Jag känner en ardenner...

Det har sin tjusning att cykla över Kroksbäck. Har man tur kan man träffa Bango. Chansen är god. Tre dar i veckan är han där och jobbar. Som sophäst. Jag blir lika fascinerad varje gång vi ses, fast första gången höll jag på att cykla in i honom. Framifrån. Vem väntar sig ett möte med en arbetshäst på en cykelbana? I dessa tider? Jag var helt säker på att häst & vagn i transportsektorn var ett nostalgiskt minne blott, alltså från min egen barndom på 1950-talet. Då var det mycket som levererades eller hämtades på det sättet: mejerivaror, läskedrycker i back, bränne till vedspisar och kakelugnar, dasstunnor, sopkärl etc etc. Cykelbanor hade varit en större sensation, slår det mig nu. Tiderna förändras, utvecklingen går framåt, är det nåt man lärt genom åren så är det väl det. Just därför blir jag glad av att se Bango på Kroksbäck. Han står där liksom på trots mot allt vad modern teknik heter. Drar sina vagnar, gör sitt jobb "the old fashioned way". Blir omklappad av barnen, ger dem en liten historielektion genom sin blotta uppenbarelse. Om hästar kunnat skriva hade jag bett Bango om en autograf. Kanske är han ett unikum, den siste i sitt slag.