Det börjar nå tragikomiska höjder nu. Sverige saknar förbundskapten i fotboll. Är det fyra eller fem månader som gått sedan Janne Andersson slutade? Känns som sex - minst. Och förbundet har alltså inte klarat att lösa frågan om ersättare. Hur pinsam kan en rekryteringsprocess bli? Jobbet brukar ändå kallas det mest åtråvärda som finns i svensk fotboll - och så vill ingen ha det. Mellberg tackade nej. Flera med honom, enligt säkra källor. Noga räknat alla tillfrågade. Förbundet letar kanske i fel kretsar? Har man ringt Petra Mede? Mark Levengood? En Wahlgren i högen?
*. *. *
Talmansrunda kan också vara ett alternativ. Fotbollförbundet har ju en gammal statsminister som ordförande numera, han vet säkert betydelsen av kaffe & kaka i låst läge. Och hur var det nu i politiken? Kom inte Löfven tillbaka trots att han röstats bort? Ett par tre talmansrundor skulle i det här fallet kunna resultera i - Janne Andersson. En antiklimax, ja. Men ganska rimlig och inte helt ologisk. Någonstans är det ju hans eftermäle som förbundskapten som gjort jobbet oattraktivt. Sverige har blivit en C-nation i fotboll. Få vill leda en sådan. Andersson ville, han slutade inte frivilligt.
*. *. *
Nej, nu har jag skojat färdigt. Ämnet är för seriöst att raljera om, synd och skam att förbundet inbjuder. Det normala hade varit att presentera en ny förbundskapten direkt efter Janne Anderssons (påtvingade) besked. Att frågan fortfarande hänger i luften är ett sensationellt tillkortakommande för svensk fotboll. Om det har med den nye förbundsordföranden att göra vet jag inte, men långbänkar är han säkert förtrogen med. Funkar kanske i politiken, knappast i fotbollen. Till slut återstår bara nödlösningar, ingen av dem man egentligen ville ha. Det blir som det blir, helt enkelt. Någon, inte så noga vem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar