”Radhusfamilj hör när grannen bajsar”. Sydsvenskan blandar och ger i sin rubriksättning. Högt och lågt, salt och surt. Nämnda exempel är hämtat från dagens förstasida. Där det trängs med rubriker om krig och annat elände. Nyhet som nyhet liksom. Men vem är det egentligen synd om i bajsdramat? Avsändaren eller mottagaren? Artikeln inne i tidningen doftar sympati för den drabbade familjen. Själv är jag tveksam, lite lätt förundrad.
*. *. *
Såvitt jag vet är det inte kriminellt att bajsa. Inget som kräver tillstånd. Typ knacka på grannens dörr och be om lov. Man får helt enkelt anta att personen i Sydisexemplet bajsar i god tro, lyckligt ovetande om grannarnas dilemma. ”Man hör när bajskorven landar i skålen”, klagar ett av offren. Månn’de, tänker jag. Såpass? Moster Greta, salig i åminnelse, brukade säga ”man hör det man vill höra”. För allt annat, menade hon, slår man dövörat till. Lätt att säga förstås. Jag vet ju inte hur radhusfamiljen på Hyllie i Malmö har det eller i vilken omfattning deras granne bajsar. Men nattetid? Bajsar folk om nätterna? Tydligen.
*. *. *
Hörselskydd är en utmärkt uppfinning. Rekommenderas alla som saknar dövöra.
*. *. *
En fråga som aktualiseras av artikeln är hur faan man bygger nuförtiden. Ljudisolering å sånt? För dyrt eller? Lyhörda huskonstruktioner - mer eller mindre - har väl alltid funnits men ljudet av ”bajskorv i skålen” tar definitivt priset. Jag menar, bakom stängd toadörr brukar sånt inte höras ens i den egna lägenheten. Knappt bakom öppen dörr heller förresten. Med reservation möjligen för rännesprak och dylikt. Tur ändå att inte stanken tränger igenom, kanske bör man känna tacksamhet över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar