Förspelet trevligare än själva akten

Alingsås-HK Malmö 27-21. Bussresan upp var trevlig. Hög stämning, bra vibrationer, dånande sång från muntergökarna i de bakre sätena. Bussresan hem var tyst och seg, som det lätt blir när ingenting blev som det var tänkt. Däremellan låg ju själva huvudnumret. Matchen. Den som skulle varat i 60 minuter men i praktiken tog slut efter 20. Där exploderade HKM i en sällan skådad orgie av tekniska fel och Alingsås kunde bara tacka och ta emot. 14-10 i halvtid var svårsmält i supporterleden, kan jag säga. Det började ju så lovande, lagen bytte mål, HKM såg verkligen ut att vilja sälja sig dyrt. Hur faan kan allt skita sig på bara några minuter, undrade någon i de röksugnas Malmöförening vid pausblosset utanför Estrad Arena. Relevant fråga, onekligen. Andra var dock mindre modstulna: fyra mål är ingenting, vi kommer igen, försäkrade minst en av de många damerna i klacken. Själv bidrog jag med ett löfte: vänder HK detta kommer jag att sjunga nonstop i bussen under hela hemresan. Det mottogs lite olika, här och där kanske med skräckblandad förtjusning. För ett ögonblick hann jag tänka "tänk om"...men nej, det var aldrig nära. Alingsås ger inte bort en fyramålsledning på sin hemmabana, laget är för stabilt för det. Även när fyra äss saknas, vilket faktiskt var fallet igår. Magnus Persson, Johan Nilsson, Marcus Enström, Pontus Johansson; alla var borta av varierande skäl. HKM hade bara Månsson och Blickhammar på läktaren, övriga var med. Fast ändå inte i vissa fall. Petersen och Jim Andersson t ex. Med i laguppställningen och på banan, inte med i matchen eller i målprotokollet. Roganovic deltog egentligen inte heller, först när loppet var kört fick han några minuters speltid. Snudd på förnedring. Och målvakterna som hade behövt vara bra var tyvärr medelmåttiga, om ens det. Men Lönn var kanon - igen. Mirsad's avsked efter nio säsonger i HKM blev också värdigt och fint. Tre mål, två straffar, stenhårt jobb som alltid. Jag kommer att sakna honom. F ö var det angenämt att besöka en riktig handbollsstad. Estrad Arena i Alingsås har allt som Baltiska hallen i Malmö saknar. Intimitet, modern komfort, professionellt värdskap. Och publik, inte minst. Allt förstås underlättat av bristen på konkurrens. I "Potatislandet" håller man inte på med hockey eller fotboll eller andra dumheter. Man spelar handboll. Och om man inte gör det så tittar man i alla fall på handboll. Folkets bröd, liksom. Som handbollsnördig Malmöbo kan man bli förtröden för mindre.