Idag har jag varit hos tandläkaren. Därmed fick jag min årliga favoritupplevelse. Att gå hem därifrån. Inte mycket slår den lättnaden. Den känslan av befrielse, välbehag, snudd på lyckorus. Allt kopplat till hur det känns att gå dit. Tvärtom typ. Oro, olust, hade helst velat slippa.
*. *. *
En gång i tiden led jag av tandläkarskräck, kanske är det resterna av detta som fortfarande spökar i mitt undermedvetna. Så himla onödigt: dagens tandläkare är inte som gårdagens, yrkesetik och behandlingsteknik har gått framåt hand i hand och tand för tand. Där det förr skulle göra ont ska det idag inte alls göra ont, det har min egen tandläkare sagt. Och levt upp till vid alla mina besök. Ändå denna eufori varje gång det är över. ”Var god skölj och tack för idag” håller än, den saken är klar.
*. *. *
Det finns dock en modern variant av tandläkarskräck. Notan. Den skojar man inte bort. Tandvård har blivit en klassfråga, bländvitt leende en klassmarkör. Alla har faktiskt inte råd ens med elementärt underhåll av tänderna. En politisk reform på det här området vore inte fel - men hittills har det stannat vid mummel och halvkvädna visor. Själv slapp jag undan med en knapp tusing idag. För ett par röntgenbilder och lite pilleri mellan tänderna, totalt en dryg halvtimme i stolen. Rimligt? Kanske, jag vet inte vad taxan baseras på.
*. *. *
På årets tolfte dag har jag fortfarande inte kastat en enda fimpe på marken. Ny lag, gamla vanor: jag kastade ingen i fjol heller. Det finns askkoppar. Papperskorgar med ”uttag” för fimpar. Det saknas liksom all anledning att riskera åttahundra spänn i böter.
*. *. *
F ö hann jag hem alldeles lagom för att kunna se slutet på dagens partiledardebatt i tv. Apropå folk som har råd med tandläkar’n alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar