Schön gladde mig mest

Mycket att glädjas åt igår. Falkenbergs första seger i fotbollsallsvenskan. Fredrik Schöns första internationella mästerskapsmedalj i seniorbrottning. Höllvikens sensationella avancemang till innebandyns superliga. Svedalas volleybolldamer som tog sig till SM-final. Zlatan som satt på läktaren och såg välmående ut trots karriärens första muskelbristning...kanske för att han var i finast möjliga sällskap: de egna sönerna. Båda med nyttig distans till fotbollen, som det verkade. Lillen sov sig igenom matchen, storebror pillade mest med sin iphone. Nå. Ska jag rangordna glädjeämnena fastnar jag för Svedalapågen Fredrik Schön's EM-brons. Jag skrev om honom i Sydis när han var ung, lovande och i princip oslagbar på brottarmattan. Karismatisk var han också, då som nu. Vältalig, frispråkig, lättintervjuad. Tufft yttre, ödmjukt inre. En av de trevligaste idrottsutövare jag träffat. En av de mer besatta dessutom: Fredrik Schön ville verkligen gå hela vägen, från juniorelit i Skåne till seniorelit i världen. I brottning är det ett gigantiskt kliv att ta - men Schön hade liksom bestämt sig redan vid 17. Kosta vad det kosta ville i form av blod, svett, smärta, träningstimmar, pengar, försakelser. Allt för drömmen, precis allt. Tio år tog det att få den infriad. Brons, javisst, men ibland kan brons i näven kännas som guld i hjärtat. Grattis Fredrik Schön, detta var en storslagen prestation.