YIF bäst - med viss hjälp av ödet

Lugi-Ystads IF 22-23. Jag hade fel. Lugi stod inte alls på tur att ha tur. I så fall hade ju inte Simon Jeppsson gått sönder redan i matchinledningen. Utan skyttekungen blev hemmalaget märkbart försvagat. Detta sagt utan att ta något ifrån YIF som kanske vunnit ändå. Kriterierna för det uppfylldes i alla fall. Anders Persson vann målvaktsmatchen. Kim A hade ork och kraft för ännu en tuff 60-minutare, låt vara att han tummade lite på säkerhetsmarginalerna i slutet. Många fler presterade på toppen av sin förmåga: Hallbäck, Forsell Schefvert (bra genom hela matchserien), Jesper Gustavsson när han kom in efter paus, Löfström på linjen. För att bara nämna några i ett brett och komplett lag. Mest glad blev jag nog för tränarens skull. Sebastian Seifert alltså. Starkt ifrågasatt under säsongen, redan ersatt till nästa. Den här triumfen blev ett slags upprättelse för honom - och, om man så vill, för hans idé om coaching. Nämligen att involvera samtliga spelare, inte nagla fast någon på bänken i match efter match efter match. För Lugi måste det känts både hårt och snöpligt att säsongen tog slut ikväll. SM-final var det uttalade målet, andraplatsen i grundserien motiverade s a s optimismen. Och så ryker allt på tre uddamålsförluster i rad...