1000 svenska artister har skrivit under ett upprop mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest. 1000...jag visste inte Sverige hade så många artister. Och det har vi kanske inte heller. Om man ska vara petig. Men visst, 1000 namnunderskrifter låter som en styrkedemonstration. Inget tyder dock på att avsett resultat kommer att uppnås. SVT arrangerar förvisso tävlingen - men äger inte frågan om Israels medverkan. Det gör EBU, Europeiska radio- och tv-unionen. Och där bryr man sig inte mycket om känslostyrda opinionsyttringar. Förutom Sverige föreligger liknande upprop från Finland och Island, dessutom diverse bojkotthot - men EBU står på sig. Israel ska vara med.
*. *. *
Själv känner jag djup olust och seriös oro: igår kväll avvärjdes en attack mot Israels ambassad i Stockholm, och hotbilden lär tillta ju närmare tävlingen man kommer. Något extremt farligt ligger i luften, det är min bestämda känsla. Är det värt det? Är Eurovision så satans viktig? Vad kommer det kosta Malmö att stå som värdstad för detta blåljusevenemang? Och varför måste Israel vara med? Var står egentligen landets musikdelegation i den brännande frågan? Bakom Netanyahuregimens massaker på Gaza? Eller tvärtom? Tänk tanken att Israel stigit av tävlingen frivilligt - i protest mot kriget. Vilket genomslag det hade fått, vilken våg av sympati. Förutom att det sannolikt frälst världen ifrån ondo.
*. *. *
Nej, jag vet. Detta kommer inte att ske. Det är viktigare att tävla. Att mingla runt och sjunga strunt. Låtsas som om kriget inte finns, att 27000 döda faller inom ramen för normalt självförsvar. Som att Israel per definition aldrig kan göra fel. Som om katastrofen i Gaza och glittershowen i Malmö Arena är en smakfull kombo, inte ett dugg provocerande. Hur svårt kan det va’ att avstå? Det är inget omistligt OS vi pratar om. Inget VM eller EM. Det är handen på hjärtat inte ens en seriös tävling; vem faan kan tävla i musik? Men okej, jag ger mig gärna för fenomenet. Eurovision är en tv-fest utan motstycke. EBU:s årliga smällkaramell till folket, miljontals tittare. Sång- och dansversionen av ”störst av allt är kärleken”.
*. *. *
Givet varumärket smälter krigförande länder inte in, det behöver man inte vara ”artist” för att tycka. Jämförelser med bannlysta Ryssland avstår jag ifrån: Israel utsattes för en bestialisk terrorattack den 7 oktober och har ovillkorlig rätt till självförsvar. Inom krigslagarnas gränser. Annars förbrukas rätten och offret står där plötsligt som förövare. Men vill lik förbannat gå på party - trots att man är måttligt eller inte alls välkommen. Tragiskt är vad det är. För alla parter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar