Sverige kan ropa: Bäst i Europa!

Sverige-Spanien 27-26. Svenskt handbollsguld! Det var ett tag sedan man kunde jubla över ett sådant. Tjugo år, närmre bestämt. Så tack Niclas Ekberg för målet som bröt förbannelsen och frälste nationen. Eller åtminstone den del av nationen som håller handbollen högt. Ett litet tack också till domarna som blåste för svensk straff på själva slutsekunden. Det var den Ekberg tog hand om utan att darra på manschetten. Jag säger inte att straffen var feldömd, men möjligen diskutabel och definitivt brutal ur ett spanskt perspektiv. Om man nu får vara tvåögd mitt i ett blågult segerrus.

*. *. *

EM-finalen blev som väntat något av en dragkamp. Två jämbördiga lag som turades om att ”dra” utan att komma loss. Försvarsspel på hög nivå, mycket fysik och attityd. Målvaktsspelet blandat: Palicka bra men inte överdådig, kanske något vassare i räddningsprocenten än Spaniens alternerande duo. Distansskyttarna hade det svårt, merparten av målen - framförallt de spanska - gjordes från sexmeterslinjen. Där dock Sveriges Oscar Bergendahl profilerade sig som finalens stora utropstecken. Han var nämligen urstark i båda riktningarna. Fem mål på fem chanser framåt, hård och hypereffektiv bakåt. Respekt!

*. *. *

Lagets succé är självfallet också ledarstabens succé. Glenn Solberg, förbundskaptenen. Martin Boquist, hans assistent. Thomas Svensson, målvaktstränaren. Med flera. Känner nästan för att räkna in även Jim Gottfridsson i samlingen. Som spelande ledare har han varit oöverträffad i detta EM - och så hans timeoutsnack. Klockrent i alla delar, helt fascinerande att lyssna till. Återstår bara att ge Sveriges handbollslandslag Bragdguldet. Men nej, det kommer knappast att ske. Juryn hittar säkert någon prisvärd skidåkare, med eller utan bössa. Eller också en ryttare med eller utan häst.

*. *. *

Skönt trots allt att EM är över. För mycket har kretsat kring corona, covid, omikron. Positiva tester hit och dit, vissa lag som drabbats hårdare än andra. Sverige fick sin beskärda del, vann egentligen mot de medicinska oddsen. Men nästa gång hoppas jag på handbollsfest - i traditionell mening.

Gott-Gotti-Gottfridsson...

Sverige-Frankrike 34-33. Puh vilken pärs. Det borde det inte blivit. Sverige hade ju vad Frankrike saknade: målvaktsspel. Särskilt i första halvlek där Palicka inte bara räddade mängder av skott, han gjorde dessutom mål. Tre gånger om i tom bur! Kanske tog han ut sig på kuppen för efter paus sjönk han ner i ”fransk” klass och byttes ut. För att komma tillbaka på slutet och briljera med två direkt avgörande räddningar. Andreas Palicka, en av hjältarna denna kväll. En annan var Jim Gottfridsson. Ystadsonen överträffade nästan sig själv, definitivt överträffade han alla andra spelare på banan. Nio egna mål, rader av assists, hjärnan bakom allt. Jag hävdar att Gottfridsson är den bäste svenske idrottsman alla kategorier som aldrig fått hålla ett tal på Idrottsgalan. Hög tid!

*. *. *

Med Wanne spärrad pga positivt covidtest kom Lucas Pellas in i truppen lagom till semifinalen. Succé det med. Pellas tog över straffskyttet, satte fem av fem. Plus ytterligare två mål. Hans gamle lagkamrat i Lugi Kalle Wallinius måste också framhållas. Fyra mål på kort tid, i blott tionde landskampen. Starkt. Lägg till Carlsbogård’s imponerande insats och alla utstickare från det blågula kollektivet är nämnda. Om jag nu inte glömmer någon i pur upphetsning. Det fanns förvisso sådant som var mindre bra. Försvarsspelet i andra halvlek. Bristen på kantutspel, inte ett enda till höger. Oförmågan att stänga matchen trots att nästan alla skott var lika med mål. Frankrikes målvaktsspel under all kritik alltså, ändå hotfullt jämnt i slutskedet. Tack Palicka att vi slapp en gastkramande förlängning.

*. *. *

Spanien-Danmark 29-25. Jo min själ, det gick att besegra Danmark. Jag skrev bestämt något annat tidigare under turneringen. Men så kan det gå när man lurar sig själv - vilket jag menar att Danmark gjorde när man ”bad” om Spanien i semifinalen. Att sätta sina tre viktigaste spelare på läktaren (istället för på bänken) så som man gjorde mot Frankrike häromdan var en provokation med inbyggd risk. Segersviten sattes på spel, rytmen stördes, matchen gavs mer eller mindre bort. Allt för att slippa (?) Sverige i semin, någon annan rimlig förklaring är svår att se. Fulspel har sitt pris, i det här fallet högt men rättvist. Samtidigt min fulla respekt för Spanien. Taktiskt drivet, otroligt svårt att bryta ner, två raka EM-guld av en anledning. Får se på söndag om Sverige lyckas sätta stopp för ett tredje. Inte omöjligt, som det känns precis nu.

Var och en sin egen näsa närmast

Danmark-Frankrike 29-30. ”Sticka in näsan” anses vara en dygd i handboll. Sticka ut hakan är väl i så fall en synd. Danmark gjorde det igår kväll; satte sina ess på läktaren, bad om stryk. Och fick det. Effekterna blev omfattande. Frankrike, inte Danmark, vann gruppen. Frankrike, inte Danmark, blir Sveriges motståndare i semifinalen. Island, som ”behövde” dansk seger, slogs ut. Obs, allt detta är konstateranden, ingen kritik mot Danmark. Var och en är sig själv närmast, även i idrottens värld. Inte minst där kanske.

*. *. *

Ett redan semifinalklart Danmark valde alltså att vila fixstjärnorna Mikkel Hansen och Mathias Gidsel (bland flera). Länge såg det ut att kvitta. Ersättarna skötte sig utmärkt, gjorde mål på löpande band. Förödande blev däremot att Danmark valde att också vila sin normala spelmetodik. Den som brukar involvera kanterna. Nu knappt ett utspel på hela matchen, särskilt inte åt vänster. Där saknades Hansen något enormt. Mittsex en annan minusfaktor i skicklige Saugstrup’s frånvaro. Ändå ledde Danmark matchen i cirka 50 minuter, som mest med sex bollar. I väntan på det oundvikliga.

*. *. *

En fransk målvaktsräddning, tänker jag på då. Förr eller senare måste ju en sådan komma - och gudarna ska veta att det dröjde. Men mer behövdes inte. Ett par parader av Gerard, lite dansk oskärpa sista tio. Frankrike bjöds in och gjorde en - Frankrike. Den här förmågan att liksom sega sig ikapp, att aldrig ge upp. Typiskt franskt, man har sett det så många gånger. Sen kan man fundera över om det gått mot ett ”normalt” Danmark. Förmodligen inte. Tufft för Island som faktiskt utklassade detta Frankrike för några dar sen - i slutänden till ingen nytta. Självförvållat dock, inte pga danskt svek.

*. *. *

Sverige-Frankrike i ena semin. Danmark-Spanien i den andra. Upplagt för en fin fredagkväll vid tv:n. Inga nya covidfall nu, tack. Över 100 hittills i turneringen räcker. Sveriges chanser att nå final? Inte obefintliga, skulle jag säga. En dags extra återhämtning jämfört med fransmännen. God och stabil form, som det verkar. Den roliga Norgehistorien i ryggen. Det gäller förstås att knäcka den franska koden: ge dem icke fingret ty då tar de näven. Amen.

Ett smärre handbollsmirakel

Sverige-Norge 24-23. ”Den målvakt som har sin dag gör ofta hela skillnaden”. Ja, förlåt om jag inleder med att citera mig själv från gårdagens inlägg om EM-handbollen. Men pickar man ett korn måste man få lov att kackla lite - det händer ju inte varje dag. Dock trodde jag inte för ett ögonblick att målvaktshjälten skulle heta Peter Johannesson. Killen är närmast rookie i sammanhanget, snarare trea än tvåa i den svenska EM-truppens målvaktshierarki. Nu var ettan Palicka borta pga covidspöket och Thulin som startade fick inte riktigt till det. Delvis därför de hopplösa paussiffrorna 9-14. Det var då Johannesson kom in. Och resten är historia, höll jag på att säga.

*. *. *

Peter Johannesson gjorde en sensationell andra halvlek - men nej, självfallet var han inte ensam bakom mirakelvändningen. En ung påg från Kristianstadtrakten steg också fram i ljuset. Valter Chrintz, inringd reserv (som borde varit med från början, min åsikt). Det var han som gjorde segermålet. Från straffkastlinjen med tio skälvande sekunder kvar. Enda gången Sverige ledde matchen. Och det där var inte allt Chrintz bidrog med; räknade jag rätt gjorde han ytterligare fem mål, flertalet under upphämtningsfasen. Såg att han grät efter slutsignalen. Av lycka eller av chock, hursomhelst fint att se hur tuffa handbollsspelare också kan vara känsliga människor.

*. *. *

Det allra bästa spar jag till sist. Jim Gottfridsson. Som vanligt. Skarpaste handbollshjärnan på moder jord, möjligen i världen (en viss dansk utmanar). Gottfridsson bär landslaget. Dirigerar, coachar, spelar fram, gör egna mål. Ger aldrig, aldrig upp, tillåter ingen annan att göra det heller. Oöm till tusen är han dessutom. Tvekar inte att ”stoppa in näsan” för att ta en smäll eller tre. ”Gotte” reser sig alltid, även när han borde varit knockad. En man att älska. Och nu är han - och Sverige - alltså i semifinal i tidernas sjukaste handbollsmästerskap. Det kan bli mot Danmark, det kan bli mot Frankrike. Tror jag. Just nu spelar det ingen roll, den här kvällen är blågul.

Blott covid kan hota danskt guld

Äntligen. Sista veckan av tidernas sjukaste handbolls-EM är här. Till helgen har vi en mästare - och blir det någon annan än Danmark måste det bero på covid. Men apropå...tävlingen i tävlingen verkar redan vara avgjord. Den om bäst immunförsvar. Där går Hurtig-Norge mot solklar seger. Noll covidfall ännu i skrivande stund, varför står skrivet i stjärnorna. Viruset slår ju blint och urskiljningslöst, sägs det. Utom mot norrmän då? Intressant. Eller också lömskt; Ödet kan ju ha sparat sin beskärda del åt Norge till just den här veckan. Föga troligt men man ska inte vara för kategorisk, då kan man få en tillbakakaka.

*. *. *

I morgon ställs Sverige mot Norge. En semifinalplats ligger i potten. En. Alla tycks ta för givet att den andra blockeras av Spanien. Som ju bara måste slå Polen. Men i ett EM som detta kan man min själ inte vara säker på nånting. Spanien var tydligt ”covidmärkt” igår, helt utan chans mot norrmännen. Och Polen är Polen. I grunden ganska kapabelt, i stunden opålitligt. Som vid den skämmiga insatsen mot Sverige häromdan. Oavsett tror jag Sverige kan matcha Norge. Lagdel för lagdel, spelare för spelare, känns det jämnt. Avgörande blir kanske målvaktsspelet; den som har sin dag där gör ofta hela skillnaden.

*. *. *

Såg Islands kross på Frankrike. 29-21. Trodde knappt mina ögon. Osårbara Frankrike tillplattat av önationen med ungefär lika många invånare som Malmö. Dessutom drabbat av sju covidfall i truppen. Frankrike hade färre, men såg ut att lida av kollektiv chock. Hursomhelst en fantastisk match av Island. Omständigheterna tvingade laget att köra med två vänsterhänta på nio meter - den duon gjorde tillsammans nitton mål! Och i buren stod en ung bjässe vid namn Hallgrimsson, makalöst bra. Om Island nu bara kan landa efter sin osannolika molnresa slår man följe med Danmark till semifinal.

*. *. *

Danmark, ja. Gidsel, Lauge, Hansen på nio meter. Landin i målet. Klass överallt. Det går i princip inte att slå ett sådant lag. Inte så länge ödet tillåter det att vara intakt. Framförallt inte så länge Mikkel Hansen får vara spelduglig. Den mannen är en ren handbollsmagiker. Lyfter andra, ligger bakom alla spelval och kombinationer. Styr, ställer, staplar assist på assist. Och skjuter själv vid behov. Modern handboll kan vara äckligt brutal, på Hansen biter liksom ingenting. Det enda som kan stoppa honom - och samtidigt Danmark från EM-guldet - är nog ett positivt test på medicinavdelningen. Gud förbjude.

Flest i test gör fest till pest

63 smittade. Tyskland i topp med dussinet fullt. Sverige i köskiktet med tre. Välkommen till de negativa resterna av de positiva testerna. Handbolls-EM 2022 var ett tveksamt projekt redan från början, nu har det ballat ur fullständigt. Och obs, nämnda siffror är jättegamla. Från igår, närmre bestämt. Idag har kanske till och med kärnfriska Norge spräckt sin nolla, det vore nästan skumt annars. Seriös tävling på lika villkor rör det sig inte om längre, testapparaturen har tagit över. Det frestar faktiskt på att citera min svärsons stående åsikt om Melodifestivalen: ”lägg ner möget”. Men nej, det gör jag inte. Man får ta den handboll som bjuds, hellre en rumphuggen fest än ingen fest alls.

*. *. *

Apropå själva handbollen undrar jag hur många som minns Bozo Andjelic. Ulf Sivertsson gör kanske? Sivertsson var tränare i HK Malmö när en ung montenegrin blixtvärvades till klubben som ersättare för en långtidsskadad Adam Lönn (vill jag minnas), det kan ha varit för sju-åtta år sedan. Den unge mannen var just Bozo Andjelic. Landslagsmeriterad för Montenegro redan då - men Sivertsson lät sig inte imponeras. Andjelic fick några pyttekorta inhopp, aldrig någon rejäl chans, kastade bort en halv säsong i HK och försvann. Numera är han proffs i Ungern och i det här EM:et en framträdande kugge i sitt landslag. Karriärparantesen i Malmö har han förhoppningsvis glömt.

*. *. *

Montenegro förresten. Turneringens sensation så här långt. På förhand lägst rankat av nationerna från Balkan, nu med vinster över Nordmakedonien, Slovenien och Kroatien i rak följd. Som bevis kanske på att bollen är rundare än vanligt i pandemitider. Andjelic är f ö inte den ende i laget med svensk anknytning. I buren står Simic, den gamle publikfavoriten från Lund (H43), Malmö och Kristianstad. På högerkanten finns RIK:s Lazica, uppmärksammad för en spottloska rakt in i tv-kameran här på EM men annars inte så dum i spelet. Och coach är H43-legenden himself, Zoran Roganovic. Semifinal lär det förstås inte bli för ”svenska” Montenegro. Danmark och Frankrike är på samma halva, nog sagt.

*. *. *

Sverige däremot har chansen. Klara och förväntade segrar över Ryssland och Polen - och härnäst match mot Tyskland, sönderbombat av covid. Det lutar alltså åt ett avgörande mot Norge i mellanrundans sista omgång. Och det fixar väl Sverige nu när vi har en förbundskapten just därifrån? F ö vill jag ta tillfället i akt och berömma Glenn Solberg. Gillar att han byter runt, ibland lite rörigt och svårbegripligt, men på ett sätt som tvingar alla i truppen att hålla sig beredda. Bra för lagandan, bra för gruppdynamiken. Slutligen. Ett lag som - med eller utan covid - borde skickas hem från EM är Polen. Insatsen mot Sverige ikväll var skandalöst usel. Polackerna vanhedrade handbollen, kom undan med 18-28 för att Sverige la av sista tio.

Beskt och blandat från vrakhyllan

Vrak igår, människa idag. Lite som en pånyttfödelse faktiskt. Allt relaterat till mitt besök på vårdcentralen i förrgår. Två sprutor - dos 3 mot covid respektive influensavaccin - plus astmakontroll kan låta som en harmlös prövning. Och det är det ju också, i en värld full av riktiga kriser och problem. Men på ett personligt plan: faan vad jag blev sjuk. Däckad, knockad, utslagen. Misstänker att det var kombon. En timmes astmakontroll frestar på; andas in, andas ut, så mycket luft du förmår i nåt som liknar ett blåsinstrument. Om och om och om igen. Med en andningshämmande klämma för näsan. Och direkt på detta de två sprutorna. Klart att en sliten kropp reagerar. Att man spyr å sånt dan efter. Skönt att det är över. Ren befrielse. Nog av självupptaget tjafs - för den här gången.

*. *. *

Bonke Innocent har lämnat MFF. Väntat men vemodigt. Bonke stannade i 4,5 år, en lång tid i dagens fotboll. Givet omständigheterna blev han min specielle favorit. Inte många klarar att ta sig upp från botten av en frysbox till att bli respekterad A-lagsspelare. Bonke gjorde. Tyst och försynt, lojal och professionell i alla lägen. Egentligen borde han få ett stort och personligt avtack inför fansen, men så blir det tydligen inte. Bonke Innocent lär redan vara på plats i Frankrike där hans fotbollsäventyr fortsätter. Lycka till.

*. *. *

Anel Ahmedhodzic däremot. Omgärdad av flyttrykten i ett par års tid men såvitt jag vet fortfarande kvar i MFF. Vill ingen ha honom? Vill han - läs hans agenter - ha för mycket betalt? Pågår budgivning? Exakt vad är det som hängt upp sig? Den som avvaktar får se, men nog börjar Anelföljetongen likna ett mysterium. Själv funderar jag på vad är det för fel med att spela ut karriären i MFF. Di har bra betalt där också, har jag hört. Plus en social trygghet som inte alltid är så given utomlands.

*. *. *

Läget i Mjällby AIF? Bekymmersamt, skulle jag säga. Ny tränare - igen. Andreas Brännström, en man med blandade meriter. Många och tunga spelarförluster: Carl-Johan Eriksson, Max Watson, Joel Nilsson, Amin Sarr för att bara nämna några. Inget nytt, frånsett en ny lånespelare från MFF:s överskottslager. Noah Eile, back. Tufft för Mjällby att konkurrera på marknaden, det förstår jag. Men vill man överleva som allsvensk klubb finns inget val: spelartruppen måste spetsas. Och visst fick man väl en hygglig slant för målvaktsfantomen Eriksson - även om han såldes till Skottland?

*. *. *

I eftermiddag: handboll. Sverige-Ryssland i EM. Hög tid för lite målvaktsspel i det svenska laget. Som nu utarmats på en tredje spelare. Niclas Ekberg är den senaste som testat positivt för covid, dock utan att uppvisa några särskilda sjukdomssymptom. Det är en märklig tid vi lever i, elitidrottare inte minst. EM-handbollen blir på det sättet svårbedömd, ”positiva tester” stjäl fokus från både resultat och underhållningsvärde. Förhoppningsvis har inblandade lag drabbats ungefär lika, annars upphör det där som brukar kallas sportslig rättvisa. Om nu sådant har betydelse.

Sverige vidare, oklart hur

Sverige-Tjeckien 27-27. Ett mål från sorti. En poäng utan målvaktsspel. Sverige är vidare till EM-handbollens huvudrunda - och efter att ha sovit på saken begriper jag fortfarande inte hur det gick till. Bonnröta låter som en rimligare förklaring än övertygande spel. Sverige fick t ex sex straffar i andra halvlek, Tjeckien ingen. Jag menar att det säger mer om domarinsatsen än om skilda nivåer på lagens regelförseelser. Där var det jämnt skägg. Till allmän förvåning gick en av straffarna dessutom i repris. Annars så säkre Hampus Wanne brände den första men bjöds på en ny chans för att en tjeck passerat en i sammanhanget förbjuden linje. Ett annorlunda domslut som simsalabim förvandlade bom till mål.

*. *. *

Wanne ska ha cred för sitt straffskytte. Starkt att hålla fokus när man i övrigt är helt utanför spelet. Icke en kontring, icke ett kantutspel; sällan eller aldrig har väl målsprutan Wanne varit mer ”off” än såhär. Inte hans fel förstås. Snarare lagets. Det är något med spelmetodik och coaching som inte funkar. I kombination kanske med ett påläst motstånd. Tjeckien är ingen A-nation i handboll, har inte varit på länge. Men bra nog för att matcha ett Sverige som famlar efter förlorad form och struktur. Och efter målvaktsräddningar, inte minst. På den posten var det fullskalig kollaps igår. Allt slank in, även skäligen enkla skott. Märkligt att se. Ännu märkligare att Sverige undvek förlust.

*. *. *

Ljusglimtar fanns förstås. Viljan var intakt. Försvarsspelet förbättrat jämfört med senast. Bergendahl en otippad förgrundsfigur i den delen, bra även framåt. Sandell gjorde fyra mål tidigt i matchen, såg ut att ha sin dag. Men föll sedan offer för oförklarlig coaching: bänkad, avkyld. Precis som Gottfridsson f ö. Vilket jag möjligen kan förstå. När Gottfridsson väl var på banan körde han fast allt som oftast. Hittade inga passningsvägar, inget tempo. Vågar jag ens viska vad jag tror? Att han saknar Stycket. Punkt.

Tankeväckande dokumentär om Ronneby

Sevärd dokumentär på SVT Play: ”När världen kom till Ronneby”. Gjord av den förträfflige Tom Alandh, handlar om en närmast explosionsartad befolkningsökning relaterad till invandring. Hur Ronneby på kort tid förändrats från slumrande idyll till slamrande krutdurk. Runt 29000 människor bor i kommunen, oklart hur många på centralorten. Nästan var fjärde invånare är dock, som det heter, av utländsk härkomst. Flertalet utomeuropéer, däribland en betydande andel syrier från den s k flyktingvågen 2015. Man kan onekligen fundera över proportionerna. Varför en relativt liten medelklasskommun som Ronneby ska ta emot tusentals flyktingar och vissa andra mer välmående kommuner inga alls. Vad är det för ”fördelningspolitik”? Vad är det för solidaritet?

*. *. *

Där blir dokumentären svaret skyldig. Men annars är den öppen med allt. Om tryggheten som försvann, om kriminaliteten som kom. Om de våldsamma konflikterna mellan olika grupperingar av nyanlända, om de besinningslösa vandaliseringarna i centrala Ronneby. Om en underdimensionerad och maktlös lokalpolis, tagen på sängen av ”tillväxten”. Första halvan av dokumentären skulle funka utmärkt som valfilm för SD - men Alandh är förstås för klok för att gå i den fällan. Alla kommer till tals: infödda äldre Ronnebybor som sörjer sin förlorade stad, invandrade människor som uttrycker tacksamhet över en ny chans i livet. Allt är inte ”vi” och ”dom”, inte svart eller vitt. Mot slutet anar man ett litet, litet stråk av försoning och framtidshopp. Samtidigt: man behöver inte vara Sverigedemokrat för att förstå problemen med det förvandlade Ronneby, det räcker länge att vara en reflekterande människa.

*. *. *

Jag har själv besökt Ronneby vid ett flertal tillfällen. Spelat fotboll på Brunnsvallen när jag var ung och bodde i Karlskrona ett par mil bort. Lallat runt på Tosia Bonnada’n, stadens mytomspunna marknad. På senare år mellanlandat för vidare transport norrut; Tingsryd, fiske. Mysiga lilla Ronneby, så lätt att ta till sitt hjärta. En stad där alla känner alla, eller åtminstone känner till alla. Inte längre - men tills ganska nyligen. Går det då att försvara tanken på en generös invandringspolitik efter att ha sett dokumentären? Samvetsfråga. Men jo, självklart går det. Fast inte om småkommuner ska överbelastas eller utsättas för omstörtande experiment. Då blir det som i Ronneby. Kris och kaos, sorg och skam. Minnen av det som var, fruktan för det som är. Politikerna bär ansvaret, knappast invandrare generellt. Bara den klick som ödelägger all tillit människor emellan.

Vem coachar Sverige?

Spanien-Sverige 32-28. Underhållande match - och intressant stilstudie. Spanien bytte genomgående anfall/försvar på ett par positioner, anpassade tempot därefter. Sverige körde på med sin Norgemodell; full fräs, inga fartdämpande byten eftersom alla ju är s k tvåvägsspelare. Fast inte ikväll. Spanjorerna avslöjade oss. Läste sönder vår spelmetodik, satte stopp för kontringarna, överlistade vårt försvar vid behov. Okej, Sverige saknade Darj, om man nu vill leta ursäkter. Själv letade jag efter aktiv coaching; Jim Gottfridsson i all ära, han är en ovanligt begåvad handbollsspelare. Men är det han som ska coacha laget? Jag trodde det var förbundskaptenen. Som i Spanien. Detaljerat spelarinflytande vid varenda timeout är en kvarleva från Benganepoken. Kontroversiellt redan då, passerade som en skojig poäng för att laget vann allt som gick att vinna. Trettio år senare bör det vara hög tid för ett mer traditionellt ledarskap. Avlasta Gottfridsson, tack. Han har fullt upp på banan.

Alla dessa mästerskap

VM, OS, EM. Inom loppet av ett år. Duggar de inte lite väl tätt nu, handbollens olika mästerskapsturneringar? När till och med jag, legitimerad handbollsstolle, börjar fundera i sådana banor är det nog fara å färde. Jag vet, pandemin gjorde ett tajt program ännu tajtare, OS 2020 flyttades ju fram. Men ändå. Fem mästerskap på ett år...som det faktiskt blir med damerna och herrarna var för sig. Ja, utom vid OS. Varför det förresten? Går det att samordna könen på OS borde det väl gå även på EM och VM. Två gemensamma event istället för fyra splittrade. Gärna med en återgång till 16 lag per kategori för att hålla omfånget inom rimliga gränser. Tankar bara, kanske är jag för dum för att se hindren.

*. *. *

Vad man kan konstatera är dock att i vissa andra sporter går det alldeles utmärkt att samla damer och herrar till ett och samma mästerskap. Det anses helt enkelt självklart. Simning, friidrott, skidor på längden och tvären, för att nämna några av de större exemplen. Fast det är klart. Simningen har sin inflation lik förbannat. Kortbanemästerskap och långbanemästerskap om vartannat, ingen utanför den trängre kretsen begriper varför. Och friidrotten är egentligen obetydligt bättre: i denna utomhusklassiker arrangeras VM- eller EM-stämplade inomhusmästerskap som knappt ens de aktiva bryr sig om. I min lilla värld ska VM och EM vara glest återkommande höjdpunkter, inte stapelvara. För intressets skull.

*. *. *

Nå. Handboll var det. Ikväll inleddes herrarnas EM, för svensk del med match mot Bosnien Hercegovina. En munsbit visade det sig. 30-18, ren utklassning. På sätt och vis belyste matchen problemet med de tätt återkommande mästerskapen. Det blir gärna mer av samma, få överraskningar, begränsad spänning. Handbollsvärlden är stor på bredden men relativt smal på toppen. Sverige är där, det är kul. Danmark också. Frankrike förstås. Norge, Spanien, då och då Kroatien. För sporten vore det kanske bra om någon annan nation vann detta EM - men det lär inte ske. En som inte verkar mästerskapstrött är Claes Hellgren i tv. Så lyrisk över Sverige som ikväll har jag nog aldrig hört honom - och det vill inte säga lite.

Var god och skölj...

Idag har jag varit hos tandläkaren. Därmed fick jag min årliga favoritupplevelse. Att gå hem därifrån. Inte mycket slår den lättnaden. Den känslan av befrielse, välbehag, snudd på lyckorus. Allt kopplat till hur det känns att gå dit. Tvärtom typ. Oro, olust, hade helst velat slippa. 

*. *. *

En gång i tiden led jag av tandläkarskräck, kanske är det resterna av detta som fortfarande spökar i mitt undermedvetna. Så himla onödigt: dagens tandläkare är inte som gårdagens, yrkesetik och behandlingsteknik har gått framåt hand i hand och tand för tand. Där det förr skulle göra ont ska det idag inte alls göra ont, det har min egen tandläkare sagt. Och levt upp till vid alla mina besök. Ändå denna eufori varje gång det är över. ”Var god skölj och tack för idag” håller än, den saken är klar.

*. *. *

Det finns dock en modern variant av tandläkarskräck. Notan. Den skojar man inte bort. Tandvård har blivit en klassfråga, bländvitt leende en klassmarkör. Alla har faktiskt inte råd ens med elementärt underhåll av tänderna. En politisk reform på det här området vore inte fel - men hittills har det stannat vid mummel och halvkvädna visor. Själv slapp jag undan med en knapp tusing idag. För ett par röntgenbilder och lite pilleri mellan tänderna, totalt en dryg halvtimme i stolen. Rimligt? Kanske, jag vet inte vad taxan baseras på.

*. *. *

På årets tolfte dag har jag fortfarande inte kastat en enda fimpe på marken. Ny lag, gamla vanor: jag kastade ingen i fjol heller. Det finns askkoppar. Papperskorgar med ”uttag” för fimpar. Det saknas liksom all anledning att riskera åttahundra spänn i böter. 

*. *. *

F ö hann jag hem alldeles lagom för att kunna se slutet på dagens partiledardebatt i tv. Apropå folk som har råd med tandläkar’n alltså.

Välkommen, Milos Milojevic

Milos Milojevic ny tränare i MFF. Njugga kommentarer och viss förvåning kring det valet, ser jag här och där. Som om han inte vore stor eller fin nog för just MFF. Eller om det är Hammarbykopplingen som anses opassande; Milojevic kommer ju närmast därifrån och värre hatobjekt än Bajen finns väl inte bland dagens hårdkokta MFF-fans. ”Zlatangate” satte helt klart spår. Själv har jag höga tankar om Milos Milojevic som tränare. Han hade en kort men fantastisk framgångssaga i Mjällby, gjorde bevisligen goda resultat även med Hammarby. MFF är något annat, jag vet, men nånting säger mig att han kan vara rätt man där också. Vem är förresten inte: ”alla” tränare blir svenska mästare med MFF. Sex eller sju olika bara sen 2010, jag kommer knappt ihåg. Välkommen till Malmö, Milos Milojevic, och lycka till.

*. *. *

Till min egen förvåning har jag lyckats läsa ut Zlatanboken. Eftersmaken är blandad, fortfarande mest besk. Självförhärligandet blir ”too much”, mycket av innehållet framstår på ren skånska som glyttigt. Det finns dock avsnitt som berör, inte minst kapitel 9 om broderns tragiska bortgång. Rent allmänt inbjuder boken till funderingar om toppfotbollen pengakarusell - och vad den gör med Zlatan’s och andra stjärnors självbild. Hur är det ens möjligt att bli miljardär på något så trivialt som att spela fotboll? Jag menar trivialt jämfört med t ex aktiva hjälpinsatser för mänsklighetens utveckling eller rent av överlevnad. All respekt, jag älskar själv fotboll, men ett uns av rim och reson är sällan fel. Den som söker efter sådant bör köpa en annan bok än ”Adrenalina”.

*. *. *

Föregående inlägg om Andreas ”Stycket” Nilsson har rönt både gillanden och ogillanden. Det gläder mig. Idel medhåll är lika trist som idel mothugg. Blandat är bäst, utvecklar och leder diskussionen framåt. Sen får man lära sig att sätta punkt förstås. Det gör jag nu. Alla vet säkert vid det här laget vad jag tycker i ”Stycketmålet” - och tjatighet är en styggelse. Men varmt tack för visat engagemang i frågan.

Solberg har ett stycke att förklara

När en förbundskapten slutar och en annan tar vid öppnas alla dörrar. Ingången, utgången. Framvägen, bakvägen. Nya spelare får chansen, tidigare givna får gå. Ingen förbundskapten nöjer sig med att bara ärva det gamla, viss förnyelse stärker den egna profilen och ingår kanske rent av i arbetsbeskrivningen. Jag är i grunden okej med själva principen; landslag oavsett sport skall inte vara något slags sluten familjekartell där samma medlemmar dyker upp år ut och år in, mästerskap efter mästerskap. Men med det sagt saknar jag fortfarande Andreas ”Stycket” Nilsson i Sveriges handbollslandslag.

*. *. *

Jag hade till nöds kunnat ta om han varit petad. Eller tillfälligt dumpad. Men sanningen är helt uppenbart obehagligare än så. Nilsson är svartlistad. För gott. Nye förbundskaptenen Glenn Solberg anser att ALLA andra svenska mittsexor är bättre, åtminstone ger han sken av det i sina uttagningar. Det spelar liksom ingen roll hur många återbud som kommer från mittsexor, Solberg hittar alltid någon som går före den bäste. Ja, jag tar mig friheten att kalla Andreas Nilsson den bäste. Han spelar i ett av världens mest omsusade klubblag - ungerska Veszprem - av en anledning. Han har, under Solbergs olika företrädare på förbundskaptensposten, 142 landskamper på cv:t. Också av en anledning, får man förmoda.

*. *. *

När eller om (covid?) EM drar igång inom kort blir det tredje mästerskapet på rad som Andreas Nilsson lämnas utanför truppen. Allt började med en småbarnspappas vädjan om ett par dagars extra ledighet inför VM-turneringen 2020. ”Stycket” fick nobben, ersattes av en annan spelare. Solberg, då färsk förbundskapten, valde att markera och den åtgärden passerade utan ifrågasättande någonstans, gissningsvis för att ingen såg ”livstidsstraffet” komma. Ovanpå allt hade Solberg tur som en norrman: Sverige gjorde succé i VM, tog ett bejublat silver. Stycket glömd, Solberg kung. En förbundskapten kommer alltid undan med sina resultat; så länge de är positiva kan skiten gömmas undan.

*. *. *

För egen del är jag principiellt förbannad. Gillar inte när folk svartlistas på luddiga grunder. Krystade förklaringar om att ”Nilsson inte är någon tvåvägsspelare”, underförstått oduglig i försvaret. Ren jävla bullshit. Går inte handboll ut på att göra mål? Vad vet Solberg som Staffan Olsson/Ola Lindgren och senare Kristjan Andresson inte visste eller såg? Hur kan en högt värderad spelare plötsligt bli värdelös?Exakt vad har Andreas Nilsson gjort för att förtjäna sin sorti ur landslaget? Något med hans person som stör? Ut med språket, förbundskaptenen. Jag är nog inte ensam om att undra.