YIF bäst - med viss hjälp av ödet

Lugi-Ystads IF 22-23. Jag hade fel. Lugi stod inte alls på tur att ha tur. I så fall hade ju inte Simon Jeppsson gått sönder redan i matchinledningen. Utan skyttekungen blev hemmalaget märkbart försvagat. Detta sagt utan att ta något ifrån YIF som kanske vunnit ändå. Kriterierna för det uppfylldes i alla fall. Anders Persson vann målvaktsmatchen. Kim A hade ork och kraft för ännu en tuff 60-minutare, låt vara att han tummade lite på säkerhetsmarginalerna i slutet. Många fler presterade på toppen av sin förmåga: Hallbäck, Forsell Schefvert (bra genom hela matchserien), Jesper Gustavsson när han kom in efter paus, Löfström på linjen. För att bara nämna några i ett brett och komplett lag. Mest glad blev jag nog för tränarens skull. Sebastian Seifert alltså. Starkt ifrågasatt under säsongen, redan ersatt till nästa. Den här triumfen blev ett slags upprättelse för honom - och, om man så vill, för hans idé om coaching. Nämligen att involvera samtliga spelare, inte nagla fast någon på bänken i match efter match efter match. För Lugi måste det känts både hårt och snöpligt att säsongen tog slut ikväll. SM-final var det uttalade målet, andraplatsen i grundserien motiverade s a s optimismen. Och så ryker allt på tre uddamålsförluster i rad...

Det lutar åt Lugi...

Snart ska jag sätta mig till rätta för att se Lugi-Ystads IF i handbollens SM-slutspel. Femte och avgörande mötet om avancemang till semifinal. Förhoppning: må bästa laget vinna. Föraning: Lugi vinner. Axnérs mannar står på tur att ha tur, liksom. YIF har haft marginalerna med sig de senaste två gångerna, det brukar finnas gränser för sånt. Lugi är normalt dessutom urstarkt hemma i Lund, att YIF skulle vinna där två gånger på raken känns osannolikt. Uteslutet är det förstås inte. Inte om Anders Persson vinner målvaktsmatchen. Inte om Kim Andersson orkar med ytterligare en holmgång mot Lugis hårdföra försvarsbjässar. Inte om domarna vågar tillämpa regelboken. Men nog verkar det vara lite väl många "om", eller?

Förspelet trevligare än själva akten

Alingsås-HK Malmö 27-21. Bussresan upp var trevlig. Hög stämning, bra vibrationer, dånande sång från muntergökarna i de bakre sätena. Bussresan hem var tyst och seg, som det lätt blir när ingenting blev som det var tänkt. Däremellan låg ju själva huvudnumret. Matchen. Den som skulle varat i 60 minuter men i praktiken tog slut efter 20. Där exploderade HKM i en sällan skådad orgie av tekniska fel och Alingsås kunde bara tacka och ta emot. 14-10 i halvtid var svårsmält i supporterleden, kan jag säga. Det började ju så lovande, lagen bytte mål, HKM såg verkligen ut att vilja sälja sig dyrt. Hur faan kan allt skita sig på bara några minuter, undrade någon i de röksugnas Malmöförening vid pausblosset utanför Estrad Arena. Relevant fråga, onekligen. Andra var dock mindre modstulna: fyra mål är ingenting, vi kommer igen, försäkrade minst en av de många damerna i klacken. Själv bidrog jag med ett löfte: vänder HK detta kommer jag att sjunga nonstop i bussen under hela hemresan. Det mottogs lite olika, här och där kanske med skräckblandad förtjusning. För ett ögonblick hann jag tänka "tänk om"...men nej, det var aldrig nära. Alingsås ger inte bort en fyramålsledning på sin hemmabana, laget är för stabilt för det. Även när fyra äss saknas, vilket faktiskt var fallet igår. Magnus Persson, Johan Nilsson, Marcus Enström, Pontus Johansson; alla var borta av varierande skäl. HKM hade bara Månsson och Blickhammar på läktaren, övriga var med. Fast ändå inte i vissa fall. Petersen och Jim Andersson t ex. Med i laguppställningen och på banan, inte med i matchen eller i målprotokollet. Roganovic deltog egentligen inte heller, först när loppet var kört fick han några minuters speltid. Snudd på förnedring. Och målvakterna som hade behövt vara bra var tyvärr medelmåttiga, om ens det. Men Lönn var kanon - igen. Mirsad's avsked efter nio säsonger i HKM blev också värdigt och fint. Tre mål, två straffar, stenhårt jobb som alltid. Jag kommer att sakna honom. F ö var det angenämt att besöka en riktig handbollsstad. Estrad Arena i Alingsås har allt som Baltiska hallen i Malmö saknar. Intimitet, modern komfort, professionellt värdskap. Och publik, inte minst. Allt förstås underlättat av bristen på konkurrens. I "Potatislandet" håller man inte på med hockey eller fotboll eller andra dumheter. Man spelar handboll. Och om man inte gör det så tittar man i alla fall på handboll. Folkets bröd, liksom. Som handbollsnördig Malmöbo kan man bli förtröden för mindre.

Aldrig för sent att ta sig samman...

Tre raka för HIF Karlskrona i handbollskvalet, bibehållen ligastatus. Lyckligt slut på en säsong fylld av olyckor. Respekt.

Tuffare i fyran, Croatia

Tog cykeln till Bunkeflo igår. Småklubbsfotbollen är ju igång - och med den min vurm för Croatia. Just i Bunkeflo var det klang, jubel och bubbelvann i höstas, det var nämligen där Croatia säkrade seriesegern i femman. Gårdagens motståndare LB 07 låg vid samma tid i trean, men åkte ur. Tyvärr för Croatias del såg det nu ut att fortfarande skilja två divisioner mellan lagen. Framförallt i första halvlek där klyschan "spel mot ett mål" närmast var en underdrift och paussiffrorna 0-0 något av en gåta. Andra halvlek var jämnare utan att vara helt jämn - men typiskt nog föll det avgörande målet då. 0-1 alltså, tredje raka förlusten för Croatia i serieupptakten (och tvärtom för LB 07). Ingen katastrof, ingen kris, såna ord passar sig inte i småklubbsvärlden. Men det var tråkigt att se ett Croatia utan eget spel - och utan flera av de tongivande kuggarna från fjolårets succélag. Någon har slutat, några har bytt klubb, men värst är kanske saknaden efter tränaren Said Mekahal. Honom borde Croatia säkrat, oavsett eventuella meningsskiljaktligheter. Det som återstår tror jag inte duger i fyran. Enbart kämpa, kämpa ger sällan poäng. Konstruktivitet behövs, det såg man inte röken av igår. Disciplin behövs förresten också, tre utvisningar på tre matcher är undermåligt.

När korsband brister

1980. Länge sen nu, men det var det året jag lärde mig vad korsband är för något. Hur det känns när de brister. Den omedelbara jävulska smärtan, stadgan i knät som plötsligt bara försvinner. Insikten efter några dagars svullet linkande utan tillstymmelse till förbättring: faan, jag måste nog uppsöka ortopeden. I mitt fall var olyckan framme i simpel korpfotboll. En tackling bakifrån, en tvärnit i gruset...på ortopeden hade man hört liknande historier förr. Det som skiljde mig från flertalet drabbade var att jag drog båda korsbanden i höger knä, det främre såväl som det bakre. Operation följde, tre timmar och 48 stygn, gips upp till låret. Värst var komplikationerna. Den oförutsedda infektionen i operationssåren. Isoleringen i särskild sjuksal. Gipset som fick brytas upp. Hallucinationerna pga felaktig medicinering. De dagliga injektionerna med något slags koksaltlösning rätt in i knät utan bedövning...jag ryser än när jag tänker på det. Att jag kom undan med benet i behåll kändes nästan som en skänk från Han Däruppe. Och varför drar jag upp allt detta nu? Zlatan. Såg hans olycka i tv, läser att han "preliminärt" drog båda korsbanden. Får fantomsmärtor av sånt. Zlatan, liksom. Den odödlige hjälten, det fysiska praktexemplaret som inte kunde bli skadad. Inför Ödet är vi alla lika, tydligen. Korplirare som världsstjärnor. Hoppas min fotbollsgud slipper komplikationer.

Vissa oldboys åldras långsamt...

Borde kanske nämnt att Zoran Roganovic satt på bänken igår. Hela matchen. Krasslig eller petad vet jag inte, men i händelse av det senare var det ju anmärkningsvärt. Under cykelturen till Baltiska hallen kom jag förresten att fundera över hur många 70-talister det finns i handbollsligan. Jag landade i siffran sex. Atterhäll i Aranäs är en, Milosevic i Lugi en annan. Övriga fyra återfinns i ett och samma lag. Just det, HK Malmö. Där, tänkte jag, där har vi HKM:s verkliga problem. För många oldboys, fel åldersstruktur. När jag cyklade hem från matchen var sådana tankar som bortblåsta. Tre av Malmös gubbar - de som till skillnad från Roganovic fick spela - gjorde ju storartade insatser: Beutler, Calle, Mirsad. Småpojkar som Kvalvik, Lindahl och Petersen, alla tidiga 80-talister, bidrog också i hög grad till segern. Slutsats: motivation slår ålder. I alla fall ibland.

Lönn gav liv åt HKM - och hela matchserien

HK Malmö-Alingsås 26-20. Kanske var det simpel idrottspsykologi vi bevittnade. Leder man med 2-0 i en matchserie bäst av 5 är det ju lätt hänt att oskärpa smyger sig på, en naturlig men lite förrädisk känsla att saken är klar. Vet alltså inte om Alingsås gick i den fällan, funderar bara över lagets plötsliga djupdykning. Det kan föralldel ha berott på att HK Malmö ingalunda gett upp matchserien - och på en sensationell comeback. Adam Lönn var tillbaka! Helt oaviserad, halvt bortglömd. Killen har ju inte spelat handboll på månader, rykten har gått om en karriär i fara och i vilket fall skulle den här säsongen vara körd. Falskt larm! Lönn såg inte ens rostig eller trevande ut, det enda som påminde om hans långa konvalescens var de dubbla benvärmarna. Sex mål drog han in, detta utan att vara det minsta vild i skyttet. Tvärtom faktiskt. Adam Lönn var återhållsam och disciplinerad, det är inte alltid man kunnat säga det om den glade smålänningen. Hoppas nu att han inte förtog sig, med honom tillbaka blir HKM liksom ett annat lag. Så mycket bättre, så mycket mer mer komplett. Antyder jag rent utav att man kan vända denna matchserie mot Alingsås? Inte min mening. Det finns gränser. Alingsås lär dessutom få tillbaka Magnus Persson i match 4, det betyder rimligen en hel del. Men visst vore det kul med en superskräll och sen ett avgörande i Malmö nästa helg. I så fall skulle det inte förvåna om nästan tusen pers vallfärdar till Baltiskan. Ikväll var vi 880, varav väldigt många lade fokus och röstresurser på domarinsatsen. Den var måhända inte fläckfri men alldeles säkert välment.

Ebba Engdahl Story

Att Lugis Ebba Engdahl är en handbollsbegåvning utöver det vanliga kunde man se i Lundaspelen redan för tio/tolv år sen. På den tiden spelade Ebba i Lundagårds flickor 91 och Lugi var väl ungefär det värsta hon visste. Ärkerivalen, det vinröda skynket som skulle besegras till varje pris. Problemet visade sig hanterbart: Lundagårds F91 var en fin årgång som vann det mesta. Lundaspelen ett par gånger, andra turneringar likaså, derbymatcherna mot Lugi allt som oftast. Mycket tack vare laget, mest tack vare Ebba Engdahl. Och säkert en del tack vare pappa Engdahl, Kent, som var tränare. Vanessa Tellenmark spelade förresten också i det här laget - ett år ung. Somliga tyckte att hon var den största talangen, för mig kändes jämförelsen både onödig och ointressant. Vanessa och Ebba var två helt olika typer. Den ena rasande snabb och genombrottsstark, den andra kanske mindre spektakulär men före sin tid i själva handbollstänket. Hjärtat & Hjärnan liksom, tillsammans oslagbara. Men bortom Lund och Gunnesbo var det faktiskt speediga Tellenmark som upptäcktes först. Hon, men inte Ebba, togs ut i U-landslaget. Hon, men inte Ebba, blev proffs i Norge. Hon, men inte Ebba, tröttnade och la plötsligt av med handbollen. Alla dessa minnen kom för mig igår kväll när jag såg Lugi vinna över Kristianstad i SM-slutspelet. Med Ebba Engdahl, numera 25 om inte 26, som planens dominant. Det pratas så mycket om Hanna Blomstrand och Anna Lagerqvist i detta Lugi, båda har ju också upphöjts till landslagsspelare och ska bli proffs i Danmark. All respekt för det, men som handbollsälskare föredrar jag Engdahltypen varje dag i veckan. Hennes spelförståelse, hennes vilja att sätta andra i lägen, hennes eget underarmsskott som min själ är ett unikum i svensk damhandboll. Det här att kunna skjuta nästan nerifrån golvet rätt upp i nättaket, Ebba borde ta patent på konsten och kalla det Engdahlare. Härligt bara att hon är tillbaka - korsbandsskador har tagit två säsonger av hennes karriär, men dessbättre ingenting av hennes begåvning. Landslaget nästa, om jag får be.

Välkommen i värmen, Cibicki

Njöt som alla andra fotbollsvänner av Pawel Cibicki's show i MFF:s 3-0-seger mot Halmstad. Inte bara för de två fantastiska målen han bjöd på, väl så imponerande var allt det andra. Passningar, spelförståelse, teknik, utstrålning. Undrar om Åge Hareide såg detta komma? Förmodligen inte. Ni minns kanske säsongen 2015? Hur Hareide, då upphöjd MFF-tränare, placerade Cibicki i den kallaste av frysboxar. Killen hade ju sonderat lite på den s k marknaden, sett sig om efter alternativ. Föga upprörande i min bok: i Hareides MFF var han bänknötare och vem vill vá det? Ingen med ambitioner, ingen med tro på sin egen talang. Cibicki stack upp, störde ordningen, straffades under en period, om jag minns rätt, med avstängning från allt samröre med A-truppen. För att året därpå dumpas till Jönköping. Okej, lånas ut då. Där blev han sedd, erkänd och betrodd - och resultatet känner vi: succé. Så MFF skördar just nu frukterna av sitt eget misstag, kan man säga. Fin fotbollssaga, den om Pawel Cibicki. Hoppas Åge Hareide läser och begrundar.

Ponne i vansinnets centrum

Såg engelsk fotboll på tv igår kväll. Klassikermötet Newcastle-Leeds i andraligan. En högdramatisk match som slutade 1-1 efter Leedskvittering i femte övertidsminuten. Och som i övrigt bekräftade alla fördomar, alternativt fakta, om brittisk fotboll. Ruggig intensitet, kompromisslösa satsningar, gärna med dobbarna före och den eventuella tankeförmågan efter. Väldigt mycket vilja och små, små glimtar av finess. Inför 52000 åskådare, om jag hörde rätt. I andraligan! Snacka om intresse, tradition, kultur. Mitt i detta: Ponne från Arlöv. Alias Pontus Jansson, f d MFF men numera mittback i Leeds. Jag tror han gillar läget, det såg så ut. Lugn och fin med bollen, hård som satan vid behov, offervillig extramålvakt vid ett par skarpa tillfällen för Newcastle. Och varnad - förstås. Kortet var Ponnes 13e för säsongen, han typ samlar på dem. En tanke som trängde sig på under matchen var hur ett allsvenskt lag hade stått sig i sammanhanget. MFF t ex. Man kan bara gissa - och min egen gissning blir då: inte särskilt bra. Vi talar nästan om olika utföranden av samma sport, om brittiskt vansinne kontra svenskt lättsinne. Och då vinner nog vansinnet, är jag rädd.

Goa droppar i torr strupe...

Hoppsan! HIF Karlskrona KAN vinna en handbollsmatch. Efter 21 raka bevis på motsatsen hade jag nästan gett upp. Så 27-24 i första kvalmötet med Tyresö la sig som smarrig påskasnaps i svårt uttorkad strupe. Nu ligger förlängt ligakontrakt för HIF i en säck som bara ska knytas till. Det ordnar sig nog. Två hemmamatcher väntar och proppen är ur. Väl?

SM-slutspel...avvadåddå?

HK Malmö-Alingsås 20-24. Faktiskt en ganska sorglig kväll i Baltiskan. Dels för att Malmöborna än en gång demonstrerade sitt ointresse för handboll, 1100 åskådare när det handlar om SM-slutspel är ju bara pinsamt. Dels för att själva matchen blev som den blev. Odramatisk, efterhand närmast avslagen. Alingsås var helt enkelt för bra för Malmö...ja, frånsett inledningen där hemmalaget sprang ifrån till 9-5. Återstoden av första halvlek slutade 1-8 och därefter blev det aldrig riktig match igen. HKM hade förtvivlat svårt att göra mål eller ens komma till skott, Alingsåsförsvaret med Darj och Teern i spetsen var grymt. Skadeeländet går heller inte att skylla på den här gången, med båda högerniorna Johan Nilsson och Magnus Persson frånvarande i bortalaget gick det ungefär jämnt ut. Individuellt bäst i Alingsås - och på banan - var Emil Frend Öfors. En fantastisk talang, kapabel att göra mål från både kant och distans. I HKM fanns ingen sådan. En ljusglimt var dock Simon Nyberg som kom in i andra halvlek och gjorde fyra mål på fyra avslut. Att han inte fick blomsterkvasten som bästa hemmaspelare bevisar bara att även juryn hade en taskig kväll. Retur i Alingsås i påsk, match 3 i Baltiskan nästa torsdag. Känns som formalia nu, allt annat än tre raka för Alingsås vore förbryllande.

Fotbollspoäng - i väntan på handbollsrefräng

Två omgångar spelade av fotbollsallsvenskan och samtliga lag har redan poäng. Ovanligt, möjligen unikt. Mest anmärkningsvärt: normalt så svajiga Häcken står fortfarande på stabila 0-0 i målskillnad. Mest sorgligt: Jasmin Sudic i samma lag har dragit på sig en ny korsbandsskada. Ex-MFF:arens fjärde i karriären. Kan han komma tillbaka även från den trotsar han alla medicinska odds. Själv ser jag fram emot kvällens slutspelshandboll i Baltiskan. HK Malmö mot Alingsås, lite som vanligt. Lagen brukar ju stöta på varann i slutspelet och undantagslöst med Alingsås som vinnare. Skillnaden den här gången är att HKM har hemmaplansfavören - vad det nu kan vara värt. I rådande läge (alla skador i HKM) ingenting, är jag rädd.

Kvalchans som tål att diskuteras

HIF Karlskrona lyckades alltså med konststycket att avsluta handbollsligan med en segerlös svit på 21 hela matcher. Man kan fråga sig om ett sådant lag förtjänar en kvalchans för att hålla sig kvar. Jag tycker det inte. Men nu är det så - och då får man väl som god karlskronit i förskingringen hålla en tumme, trots allt. Tyresö står för motståndet, bäst av 5 gäller med hemmaplansfavör för HIF Karlskrona i den händelse matchserien går "tiden ut". Också det diskutabelt: varför ska en slagpåse uppifrån ha fördel på en uppstickare nerifrån? I vilket fall skulle jag förstås bli förvånad om HIF Karlskrona reder ut läget. Hur ska ett lag som inte vunnit på nästan ett halvt år plötsligt kunna vinna bara för att omständigheterna kräver? Så uselt tror jag inte att Tyresö är. Och inte blir man lugnare av att erinra sig Karlskronas uppträdande vid ödesmatchen i Ystad härförleden. Där värmde stjärnan Möller-Madsen upp för sig själv, övriga i flock men utan ledning. Nye tränaren Kalle Lång stod - knappa kvarten från avkast - på läktaren i glatt samspråk med bekanta. Elitidrott? Inte i mina ögon.

Uppkopplad & upprymd

Internet, yes! En vecka utan frestar på, men så är det att flytta. Man blir avkopplad, liksom. Tur att svärsonen behärskar teknikens under, utan honom hade jag varit hjälplöst förlorad i trådlöshetens träsk. Tack Gino, bra trollat. Så vad ska jag blogga om, nu när jag kan? Livet som Limhamnsbo? Ånej, det får bli när man vant sig. Om nånsin. Som Zlatan sa: "Du kan ta en gubbe från Söderkulla men aldrig ta Söderkulla från en gubbe". Typ. Lite så känns det just nu. F ö bor jag på Elinegård, ett ofärdigt område som egentligen inte har en brädlapp med Limhamn att göra. Förutom postadressen - och vem bryr sig om en sån i e-mailens tidevarv?