Den gamla vanliga visan om nya HFK

HF Karlskrona fortsätter förlora i handbollsligan. Match efter match efter match; jag minns faktiskt inte när laget senast tog en seger. Givet satsningen och uppsnacket inför säsongen börjar det likna fiasko. Det lät ju så bra. Tre nya islänningar inklusive stjärnan Olafur Gudmundsson. Ny målvakt från tyska Bundesliga som komplement till Uros Tomic. Lånet av Kristianstadtalangen Isak Larsson. Dessutom Hampus Dahlgren som vass ”övertidsvärvning”. Vad kunde gå snett? Allt, har det visat sig.

*. *. *

Med fyra omgångar kvar av grundserien står HFK på magra 14 poäng. Sedan länge avhängt från slutspel, istället fast förankrat på negativ kvalplats. Av de nya har bara Dahlgren levererat stadigt. Larsson sporadiskt. Gudmundsson inte alls. Största namnet, värsta floppen. Vet inte om det beror på skador i någon mån - eller om Gudmundsson helt enkelt var slut när han kom. I vilket fall en dyrköpt läxa för HFK: värva aldrig på namn och gamla meriter, värdera tillståndet här och nu. Det trodde jag klubben visste.

*. *. *

Igår hade HF Karlskrona trots allt tur. Varken Lugi eller Aranäs vann, marginalen till direktnedflyttning är fortsatt fem poäng. Aranäs tog dock in en efter att ha kryssat mot Hallby. Lugi däremot föll i derbyt mot HK Malmö, 27-29. Båda har fem matcher kvar, alltså en mer än HFK. Så helt säkert är det inte att de 14 poängen räcker, ytterligare någon kan behövas. Hur nu det ska gå till för ett lag som tycks ha fastnat i förlustspiralen. HFK möter Lugi hemma inom kort, känns som en rätt läskig ödesmatch.

*. *. *

Dessförinnan kommer HFK till Malmö. Nu på söndag, nämligen. Familjeutflykt planerad på mitt initiativ. Här gäller det att stå upp för Karlskrona. I motgång prövas pillemasaren - och gudarna ska veta att man är härdad. Varenda gång HFK är uppe i högsta serien slutar det såhär. Bottenstrid, i bästa fall ett ovisst kval. Jobbigt, jobbigt. I år smått upprörande. Även om det är det andra Karlskronalaget - IFK i serien under - som har mitt hjärta. HFK har blott min sympati.

Sverige har en förbundskapten

Bekräftat. Jon Dahl Tomasson blir Sveriges nye förbundskapten i fotboll. Hoppar jag högt och jublar? Nej. Låter valet ändå inte lite spännande? Jo, absolut. Med Tomasson höjer svensk fotboll blicken, vidgar synfältet. Bort från Janne Andersson-eran, bort från alla blågula låsningar. Positivt, vill jag tro. Mer av samma hade egentligen varit obegripligt, då kunde Andersson lika gärna stannat kvar.

*. *. *

Danske JDT blir alltså den förste icke-svennen på posten. Det i sig garanterar nu ingen succé. Sveriges nye förbundskapten är knappast någon trollkarl med kaniner i hatten. Inga mittbackar heller. Eller en fix och färdig backlinje i det stora hela. Tomasson ärver ett landslag i prestations- och resultatmässig kris - men med en utvecklingspotential som borde vara intressant i förhållande till hans eget cv. Jon Dahl Tomasson var ju själv en forward av rang när det begav sig. Målspottare, hyllat utlandsproffs. 

*. *. *

Om detta spillt över på hans tränarprofil kan offensiva spelare som Kulusevski, Isak och Gyökeres kanske blomma ut i landslaget, så som i respektive klubblag. Under Janne Andersson ville det sällan lossna, känslan var att där fanns betydligt mer att ta ut. Tomasson kan vara mannen som gör skillnad. Hans tuffaste utmaning ligger dock i att få ordning på försvarsspelet. Förr om åren Sveriges styrka, mot slutet av Andersson-eran vår svaghet. I den delen måste nivån upp, annars fastnar svensk fotboll i blåbärssnåren.

*. *. * 

En till sak, ofrånkomlig. Media. Hur klarar JDT den biten? Inte särskilt bra under MFF-åren - bättre nu? Mindre arrogans, större öppenhet? Återstår att se. Viktigt att komma ihåg är förstås det gamla vanliga: goda resultat förlåter allt, inget annat räknas. Skönt hursomhelst att frågan är löst. Det tog sin lilla långbänk. Och när den nye förbundskaptenen äntligen kunde presenteras var han f ö inte själv närvarande. Fatalt. Men därmed sluttjatat i ärendet.

Dado glöder - men handbollen blöder

Såg Sveriges äldste elitspelare i handboll på tv häromkvällen. Ja, kanske den äldste alla kategorier. Jag talar om Dalibor Doder. Malmökillen som fick sitt genombrott i Lugi redan i förra århundradet. För att senare bli utlandsproffs (Spanien, Tyskland) och seglivad landslagsstjärna. I vår fyller mannen 45 - och nej, han har inte lagt av. ”Dado” spelar i allsvenska Vinslöv numera. Åtminstone finns han med i laguppställningen. Minuterna på banan i matchen mot IFK Karlskrona kunde räknas på ena handens tumme. Åren tar till slut ut sin rätt, även på legender.

*. *. *

Ett straffmål och något enstaka anfall i playmakerrollen var vad Dado bidrog med. Övrig tid på bänken. Men visst är det fantastiskt att han fortfarande brinner för handbollen - och försvarar en plats så pass högt. Vinslöv är - med allsvenska mått - ett bra lag, just nu med ligakval inom räckhåll. IFK Karlskrona blev en munsbit på vägen; 29-19. Dalibor Doder är det givna affischnamnet, men andra bär alltså laget. Inge Aas Eriksen, känd från Kristianstad och Malmö, är en. Elias Holmström, mittsexa med förflutet i H43, en annan. Emil Schuster, Hugo Svensson, målvakten Linus Olsson; det finns duktigt folk lite överallt.

*. *. *

Vinslöv i ligan är förstås en långsökt tanke. För att inte tala om Dado i ligan drygt 25 år efter debuten. Jag antar att han har ett kontrakt att spela/sitta av den här säsongen ut, mer än så förefaller orimligt. För övrigt är det tuffa tider för handbollen. Flera elitklubbar blöder ekonomiskt, HK Malmö bland andra. Läste att lagets spelare fick ta sig till helgens bortamatch mot Kristianstad i egna bilar, klubben hade inte råd med buss. Snacka om ringande larmklockor. Och Lugi, vad ska man säga om Lugi? Förlust i gårdagens ödesmatch mot Aranäs. Skärpt nedflyttningshot, spelarflykt redan ett faktum. Förbluffande.

*. *. *

Hur Vinslövs HK står sig ekonomiskt har jag inte en aning om. Men tämligen gott, viskas det i skvallerkretsar. Med anspelning inte minst på legendaren i den befintliga spelartruppen. Och det är klart, ingen väljer väl Vinslöv för att det skulle vara särskilt roligt att spela handboll just där. Lika lite som någon väljer Amo för att en bruksort i mörkaste Småland drar. Pengar har betydelse, modern idrott är en födkrok bland andra. Inget att moralisera över, inte så länge plus och minus går ihop. Vilket det fortfarande gör - men dessvärre i allt färre klubbar, om jag tolkar nyhetsrapporteringen rätt. 

*. *. *

Smått sensationellt den gångna helgen: SVT visade handboll! Svenska cupen på damsidan, Final Four. Där det slutligen blev en finalmatch mellan Sävehof och H65 Höör. Med välbärgade Sävehof som självklar vinnare, 33-26. Proffsig sändning, ambitiöst upplägg, underhållande sport. Mer sånt vore önskvärt - men tyvärr: handbollen är numera utraderad från allemans-tv, den här satsningen kändes mer som engångsföreteelse. Förvisso uppfriskande. Tack. Och jo, jag vet att avgiftsbelagda streamingtjänster finns. Funkar dock bara som nödutgång för nördar, stimulerar inte det breda intresset.

Föga aptitlig frukostläsning...

”Radhusfamilj hör när grannen bajsar”. Sydsvenskan blandar och ger i sin rubriksättning. Högt och lågt, salt och surt. Nämnda exempel är hämtat från dagens förstasida. Där det trängs med rubriker om krig och annat elände. Nyhet som nyhet liksom. Men vem är det egentligen synd om i bajsdramat? Avsändaren eller mottagaren? Artikeln inne i tidningen doftar sympati för den drabbade familjen. Själv är jag tveksam, lite lätt förundrad.

*. *. *

Såvitt jag vet är det inte kriminellt att bajsa. Inget som kräver tillstånd. Typ knacka på grannens dörr och be om lov. Man får helt enkelt anta att personen i Sydisexemplet bajsar i god tro, lyckligt ovetande om grannarnas dilemma. ”Man hör när bajskorven landar i skålen”, klagar ett av offren. Månn’de, tänker jag. Såpass? Moster Greta, salig i åminnelse, brukade säga ”man hör det man vill höra”. För allt annat, menade hon, slår man dövörat till. Lätt att säga förstås. Jag vet ju inte hur radhusfamiljen på Hyllie i Malmö har det eller i vilken omfattning deras granne bajsar. Men nattetid? Bajsar folk om nätterna? Tydligen.

*. *. *

Hörselskydd är en utmärkt uppfinning. Rekommenderas alla som saknar dövöra.

*. *. *

En fråga som aktualiseras av artikeln är hur faan man bygger nuförtiden. Ljudisolering å sånt? För dyrt eller? Lyhörda huskonstruktioner - mer eller mindre - har väl alltid funnits men ljudet av ”bajskorv i skålen” tar definitivt priset. Jag menar, bakom stängd toadörr brukar sånt inte höras ens i den egna lägenheten. Knappt bakom öppen dörr heller förresten. Med reservation möjligen för rännesprak och dylikt. Tur ändå att inte stanken tränger igenom, kanske bör man känna tacksamhet över det.

Elinegård - en stadsdel i tiden?

Flyttkarusell i vår trappa. Fem nya hyresgäster sen i julas, närmare tio sen förra årsskiftet. På 15 lägenheter. Från första inflyttningen våren 2017 återstår idag vi och en till. Jag vet inte vad det säger, bara vad det ”luktar”: vantrivsel, oro, fiasko för själva byggprojektet Elinegård. Vår trappa är inget isolerat undantag, hela huslängan präglas av samma instabilitet i kundunderlaget. Höga hyror? Absolut. Femsiffrig månadskostnad för en pytteliten trea. Men sådant är ju känt vid inflyttningen, inget som kommer likt en tjuv om natten. Och var finns billigt boende?

*. *. *

Lägenheterna är f ö jättefina. Modern planlösning. Tvättmaskin, diskmaskin. Ljust, fräscht. Inget att sakna - förutom bättre ventilation och säkrare hiss, kanske. Så varför drar folk? För att området i sig inte riktigt motsvarat förväntningarna? Ja, jag tror det. På Elinegård finns inga mötesplatser. Inget av det som identifierar en komplett stadsdel. Idrottsförening. Caféer. Pizzeria, kvarterskrog. Bibliotek. Lekland för de små, systembolag för de stora. Inget pulshöjande överhuvudtaget. Bara Hemköp. Ett litet apotek. Hårvård, fotvård. Skola med tillhörande sporthall finns också - men inget ”roligt” i nära anslutning där heller. Vill kidsen ha godis eller glass får de gå till Hemköp några hundra meter bort. Okej, ett lyxproblem.

*. *. *

Elinegård är hus på hus på hus, kan man säga. Kompakt ”living”. Tusentals människor, kanske tiotusentals, bor här, förfärande många högst tillfälligt. Flyttkarusellen känns inte bra. Gagnar inte områdets renommé. Eller för den delen en viktig detalj som grannsamverkan. Det kommer liksom nya hela tiden, etablerade kontakter bryts och ersätts inte med något slags automatik. Själv saknar jag just nu mina utflyttade fotbollskompisar. Trappan har blivit tyst utan dem, vardagen gråare. Ibland flyr mina tankar till platserna jag bodde på i yngre dar. Rosengård, Sevedsplan, Hermodsdal, Söderkulla. Hur snabbt det kan gå mellan ansett och avskytt, från status till slum. Elinegård är inte där - än. Men om tio år?

*. *. *

Varför inte jag flyttar? För gammal. Blir trött av blotta tanken. Dessutom accepterar jag Elinegård med dess fel och brister, går inte omkring i kronisk vantrivsel. Man blir tålig med åren. Lakonisk, smått förnöjsam över det lilla i tillvaron. Det finns ju en omvärld att förhålla sig till. Krig, nöd, mänskligt lidande. På riktigt. I det perspektivet framstår så klart en lokal flyttkarusell som futtigt att problematisera. Och förresten ser vi kanske bara det nya normala? Alltså att permanent boende blivit ute, att rörlighet gränsande till kaos ligger mer rätt i tiden. Att såna som jag är dinosaurier, förstelnade i svunna strukturer. Men med det sagt vore det mysigt med ett fik härute. I väntan på Hemmet.

Sådan far, sådan son. Fast inte.

Jag gillar Messiah Hallberg. Nästan lika mycket som jag en gång gillade hans far Nils Hallberg. Svårt att jämföra förstås. Nils Hallberg var skådespelare, Messiah Hallberg är komiker/satiriker. Samma bransch, skilda områden. Och i helt olika tidsepoker. Sonen glänser här och nu, inte minst i fredagssuccén Svenska Nyheter på SVT. Pappa Hallberg var stor på 1950- och 60-talen. Eller stor och stor; mest för mig kanske. Nils Hallberg hade vad jag minns aldrig en huvudroll, bara biroller. Han och John Botvid var mina ”filmstjärnor” när det begav sig. Lustiga gubbar i marginalen, matinéhjältar att älska.

*. *. *

Nils Hallberg spelade nästan alltid skummis, bov eller skurk. Han var som klippt och skuren, hade allt som krävdes. Vilket förvisso inte var så mycket då för tiden. Det räckte i princip med lite läskig uppsyn. Smyga längs med husväggar, gömma sig i buskage, ”prata” med kroppen mer än med munnen. Nils Hallberg kittlade fantasin, gjorde stor konst av små roller. Genombrott på filmduken fick han f ö redan som barnskådespelare, då som en av busungarna i klassikern Anderssonskans Kalle. Som jag sett ett antal gånger genom åren, tv har ju vänligheten att då och då reprisera guldkorn från förr.

*. *. *

Att Nils Hallberg är pappa till Messiah visste jag inte förrän den senare själv berättade om saken i tv. Kopplingen hade aldrig föresvävat mig, Hallberg är liksom inget sensationellt namn och däremellan kom en åldersskillnad som i sig gjorde tanken väldigt långsökt. 63 år, noga räknat. Senior född 1921, junior 1984. Och när man väl vet ser man onekligen vissa likheter. Något med mimiken och auran, något ”Hallbergskt” som inte riktigt går att förklara. Fast Messiah är snyggare. Inte bara än far sin utan snyggare än de flesta. Kvinnotjusare, charmör, ett äpple som fallit långt från päronträ’t. 

*. *. *

Som sagt, jag gillar Messiah Hallberg. Satir är svårt. En balansakt mellan roligt och plumpt, ett ständigt utmanande av gränser.  Slag under bältet, tramp på ömma tår. Uppåt, aldrig neråt. Messiah löser det bättre än någon annan, Svenska Nyheter har under hans ledning blivit en återkommande höjdpunkt i tv-utbudet. Tycker jag, är väl säkrast att tillägga. Känsliga tittare bör kanske hellre kolla på Mello. Eller varför inte nån gammal pilsnerfilm med Hallberg den äldre som harmlös skummis. Och gärna Botvid som typ vaktmästare. Underhållningsindustrin är bred, tack och lov.

Konsten att hitta ett sätt att vinna...

Idag lyfter jag min obefintliga keps för IFK Karlskrona i handbollsallsvenskan. Med all spetskvalitet borta pga skador och avbrutna lånekontrakt hittar man ändå ett sätt att vinna. 23-21 mot anrika Redbergslid. Fattar knappt hur det gick till trots att jag såg matchen från tv-fåtöljen. IFK hade otroligt svårt att ens komma till skott, lång måltorka ledde till 18-20 ganska nära slutet. Där och då steppade laget upp, kramade ur det sista av vilja och stolthet...och fick förstås hjälp av en motståndare som verkligen befinner sig i kris. 

*. *. *

RIK har klubbmärket och gamla meriter kvar, inte mycket mer. Laget ligger sist i allsvenskan av en simpel anledning: man är inte bättre. Förvånansvärt nog. Bland spelarna finns ändå flera med ligaerfarenhet. Schultze, Hamberg, Lövgren för att nämna några. På bänken dessutom en aktad tränare som Jasmin Zuta. Varför man inte får ihop det vet möjligen de närmast sörjande, utifrån ter det sig gåtfullt. Men all respekt för IFK. Med den här segern bör kontraktet vara i hamn, även utan kval. Givet omständigheterna fantastiskt bra gjort.

*. *. *

I dagens match överraskade en doldis från Malmö. Erik Lindskoug vid namn. Inlånad från HK:s reservled, ersättare för H43-fyndet Oscar Johansson som tydligen kallats hem till Lund i förtid. Lindskoug tog för sig, bidrog med fyra mål. Bäst - än en gång - var dock målvakten Flamur Gerbeshi. Frilägesspecialist med spektakulär spelstil. Grym på straffar är han också, RIK brände fyra av sex. Studerar man tabellen ser man att IFK faktiskt har häng på en kvalplats uppåt. Två poäng från Vinslöv som man snart möter. Nej, jag inbillar mig inget, IFK i ligan känns långsökt.

*. *. *

Apropå ligan noterar jag att Kristianstad vann dagens fyrapoängsmatch i Malmö. Slutspelsstriden hårdnar, HKM som länge såg säkert ut är nu indraget i ovissheten.

Fokus handboll

Längesen jag tittat så lite på ligahandboll som den här säsongen. Sporten förekommer inte i allemans-tv, det är en anledning. En annan är mitt hälsotillstånd; mindre stabilt än förr, därför inställt flera gånger om när jag planerat för Baltiska hallen och HK Malmö. Senast igår. Men jag beklagar mig inte, allt kunde varit värre. Och intresset har jag kvar. Följer matcherna online, mål för mål, minut för minut. ”Ser” det jag inte ser, så att säga.

*. *. *

Den aktuella tabellen är något haltande. Lagen längst ner, Lugi och Aranäs, har vardera åtta återstående matcher, övriga sex eller sju. Det drar ihop sig, spänningen tilltar. Nio lag slåss om de åtta slutspelsplatserna. Vem faller ifrån? Kristianstad? Det regerande mästarlaget är ingalunda på den säkra sidan. Har Markus Olsson skadad, dessutom allmän oro i leden inför nästa säsong; tränarbyte, spelare på väg bort, ekonomisk knipa. Känns som sötebrödsdagarna är över för ligans särklassiga publiklag.

*. *. *

Jag är svag för Guif. Har varit ända sen jag brevväxlade med Bengt Hogbring - center i B-kedjan - på 1950-talet. Idag har Eskilstunaklubben blivit något av en H43-filial. Zoran Roganovic som tränare, hans två söner Marco (en av ligans absolut bästa målvakter) och Nico i laget. Alla med blått Lundaförflutet. Liksom min specielle favorit Pavle Karacic, högersexan. Som på sistone stänkt in mål som aldrig förr: 8, 7, 6 i de tre senaste matcherna. Totalt ostraffbara 21. Guif i slutspel skulle göra mig glad.

*. *. *

Lugi bekymrar mig. Säsongen kan sluta i nedflyttning x 2. Herrlaget har sin kris, damlaget har sin. Svårt att se någon väg ut, minst lika svårt att se någon förklaring till hur situationen uppstått. För dyrt att ha två lag på högsta nivån? Vidlyftiga värvningar som inte motsvarat förväntningarna? En publik som inte bryr sig? Jag trodde Lugi var en välmående klubb. Lundaspelen som årlig inkomstkälla, Europas största ungdomsturnering. Ändå konkurshot och domedagsstämning. Vart tar miljonerna vägen? 

*. *. *

Det händer att jag köper hem handbollsmatcher från en streamingtjänst som heter SolidSport. Men bara IFK Karlskronas i allsvenskan. Närmast hjärtat, högst prio. Och blandade resultat: ikväll nesliga 21-32 mot Skånela. Inte så konstigt dock. Matchen var uppskjuten från en tidigare omgång, därför fick IFK inte använda de lånespelare man tagit in för att lindra ett extremt skadeläge i truppen. Fatalt förstås. Sportsligt fel dessutom. Men det tycker jag kanske för att jag är part i målet.

Presidentens kungliga kusin

Läser att Finland valt ny president. Alexander Stubb. Trevligt. Jag vet en Stubb som varit kung. Okej, bara i handboll och mest i Karlskrona. Presidentens kusin. Robert Stubb. Värvad av IFK 1990 med rykte om sig att vara Finlands bäste handbollsspelare. Ett ganska modest renommé i och för sig; Finland var då som nu en handbollsnation i marginalen, aldrig bra nog att kvala in i mästerskapsturneringar. Enstaka guldkorn kunde förstås finnas, IFK hade fyndat ett redan på 80-talet: Janne Rönnberg. Playmaker, mycket begåvad. Med Stubb kom något helt annat. Närmre bestämt en skarpskytt vars like sällan skådats i svensk handboll.

*. *. *

Vill minnas att Sportspegeln i tv hade ett inslag där Robert Stubb presenterades som värstingarnas värsting i skottkraft. Mätningar visade att hans projektiler flög fram i drygt 140 ”knyck”. Inte alltid välriktade, men ofta nog för att Stubb skulle bli omsusad målvaktsskräck och skyttekung. Vid den här tiden var IFK fortfarande bäst i ”staun” och en klubb i toppskiktet av svensk handboll. Stubb stjärnan, publikfavoriten. Karlskrona älskade honom och han kom att älska Karlskrona. Spelade ut karriären där. Rotade sig, bor kvar den dag som idag är. Och jobbar numera med ungdomshandbollen i forna rivalen HFK (Hästö).

*. *. *

Huruvida kungen av Karlskrona och presidenten av Finland har någon kontakt vet jag inte. Kusinträffar kanske, i mån av tid? Släktskapet har dock uppmärksammats förr, i lokal Blekingemedia. Men då för att Alexander blivit statsminister. Efter att dessförinnan ha varit finansminister. Och lagt ner en ungdomsdröm om att bli professionell golfspelare - till förmån för politiken. Källa: Google. Ja, ja. Helt säkert en duktig karl, Finlands nye president. Men i Karlskrona med omnejd får han nog nöja sig med att vara näst bästa Stubben. Svårt att toppa en handbollsikon med legendstatus.

Hänt i veckan...

Veckans snackis: inkilningen i MFF. Unga spelare, mer eller mindre nya i A-truppen, som fick träna i kallingar och topp (sport-bh). Inför ögonen på diverse inbjudna sponsorer. Förutom lagkamrater och ledarstab. Upprörande? Måttligt. Vi snackar fotboll. Relationsbygge. Barnsligt? Otroligt barnsligt. Trodde inte man höll på med sånt längre. Inbillade mig att Henrik Rydström som tränare var vuxen nog att inte göra skillnad på folk och folk utifrån ålder. Mest det jag reagerar på. Kallinggänget överlever inkilningen, vill jag tro. Tuffa killar tål tramsiga upptåg. Frågan är hur länge inkilningen överlever som MFF-kutym. Inte länge alls, att döma av reaktionerna internt och utifrån.

*. *. *

Veckans besked: Pyrotekniken runt MFF:s matcher fortsätter. På supportrarnas villkor - understryker supportrarna. Exakt vilka de villkoren är återstår att se. MFF har ju inte en supporterorganisation. Man har  två, möjligen tre olika. Varför, känns som en relevant fråga. På min tid fanns ingen. Det fanns bara fotbollsvänner. Vissa blå, andra gula. Lösa grupperingar. Spridda hejaramsor. Skitord, ”kokningar”, i undantagsfall en rak höger. Bengaler? Bangers? Blåljus? På fotboll? Aldrig. Stämningshöjande, säger pyroteknikens försvarare idag. Högt pris, säger jag. Avbrutna matcher. Fara för den allmänna säkerheten. Familjer som inte vågar gå på fotboll. Men hymnen är fin, vissa tifon fantastiska. Mer sånt, mindre idioti.

*. *. *

Veckans antydning: Sverige kommer att få en förbundskapten i fotboll. Jon Dahl Tomasson eller Jens Gustafsson. Danskt eller svenskt. Möjligen både ock, med den ene som assistent. Uppgifterna sägs vara säkra, inget hitte-på. I och för sig beskrevs även Mellberg som ”säker”, så osvuret är kanske bäst. Synd att frågan dragit ut på tiden. Det tyder på att förbundet inte fått den man helst ville ha. Ej heller alternativ två, eller tre. I valet mellan de nämnda hoppas jag på Jens Gustafsson. En Janne Andersson ”light”, med tränarförflutet i Halmstad såväl som i Norrköping. Medialt bättre, dock. Även än Tomasson, som i den delen var ömsom stram ömsom stroppig under sin tid som MFF-tränare. Knappast vad landslaget behöver.

*. *. *

Veckans ”hemlis”: skadeläget i IFK Karlskrona. Inte ett ord på klubbens egen hemsida, inte en stavelse om hur man kunde förlora med tolv bollar mot handbollsallsvenskans jumbo Torslanda i veckan. Som om sanningen gör för ont: Shaban Zogaj har fått sällskap av Daniel Steen i hoppa-runt-på-kryckor-fabriken, lagets spetskvalitet är plötsligt helt utraderad. Utan Zogaj och Steen - och utan avbytarmålvakt som mot Torslanda - är det svårt att se hur IFK ska kunna ta fler poäng än de 18 man redan spelat in (bra, men ingen garanti för nytt kontrakt). Och konkurrenterna har så klart koll, mörkandet är svårbegripligt. Hemmamatch mot IFK Ystad idag, får se om jag köper den. Törs knappt, Torslanda var avskräckande.

*. *. *

Veckans sorti: Märta Stenevi lämnar politiken. I vart fall uppdraget som språkrör i Miljöpartiet. Hälsoskäl åberopas. Energitapp, press och stress, ett livspussel att omvärdera. Min djupaste respekt. Att vara miljöpartist i Sverigedemokraternas Sverige är att gå i uppförsbacke och motvind. Varje dag, år ut och år in, mandatperiod efter mandatperiod. Bragdguldet till Stenevi, tack.

En nation av manliga monsters?

Hörde på tv igår att var 4e kvinna i Sverige är utsatt för våld i nära relation. Var 4e. Knappt man vågar tänka på sin bekantskapskrets. På sina grannar. På nåt fotbollslag i mängden: är det manligt måste där finnas förövare, är det kvinnligt måste där finnas offer. Om påståendet stämmer, vill säga. Låter jag misstänksam? Jag är misstänksam. Vägrar tro att Sverige är en nation av manliga monsters. Vill helst inte veta vem eller vilka av mina bekanta som i lönndom gör sin partner illa - eller bakom vilka dörrar våldet pågår i det tysta. Jag konstaterar bara att var 104e hade varit alarmerande nog. Att varje enskilt fall är ett för mycket. Att var 4e låter som en makaber överdrift.

*. *. *

Nu ser jag förstås inte vem som skulle ha intresse i att överdriva saken. Brottsförebyggande rådet? Kvinnojourernas riksorganisation? Varför då? Var 4e kvinna är förresten en siffra i underkant, enligt BRÅ:s talesperson i tv. Det finns ett skrämmande mörkertal, påpekade hon. Där nånstans började jag rannsaka mig själv. Jag är trots allt 78. Har några samboförhållanden på mitt cv. En del uppslitande uppbrott, ett och annat gräl. Men våld? Psykisk tortyr? Inte vad jag kan minnas. Så förmodligen är jag inte med i statistiken. Inte ens i mörkertalet. Men ganska säkert är jag med i spekulationsflödet. ”Skum jävel, den där Eckerström. Skenhelig, kan mycket väl va’ en sån som slår”.

*. *. *

Kan jag spekulera om andra kan andra spekulera om mig, så är det ju. Och alla kan säkert räkna till fyra. Förlåt tre, jag glömde mörkertalet. Hursomhelst är det jobbigt att vara svensk man 2024. För att inte tala om hur jobbigt det är att vara svensk kvinna 2024. Barnperspektivet orkar jag knappt tänka på.

När får svensk fotboll en förbundskapten?

Det börjar nå tragikomiska höjder nu. Sverige saknar förbundskapten i fotboll. Är det fyra eller fem månader som gått sedan Janne Andersson slutade? Känns som sex - minst. Och förbundet har alltså inte klarat att lösa frågan om ersättare. Hur pinsam kan en rekryteringsprocess bli? Jobbet brukar ändå kallas det mest åtråvärda som finns i svensk fotboll - och så vill ingen ha det. Mellberg tackade nej. Flera med honom, enligt säkra källor. Noga räknat alla tillfrågade. Förbundet letar kanske i fel kretsar? Har man ringt Petra Mede? Mark Levengood? En Wahlgren i högen?

*. *. *

Talmansrunda kan också vara ett alternativ. Fotbollförbundet har ju en gammal statsminister som ordförande numera, han vet säkert betydelsen av kaffe & kaka i låst läge. Och hur var det nu i politiken? Kom inte Löfven tillbaka trots att han röstats bort? Ett par tre talmansrundor skulle i det här fallet kunna resultera i - Janne Andersson. En antiklimax, ja. Men ganska rimlig och inte helt ologisk. Någonstans är det ju hans eftermäle som förbundskapten som gjort jobbet oattraktivt. Sverige har blivit en C-nation i fotboll. Få vill leda en sådan. Andersson ville, han slutade inte frivilligt.

*. *. *

Nej, nu har jag skojat färdigt. Ämnet är för seriöst att raljera om, synd och skam att förbundet inbjuder. Det normala hade varit att presentera en ny förbundskapten direkt efter Janne Anderssons (påtvingade) besked. Att frågan fortfarande hänger i luften är ett sensationellt tillkortakommande för svensk fotboll. Om det har med den nye förbundsordföranden att göra vet jag inte, men långbänkar är han säkert förtrogen med. Funkar kanske i politiken, knappast i fotbollen. Till slut återstår bara nödlösningar, ingen av dem man egentligen ville ha. Det blir som det blir, helt enkelt. Någon, inte så noga vem.

Högtidsstund för handbollsnörd

Köpte hem IFK Karlskronas senaste match i handbollsallsvenskan. En tjänst som finns för oss nördar. Vi som gärna följer ett speciellt lag utan att ställa krav på komfort typ kameravinklar och expertanalyser. Tv-bild räcker, matchen rakt upp och ner. 89 spänn kostar det. Billigare än bio. Än pizza. Än kilopriset på lösgodis. Än det mesta som förgyller livet. Ibland med en inbyggd överraskning i paketet. Som i lördags.

*. *. *

Det var IFK borta mot Tyresö - och inte alls som det brukar. Alltså knappt hörbar speakerröst och lite publiksorl. Handboll i det tysta liksom. Nej, nej. Tyresö slog på stort. Matchkommentator med bisittare, möjligen amatörer men förbannat kunniga. Dessutom roligt småtjafsiga, ungefär som det etablerade tv-paret Westberg/Sjöstrand. Missade tyvärr deras namn. Att de stod Tyresö nära blev dock tydligt vid slutsignalen...28-29 utlöste svordomskaskader som man sällan hör i ”normal” tv. Kul det också.

*. *. *

Själv var jag smått salig. IFK gjorde en jättefin match. Kom igen från tremålsunderlägen, kämpade ner ett på pappret bättre lag (flera ligameriterade spelare, bl a målvakten Skagerling). Jag har fortfarande knappt fattat att IFK kan hävda sig i allsvenskan, man kom ju upp både brådstörtat och oförutsett, hårt nederlagstippat. Sen har man förstås filat lite på lagbygget, förstärkt där det behövts. Senast med H43-lånet Oskar Johansson som ersättare för knäskadade storskytten Shaban Zogaj på vänsternio. 

*. *. *

Johansson, en oslipad diamant på 20 vårar, gjorde sex mål i sin IFK-debut - mot Tyresö fick han erfara att allsvenskan trots allt är två nivåer upp jämfört med H43. Hårt tagen stannade han på två mål. Potentialen finns där, prestationer kan växla, det är bara naturligt. Bäst i IFK - och det gläder mig att säga - var Anton Åkesson. Killen gjorde inte ett enda mål men gud vet hur många han förhindrade. Åkesson kan det här med försvarsspel, till och med Tyresöparet som kommenterade matchen la sig platt i hänförelse. 

*. *. *

Nog av om IFK. Det andra Karlskronalaget, HFK i ligan, gör ingen människa glad just nu. 77 insläppta på de två senaste matcherna. Med sånt läckage vinner man inga handbollsmatcher. Däremot finns en betydande risk att säsongen slutar illa. Min känsla är att HFK hade behövt en Åkesson. Den typen alltså. Hjärta och lungor. Istället för mätta prestigeförvärv som inte längre orkar leverera.

Kändisinvasionen i tv

Jag har utvecklat en allergi. Mot kändisar. Inte personerna men själva begreppet och hur det präglar tv-underhållningen. Ta Jeopardy. Ta Alla mot Alla. Ta ett lekprogram i mängden. Eller ta föreningen för inbördes beundran - ja, jag menar Stjärnorna på Slottet. Kändisar överallt. Dom mot oss liksom. Knappt en okändis så långt ögat når. Själv saknar jag det vanliga folket, inte minst i frågesportprogrammen. Som det en gång var i Jeopardy och i SVT:s numera nedlagda succé Vem Vet Mest?

*. *. *

Jag förstår i och för sig behovet av så kallade kändisar. Det är lite som med kungahuset: väldigt många människor tycker om att buga och bocka, niga och vinka, dyrka och beundra. Överheten fascinerar, själv hade jag gärna krupit cirklar runt Zlatan när han var som bäst. Men varför kändisar ska stå och tramsa sig i Jeopardy och liknande program begriper jag inte. Vanligt folk brukar allvar, det gör frågesporten intressantare. F ö märks det att Sverige är ett litet land, vissa linslöss dyker upp överallt.

*. *. *

Vad gäller Stjärnorna på Slottet diskvalificeras vanligt folk redan av programtiteln. Ganska rimligt, inget som stör. Men börjar det inte bli för mycket av samma nu? Finns det en enda kändis/slottsstjärna i det här landet som inte blivit mobbad på högstadiet? Någon som inte varit utsatt för övergrepp - eller åtminstone haft föräldrar som skilt sig och generellt taskiga odds för en lyckad livsresa? Ibland kan det låta typ som tävling; kolla, jag har haft det värre än du. Våta kinder, bra tv. Kändiskoncept 1A.

*. *. *

Själv bär jag på en helt annan övertygelse. Riktigt hårda människoöden möter man mera sällan i kändiskretsarna. Men desto oftare i Tom Alandh’s dokumentärfilmer. Jag har sett om ett antal på senare tid. SVT Play erbjuder ett digert sortiment, legendariske Alandh går ju i pension. Fängslande berättelser om människor på livets skuggsida, fantastisk tv som nu blir ett minne blott. Reportrar som Tom Alandh görs inte längre, yta går före djup.

1000 bortkastade röster

1000 svenska artister har skrivit under ett upprop mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest. 1000...jag visste inte Sverige hade så många artister. Och det har vi kanske inte heller. Om man ska vara petig. Men visst, 1000 namnunderskrifter låter som en styrkedemonstration. Inget tyder dock på att avsett resultat kommer att uppnås. SVT arrangerar förvisso tävlingen - men äger inte frågan om Israels medverkan. Det gör EBU, Europeiska radio- och tv-unionen. Och där bryr man sig inte mycket om känslostyrda opinionsyttringar. Förutom Sverige föreligger liknande upprop från Finland och Island, dessutom diverse bojkotthot - men EBU står på sig. Israel ska vara med.

*. *. *

Själv känner jag djup olust och seriös oro: igår kväll avvärjdes en attack mot Israels ambassad i Stockholm, och hotbilden lär tillta ju närmare tävlingen man kommer. Något extremt farligt ligger i luften, det är min bestämda känsla. Är det värt det? Är Eurovision så satans viktig? Vad kommer det kosta Malmö att stå som värdstad för detta blåljusevenemang? Och varför måste Israel vara med? Var står egentligen landets musikdelegation i den brännande frågan? Bakom Netanyahuregimens massaker på Gaza? Eller tvärtom? Tänk tanken att Israel stigit av tävlingen frivilligt - i protest mot kriget. Vilket genomslag det hade fått, vilken våg av sympati. Förutom att det sannolikt frälst världen ifrån ondo.

*. *. *

Nej, jag vet. Detta kommer inte att ske. Det är viktigare att tävla. Att mingla runt och sjunga strunt. Låtsas som om kriget inte finns, att 27000 döda faller inom ramen för normalt självförsvar. Som att Israel per definition aldrig kan göra fel. Som om katastrofen i Gaza och glittershowen i Malmö Arena är en smakfull kombo, inte ett dugg provocerande. Hur svårt kan det va’ att avstå? Det är inget omistligt OS vi pratar om. Inget VM eller EM. Det är handen på hjärtat inte ens en seriös tävling; vem faan kan tävla i musik? Men okej, jag ger mig gärna för fenomenet. Eurovision är en tv-fest utan motstycke. EBU:s årliga smällkaramell till folket, miljontals tittare. Sång- och dansversionen av ”störst av allt är kärleken”. 

*. *. *

Givet varumärket smälter krigförande länder inte in, det behöver man inte vara ”artist” för att tycka. Jämförelser med bannlysta Ryssland avstår jag ifrån: Israel utsattes för en bestialisk terrorattack den 7 oktober och har ovillkorlig rätt till självförsvar. Inom krigslagarnas gränser. Annars förbrukas rätten och offret står där plötsligt som förövare. Men vill lik förbannat gå på party - trots att man är måttligt eller inte alls välkommen. Tragiskt är vad det är. För alla parter.