis? Hatramsor mellan klackarna? Möjligen det senare, jag hörde inte så noga. Definitivt inget av det andra. Jämförelsen med t ex ett möte MFF-Helsingborg blir närmast grotesk; här eskorteras HIF-supportrar mot "krigsskådeplatsen" av polis genom avstängda gator, längs trottoarerna står horder av blådårar och skriker "hata, hata, hata Helsingborg". Nej, jag hittar inte på, jag har sett och hört allt med egna ögon och öron. Antar att det är likadant, fast tvärtom, när lagen möts i Helsingborg. Inser också, självfallet, att inte alla supportrar deltar i detta, flertalet gör det inte. Men det är lik förbannat mörkerfansen som sätter agendan. Som får polis och media att mobilisera för "högriskmatcher" - och vissa av oss andra att hellre åka till Hällevik eller någon annan fridfull liten håla som fortfarande kan erbjuda en gammeldags fotbollsupplevelse. Det är i massorna farorna göms, i hysterin galenskapen frodas. Den som - apropå debatten efter Helsingborgstragedin - tror att man kan lagstifta bort sånt har nog gått vilse i storstadsdjungeln, är jag rädd.