När korsband brister

1980. Länge sen nu, men det var det året jag lärde mig vad korsband är för något. Hur det känns när de brister. Den omedelbara jävulska smärtan, stadgan i knät som plötsligt bara försvinner. Insikten efter några dagars svullet linkande utan tillstymmelse till förbättring: faan, jag måste nog uppsöka ortopeden. I mitt fall var olyckan framme i simpel korpfotboll. En tackling bakifrån, en tvärnit i gruset...på ortopeden hade man hört liknande historier förr. Det som skiljde mig från flertalet drabbade var att jag drog båda korsbanden i höger knä, det främre såväl som det bakre. Operation följde, tre timmar och 48 stygn, gips upp till låret. Värst var komplikationerna. Den oförutsedda infektionen i operationssåren. Isoleringen i särskild sjuksal. Gipset som fick brytas upp. Hallucinationerna pga felaktig medicinering. De dagliga injektionerna med något slags koksaltlösning rätt in i knät utan bedövning...jag ryser än när jag tänker på det. Att jag kom undan med benet i behåll kändes nästan som en skänk från Han Däruppe. Och varför drar jag upp allt detta nu? Zlatan. Såg hans olycka i tv, läser att han "preliminärt" drog båda korsbanden. Får fantomsmärtor av sånt. Zlatan, liksom. Den odödlige hjälten, det fysiska praktexemplaret som inte kunde bli skadad. Inför Ödet är vi alla lika, tydligen. Korplirare som världsstjärnor. Hoppas min fotbollsgud slipper komplikationer.