Flyttkarusell i vår trappa. Fem nya hyresgäster sen i julas, närmare tio sen förra årsskiftet. På 15 lägenheter. Från första inflyttningen våren 2017 återstår idag vi och en till. Jag vet inte vad det säger, bara vad det ”luktar”: vantrivsel, oro, fiasko för själva byggprojektet Elinegård. Vår trappa är inget isolerat undantag, hela huslängan präglas av samma instabilitet i kundunderlaget. Höga hyror? Absolut. Femsiffrig månadskostnad för en pytteliten trea. Men sådant är ju känt vid inflyttningen, inget som kommer likt en tjuv om natten. Och var finns billigt boende?
*. *. *
Lägenheterna är f ö jättefina. Modern planlösning. Tvättmaskin, diskmaskin. Ljust, fräscht. Inget att sakna - förutom bättre ventilation och säkrare hiss, kanske. Så varför drar folk? För att området i sig inte riktigt motsvarat förväntningarna? Ja, jag tror det. På Elinegård finns inga mötesplatser. Inget av det som identifierar en komplett stadsdel. Idrottsförening. Caféer. Pizzeria, kvarterskrog. Bibliotek. Lekland för de små, systembolag för de stora. Inget pulshöjande överhuvudtaget. Bara Hemköp. Ett litet apotek. Hårvård, fotvård. Skola med tillhörande sporthall finns också - men inget ”roligt” i nära anslutning där heller. Vill kidsen ha godis eller glass får de gå till Hemköp några hundra meter bort. Okej, ett lyxproblem.
*. *. *
Elinegård är hus på hus på hus, kan man säga. Kompakt ”living”. Tusentals människor, kanske tiotusentals, bor här, förfärande många högst tillfälligt. Flyttkarusellen känns inte bra. Gagnar inte områdets renommé. Eller för den delen en viktig detalj som grannsamverkan. Det kommer liksom nya hela tiden, etablerade kontakter bryts och ersätts inte med något slags automatik. Själv saknar jag just nu mina utflyttade fotbollskompisar. Trappan har blivit tyst utan dem, vardagen gråare. Ibland flyr mina tankar till platserna jag bodde på i yngre dar. Rosengård, Sevedsplan, Hermodsdal, Söderkulla. Hur snabbt det kan gå mellan ansett och avskytt, från status till slum. Elinegård är inte där - än. Men om tio år?
*. *. *
Varför inte jag flyttar? För gammal. Blir trött av blotta tanken. Dessutom accepterar jag Elinegård med dess fel och brister, går inte omkring i kronisk vantrivsel. Man blir tålig med åren. Lakonisk, smått förnöjsam över det lilla i tillvaron. Det finns ju en omvärld att förhålla sig till. Krig, nöd, mänskligt lidande. På riktigt. I det perspektivet framstår så klart en lokal flyttkarusell som futtigt att problematisera. Och förresten ser vi kanske bara det nya normala? Alltså att permanent boende blivit ute, att rörlighet gränsande till kaos ligger mer rätt i tiden. Att såna som jag är dinosaurier, förstelnade i svunna strukturer. Men med det sagt vore det mysigt med ett fik härute. I väntan på Hemmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar