Hörde på tv igår att var 4e kvinna i Sverige är utsatt för våld i nära relation. Var 4e. Knappt man vågar tänka på sin bekantskapskrets. På sina grannar. På nåt fotbollslag i mängden: är det manligt måste där finnas förövare, är det kvinnligt måste där finnas offer. Om påståendet stämmer, vill säga. Låter jag misstänksam? Jag är misstänksam. Vägrar tro att Sverige är en nation av manliga monsters. Vill helst inte veta vem eller vilka av mina bekanta som i lönndom gör sin partner illa - eller bakom vilka dörrar våldet pågår i det tysta. Jag konstaterar bara att var 104e hade varit alarmerande nog. Att varje enskilt fall är ett för mycket. Att var 4e låter som en makaber överdrift.
*. *. *
Nu ser jag förstås inte vem som skulle ha intresse i att överdriva saken. Brottsförebyggande rådet? Kvinnojourernas riksorganisation? Varför då? Var 4e kvinna är förresten en siffra i underkant, enligt BRÅ:s talesperson i tv. Det finns ett skrämmande mörkertal, påpekade hon. Där nånstans började jag rannsaka mig själv. Jag är trots allt 78. Har några samboförhållanden på mitt cv. En del uppslitande uppbrott, ett och annat gräl. Men våld? Psykisk tortyr? Inte vad jag kan minnas. Så förmodligen är jag inte med i statistiken. Inte ens i mörkertalet. Men ganska säkert är jag med i spekulationsflödet. ”Skum jävel, den där Eckerström. Skenhelig, kan mycket väl va’ en sån som slår”.
*. *. *
Kan jag spekulera om andra kan andra spekulera om mig, så är det ju. Och alla kan säkert räkna till fyra. Förlåt tre, jag glömde mörkertalet. Hursomhelst är det jobbigt att vara svensk man 2024. För att inte tala om hur jobbigt det är att vara svensk kvinna 2024. Barnperspektivet orkar jag knappt tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar