0-1 mot Elfsborg och 0-0 mot Gefle i allsvenskan, 0-1 mot Mjällby i cupen. Skall vi kalla det Figueiredoeffekten?
Skämt åsido. Brasseförvärvet kan självklart inte göras ensam ansvarig för MFF:s aktuella resultatsvit – men lite snöpligt är det allt att måltorkan råkade komma med målsprutan. Som att anlita en rörmokare bara för att få ännu mera stopp i rören. Typ.
Nå. Än bör ingen potentat målas på väggen. Allsvenskan har precis börjat, för MFF:s del inte så illa ändå. Tre inledande segrar balanserar fortfarande i någon mån de senaste ”bravaderna”, tätkänningen i tabellen har inte gått förlorad.
Men den kan förstås göra, snart nog.
Trenden oroar, mönstret känns igen från i fjol. Även då inledde MFF hyggligt, obesegrat ännu efter sex omgångar (om jag minns rätt). Sen blev det skit av alltihop. Ja, snudd på kris innan en remarkabel höstspurt räddade bokslutet. Och anseendet.
Då gick det att säga att laget inte var riktigt färdigt. Att tränaren var ny. Att spelidén var ny. Att hela MFF var nytt och krytt – men att nästa år, då jävlar...
Nästa år är här och nu. Så upp till bevis, MFF. Upp till bevis, Rolle Nilsson. Vad går du för som tränare? Vad vågar du som coach? Är du alltjämt back i ditt sätt att tänka fotboll? Eller har du någon djärv idé om anfallsspel? Om talangutveckling? Funderar du någon gång på vad som skiljer MFF:s Agon Mehmeti från t ex Helsingborgs Rasmus Jönsson eller Göteborgs Robin Söder. Knappast talangen, väl?
Jag kan ge dig svaret, Rolle Nilsson. Vad som skiljer är tränarförtroendet. Där dina kolleger i Helsingborg och Göteborg ger fullt förtroende åt sina unga stjärnskott, där ger du inte ens halvt förtroende åt ditt. Du ger bänken. Och när Mehmeti två gånger om gör två mål på korta tiominutersinhopp, då ger du faan i mig bänken igen i matchen därpå.
Nu låter det kanske som att jag inte är övertygad om Rolle Nilssons storhet som tränare. Rätt, jag tvivlar faktiskt mer och mer. Och Agon Mehmeti gör nog klokt i att söka sig till en annan klubb, i MFF lär han aldrig växa.
Men som sagt. Potentaten på väggen väntar vi med…
S E
torsdag 30 april 2009
måndag 27 april 2009
Sydis snyft - SD:s lyft
Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att Sverigedemokraterna nu går som en följetong i Sydsvenskan. Dels på lokalsidorna, dels i A-delen där partiet förärades fyra sidor i söndagstidningen. Två hela uppslag. Inklusive ett slags idolporträtt på en av frontfigurerna i partiet. Allt utan egentligt nyhetsvärde eftersom allt presenterats förr, bl a just i Sydsvenskan.
Jag vägrar tro att tidningen vill föra SD:s talan, det råkar nog bara bli så. Brunfläckade argument tvättas liksom vita, abnormiteter normaliseras efterhand som de upprepas och får stå oemotsagda. Sydis söndagsreportage är inte särskilt ifrågasättande, snarare en liten snyftare om vilket helvete SD:s företrädare har i Region Skåne.
Själv skulle jag möjligen vilja veta vad partiet har för politik. Ja, förutom invandringsfrågan då. Ta det här med statliga och kommunala bidrag till idrottsföreningar. Ta MFF, där en majoritet av alla fotbollsaktiva har s k invandrarbakgrund.
Vad vill SD där? Strypa bidragen? Kvotera efter ursprung?
Ta alla s k invandrarklubbar i fotboll. Bara i Malmö finns en mängd. Hur förhåller sig SD till dem?
Ta vård & omsorg. Skolpolitik. Skattepolitik. Biståndspolitik. Jämställdhet. Miljöfrågan, humanitära perspektiv. Etc, etc.
Det finns hur mycket som helst att fråga SD om, saker som kanske intresserar ”vanligt folk”. Partiet – som toppstyrs av några intellektuella snobbar från den akademiska världen – säger sig ju företräda just detta ”vanliga folk”.
Fast helst vill jag nog inte veta alls. SD:s människosyn är i min vanliga värld jävligt ovanlig, jag skulle ge guld för att slippa påminnas om dyngan.
Till sist en from önskan vad gäller Sydsvenskans fortsatta genomlysning av Sverigedemokraternas politiska verk, kommun för kommun. Glöm för Guds skull inte Vellinge. Där existerar SD:s invandringspolitik fullt ut, låt vara kapad av Moderaterna.
DET skulle jag vilja läsa mer om.
S E
Jag vägrar tro att tidningen vill föra SD:s talan, det råkar nog bara bli så. Brunfläckade argument tvättas liksom vita, abnormiteter normaliseras efterhand som de upprepas och får stå oemotsagda. Sydis söndagsreportage är inte särskilt ifrågasättande, snarare en liten snyftare om vilket helvete SD:s företrädare har i Region Skåne.
Själv skulle jag möjligen vilja veta vad partiet har för politik. Ja, förutom invandringsfrågan då. Ta det här med statliga och kommunala bidrag till idrottsföreningar. Ta MFF, där en majoritet av alla fotbollsaktiva har s k invandrarbakgrund.
Vad vill SD där? Strypa bidragen? Kvotera efter ursprung?
Ta alla s k invandrarklubbar i fotboll. Bara i Malmö finns en mängd. Hur förhåller sig SD till dem?
Ta vård & omsorg. Skolpolitik. Skattepolitik. Biståndspolitik. Jämställdhet. Miljöfrågan, humanitära perspektiv. Etc, etc.
Det finns hur mycket som helst att fråga SD om, saker som kanske intresserar ”vanligt folk”. Partiet – som toppstyrs av några intellektuella snobbar från den akademiska världen – säger sig ju företräda just detta ”vanliga folk”.
Fast helst vill jag nog inte veta alls. SD:s människosyn är i min vanliga värld jävligt ovanlig, jag skulle ge guld för att slippa påminnas om dyngan.
Till sist en from önskan vad gäller Sydsvenskans fortsatta genomlysning av Sverigedemokraternas politiska verk, kommun för kommun. Glöm för Guds skull inte Vellinge. Där existerar SD:s invandringspolitik fullt ut, låt vara kapad av Moderaterna.
DET skulle jag vilja läsa mer om.
S E
Trollbunden av magiske Zlatan
Jag är Zlatanist. Det betyder att jag dyrkar Zlatan Ibrahimovic. Att jag blir salig över hans särart som fotbollsspelare, tokjublar över alla hans mål, fascineras blint av hans sagolika karriär.
Men det betyder också att jag då och då blir ledsen. Upprörd. Förbannad. Djupt besviken.
Den typen av känslor väller fram när Zlatan INTE levererar allt det där magiska, eller åtminstone någon liten bråkdel av det. När han istället verkar vilja visa upp sin lägstanivå. Den där varje ingripande liksom blir fel, varje passning halvdan eller helkass, varenda dribblingsförsök ett misslyckande. När magin är som bortblåst. När jag, som Zlatanist, sitter där i tv-soffan och bara väntar och väntar…och väntar. Tills matchen plötsligt är slut och jag tvingas inse att ”min” Zlatan nog varit sämst på plan.
Senast igår kväll var det så. Inter borta mot Napoli, förlust 0-1. En typisk italiensk skitmatch. Ja, ni vet. Tröjdragningar, kapningar, filmningar, såsigt tempo, destruktiva spelidéer. Och som sagt: mannen som kunde förgyllt tillställningen ville inte, förmådde inte. Mannen som kunde förgyllt tillställningen såg helt enkelt inte ut att trivas på jobbet.
Så idag rustar jag för krig. Ett verbalt. Gubbarna i kvarteret är nämligen inga Zlatanister, snarare tvärtom. ”Uppreklamerad drul”, brukar ett par av de snällare kalla honom efter matcher som s a s stärkt deras sak. Själv får jag väl ladda med det gamla vanliga försvarsvapnet: ett misslyckat geni är också ett geni.
Vänta bara till nästa match...
S E
Men det betyder också att jag då och då blir ledsen. Upprörd. Förbannad. Djupt besviken.
Den typen av känslor väller fram när Zlatan INTE levererar allt det där magiska, eller åtminstone någon liten bråkdel av det. När han istället verkar vilja visa upp sin lägstanivå. Den där varje ingripande liksom blir fel, varje passning halvdan eller helkass, varenda dribblingsförsök ett misslyckande. När magin är som bortblåst. När jag, som Zlatanist, sitter där i tv-soffan och bara väntar och väntar…och väntar. Tills matchen plötsligt är slut och jag tvingas inse att ”min” Zlatan nog varit sämst på plan.
Senast igår kväll var det så. Inter borta mot Napoli, förlust 0-1. En typisk italiensk skitmatch. Ja, ni vet. Tröjdragningar, kapningar, filmningar, såsigt tempo, destruktiva spelidéer. Och som sagt: mannen som kunde förgyllt tillställningen ville inte, förmådde inte. Mannen som kunde förgyllt tillställningen såg helt enkelt inte ut att trivas på jobbet.
Så idag rustar jag för krig. Ett verbalt. Gubbarna i kvarteret är nämligen inga Zlatanister, snarare tvärtom. ”Uppreklamerad drul”, brukar ett par av de snällare kalla honom efter matcher som s a s stärkt deras sak. Själv får jag väl ladda med det gamla vanliga försvarsvapnet: ett misslyckat geni är också ett geni.
Vänta bara till nästa match...
S E
torsdag 23 april 2009
Fortsatt segt och fegt i MFF
Kollade allsvensk fotboll igår kväll. Elfsborg-MFF. Ett toppmöte, åtminstone på pappret. På plan vete faan, där var väl spelkvalitén snarare värdig lag som Gefle och Trelleborg. Överbefolkade mittfält, defensiv grundidé, rädsla att förlora. Kort sagt en match som endast tränare kan älska.
Att ett skitmål avgjorde i Elfsborgs favör är inte mycket att säga om; Boråslaget visade ändå glimtar av klass, MFF visade just ingenting förrän alldeles i slutet. Då, men först då, blev det lite fart och rörelse i de blå leden, t o m något som liknade målchanser vid ett par tillfällen.
Annars var det kusligt likt fjolårets MFF, tycker jag.
Tempofattigt, ostrukturerat, ingen riktig jävlaranamma. Aubynn i det närmaste värdelös, Dixon ”livsfarlig” i första halvlek, Daniel A seg och omständlig matchen igenom, Molins till synes oförmögen att göra mål.
Figueiredo? Var han med? Alla som yrat om ”kanonförstärkning” bör bestämt besinna sig – vi som reserverat oss får väl vänta och se ett tag till innan vi blir för kagiga. Men en sak är säker: igår kväll var MFF:s senaste dyring inte värd en bråkdel av transferpengarna.
Mycket gnäll nu, kanske. Och här kommer mera: när ska Agon Mehmeti bli betrodd? Exakt vad måste han göra för att övertyga Rolle Nilsson? Tre mål per tiominutersinhopp? När ska MFF sluta se på 20-åringar som ”lovande sparkapital”, bra att ha som bänknötare? Vilken talang växer av att förminskas?
Kom nu inte dragandes med Mehmetis aktuella handskada, ni som försvarar MFF i alla lägen. Att skadan skulle hämma honom, bla bla bla. Mehmeti var med i truppen mot Elfsborg, alltså spelduglig. Problemet är att tränaren tycks ha låst sig vid idén om en enda renodlad anfallare framför det grötiga mittfältet – och att den anfallaren av någon outgrundlig anledning måste heta Ofere. Samma på vänster mittfält där unge Jimmy Durmaz trots rader av övertygande inhopp fortfarande får finna sig i att vara ett slags substitut till gamle Jeffrey Aubynn. Eller till Daniel Larsson, som förvisso är snabb men inte har hälften av Durmaz teknik och spelförståelse.
Å andra sidan såg jag Barcelona mot Sevilla direkt efter Elfsborg-MFF. God tröst för ett uppretat fotbollshjärta, må jag säga.
Världen är stor, allsvenskan liten.
S E
Att ett skitmål avgjorde i Elfsborgs favör är inte mycket att säga om; Boråslaget visade ändå glimtar av klass, MFF visade just ingenting förrän alldeles i slutet. Då, men först då, blev det lite fart och rörelse i de blå leden, t o m något som liknade målchanser vid ett par tillfällen.
Annars var det kusligt likt fjolårets MFF, tycker jag.
Tempofattigt, ostrukturerat, ingen riktig jävlaranamma. Aubynn i det närmaste värdelös, Dixon ”livsfarlig” i första halvlek, Daniel A seg och omständlig matchen igenom, Molins till synes oförmögen att göra mål.
Figueiredo? Var han med? Alla som yrat om ”kanonförstärkning” bör bestämt besinna sig – vi som reserverat oss får väl vänta och se ett tag till innan vi blir för kagiga. Men en sak är säker: igår kväll var MFF:s senaste dyring inte värd en bråkdel av transferpengarna.
Mycket gnäll nu, kanske. Och här kommer mera: när ska Agon Mehmeti bli betrodd? Exakt vad måste han göra för att övertyga Rolle Nilsson? Tre mål per tiominutersinhopp? När ska MFF sluta se på 20-åringar som ”lovande sparkapital”, bra att ha som bänknötare? Vilken talang växer av att förminskas?
Kom nu inte dragandes med Mehmetis aktuella handskada, ni som försvarar MFF i alla lägen. Att skadan skulle hämma honom, bla bla bla. Mehmeti var med i truppen mot Elfsborg, alltså spelduglig. Problemet är att tränaren tycks ha låst sig vid idén om en enda renodlad anfallare framför det grötiga mittfältet – och att den anfallaren av någon outgrundlig anledning måste heta Ofere. Samma på vänster mittfält där unge Jimmy Durmaz trots rader av övertygande inhopp fortfarande får finna sig i att vara ett slags substitut till gamle Jeffrey Aubynn. Eller till Daniel Larsson, som förvisso är snabb men inte har hälften av Durmaz teknik och spelförståelse.
Å andra sidan såg jag Barcelona mot Sevilla direkt efter Elfsborg-MFF. God tröst för ett uppretat fotbollshjärta, må jag säga.
Världen är stor, allsvenskan liten.
S E
tisdag 21 april 2009
Tystnadens tecken...
Det finns ett talesätt som lyder typ ”vad stort sker, sker i det tysta”. Stämmer det kan man ju undra vad som är på gång i HK Malmö. Klubben vann som bekant handbollsallsvenskan för några veckor sedan – och sen dess har det varit knäpp tyst. Icke ett ljud om förstärkningar inför stundande comeback i elitserien, inga rykten i omlopp heller (såvitt jag vet). Trots att marknaden är öppen och handeln i full gång.
Själv trodde jag ett tag att HK Malmö skulle ta för sig av IFK Trelleborgs ”smörgåsbord”. Men där är godbitarna redan borta: Andreas Nilsson har skrivit på för Skövde, Kim Johansson för Lugi. Om HK Malmö över huvud taget varit med i matchen (budgivningen) är okänt. Kanske, kanske inte.
Tillsvidare får tystnaden tala...
S E
Själv trodde jag ett tag att HK Malmö skulle ta för sig av IFK Trelleborgs ”smörgåsbord”. Men där är godbitarna redan borta: Andreas Nilsson har skrivit på för Skövde, Kim Johansson för Lugi. Om HK Malmö över huvud taget varit med i matchen (budgivningen) är okänt. Kanske, kanske inte.
Tillsvidare får tystnaden tala...
S E
måndag 20 april 2009
Madsen ger, Sydis tar
Missade derbyt MFF-TFF. Såg det inte ens på tv. Man kan väl konstatera att 1-1 var ett tämligen förutsägbart resultat - det brukar bli så i upphaussade prestigemöten, stängda ytor och 0-0 eller 1-1.
Däremot läste jag Avspark i fredags, MFF-bilagan som trycks och distribueras av Sydsvenskan. Och jodå, förutsägbart där också. Dvs sedvanlig krönika av MFF-bossen Bengt Madsen – med sedvanlig attack mot just Sydsvenskan. Som i sin tur bara duckar och undviker att slå tillbaka.
Själv vet jag inte vad som är mest häpnadsväckande i den ”matchen”: Madsens ideliga attacker eller tidningens stryktålighet.
Märkligt är det i vilket fall. Parterna har ju trots allt ”barn ihop”, sponsorkontrakt och så. Hur smart det är kan förvisso diskuteras – en annan gång. Snackisen här och nu (kan jag intyga) är det pågående kalla kriget...
Finns ingen vettig jävel som kan mäkla fred?
En sak var annars ny i senaste numret av Avspark. Eller ska vi säga nygammal? Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt spökade på sista sidan. Yngre än någonsin av bylinen att döma, oförändrat läsvärd. Möjligen lite snällare dock, åtminstone mot MFF.
Men det vill kanske till för att platsa i Madsenbladet, vad vet jag.
S E
Däremot läste jag Avspark i fredags, MFF-bilagan som trycks och distribueras av Sydsvenskan. Och jodå, förutsägbart där också. Dvs sedvanlig krönika av MFF-bossen Bengt Madsen – med sedvanlig attack mot just Sydsvenskan. Som i sin tur bara duckar och undviker att slå tillbaka.
Själv vet jag inte vad som är mest häpnadsväckande i den ”matchen”: Madsens ideliga attacker eller tidningens stryktålighet.
Märkligt är det i vilket fall. Parterna har ju trots allt ”barn ihop”, sponsorkontrakt och så. Hur smart det är kan förvisso diskuteras – en annan gång. Snackisen här och nu (kan jag intyga) är det pågående kalla kriget...
Finns ingen vettig jävel som kan mäkla fred?
En sak var annars ny i senaste numret av Avspark. Eller ska vi säga nygammal? Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt spökade på sista sidan. Yngre än någonsin av bylinen att döma, oförändrat läsvärd. Möjligen lite snällare dock, åtminstone mot MFF.
Men det vill kanske till för att platsa i Madsenbladet, vad vet jag.
S E
tisdag 14 april 2009
Kallt krig i "ankdammen"
MFF:s sportchef Hasse Borg är sur på Sydsvenskan. Pratar inte med tidningen, gör sig oanträffbar. Pratar däremot gärna OM tidningen – i andra medier.
MFF:s ordförande Bengt Madsen är också sur på Sydsvenskan. Pratar motvilligt med tidningen, polemiserar hellre med dess sportkrönikör i den MFF-bilaga som inför varje hemmamatch medföljer – just precis, Sydsvenskan.
Fler än jag som börjat undra över situationen? Fler än jag som tycker att sandlådenivån är nådd?
Nu säger jag inte att allt är MFF-höjdarnas fel. Åtminstone Borg verkar vara sur på saklig grund. Sydsvenskan avsatte ju honom som sportchef i vintras, påstod att hans dagar på posten var räknade, att Patrik Andersson stod beredd att ta över. Inte i en avlägsen framtid utan snarast, inom kort.
Nyheten hårdlanserades utan några som helst reservationer – och utan någon som helst kommentar från Borg själv.
Sen dess har det gått dagar, veckor, månader. Borg sitter oförändrat säker, doften av scoop har för länge sen övergått i stank av anka. Här får Sydis skylla sig själv; tidningen hade alla chanser att redan på ett tidigt stadium dementera eller åtminstone nyansera storyn. Släppa på prestigen, be Hasse Borg om ursäkt. Läsarna också, för den delen.
För inte menar väl Sydsvenskan att allt är förlåtet om Patrik A skulle bli sportchef, säg 2012 eller 2015?
Svårare då att förstå Madsens återkommande indignation över tidningens sportkrönikör. Senast alltså vädrad i MFF-bilagan inför gårdagsmatchen mot ÖIS. Det är som om han inte riktigt greppar eller vill respektera krönikörens yrkesroll. Detta med att tycka fritt och självständigt – även om det ibland råkar ”träffa” MFF på ett obekvämt sätt.
Reportrar kan slicka, krönikörer ska bitas.
Den ordningen borde Bengt Madsen begripa och kunna ta in, tycker jag.
Sen är det självklart så att man kan ha synpunkter på vad som skrivs. Och ibland på det som inte skrivs. Som idag, när Sydsvenskans sportkrönikör lyckas undvika att nämna planens kung i ÖIS-matchen vid namn.
Labinot Harbuzi hette han, enligt alla andra medier.
Men jag vet inte, kanske är förbiseendet bara ett nytt inslag i det kalla kriget Sydis-MFF.
S E
MFF:s ordförande Bengt Madsen är också sur på Sydsvenskan. Pratar motvilligt med tidningen, polemiserar hellre med dess sportkrönikör i den MFF-bilaga som inför varje hemmamatch medföljer – just precis, Sydsvenskan.
Fler än jag som börjat undra över situationen? Fler än jag som tycker att sandlådenivån är nådd?
Nu säger jag inte att allt är MFF-höjdarnas fel. Åtminstone Borg verkar vara sur på saklig grund. Sydsvenskan avsatte ju honom som sportchef i vintras, påstod att hans dagar på posten var räknade, att Patrik Andersson stod beredd att ta över. Inte i en avlägsen framtid utan snarast, inom kort.
Nyheten hårdlanserades utan några som helst reservationer – och utan någon som helst kommentar från Borg själv.
Sen dess har det gått dagar, veckor, månader. Borg sitter oförändrat säker, doften av scoop har för länge sen övergått i stank av anka. Här får Sydis skylla sig själv; tidningen hade alla chanser att redan på ett tidigt stadium dementera eller åtminstone nyansera storyn. Släppa på prestigen, be Hasse Borg om ursäkt. Läsarna också, för den delen.
För inte menar väl Sydsvenskan att allt är förlåtet om Patrik A skulle bli sportchef, säg 2012 eller 2015?
Svårare då att förstå Madsens återkommande indignation över tidningens sportkrönikör. Senast alltså vädrad i MFF-bilagan inför gårdagsmatchen mot ÖIS. Det är som om han inte riktigt greppar eller vill respektera krönikörens yrkesroll. Detta med att tycka fritt och självständigt – även om det ibland råkar ”träffa” MFF på ett obekvämt sätt.
Reportrar kan slicka, krönikörer ska bitas.
Den ordningen borde Bengt Madsen begripa och kunna ta in, tycker jag.
Sen är det självklart så att man kan ha synpunkter på vad som skrivs. Och ibland på det som inte skrivs. Som idag, när Sydsvenskans sportkrönikör lyckas undvika att nämna planens kung i ÖIS-matchen vid namn.
Labinot Harbuzi hette han, enligt alla andra medier.
Men jag vet inte, kanske är förbiseendet bara ett nytt inslag i det kalla kriget Sydis-MFF.
S E
måndag 13 april 2009
Högtidsstund i "fotbollsträsket"
Jag var på match igår. Inte den som alla andra var på (MFF-Örgryte), men däremot Sarajevo mot Barrikaden i fotbollens division 5. Får väl skylla på yrkesskada, om någon undrar. Har man jobbat med lokalsport i femton års tid blir man lätt en obotlig småklubbsromantiker. Man fastnar i träsket, så att säga. Trivs bättre där än i trängseln kring de ”fina” matcherna – som man f ö kan se på tv.
Nog av ursäkter.
Vi var säkert runt 150 pers på Heleneholms IP. Merparten Bosnienfödda Malmöbor, av helt naturliga skäl. FK Sarajevo är deras klubb, deras lag. Något att identifiera sig med, att sluta upp kring. Något att vara stolt över också, åtminstone när bollen rullar rätt väg.
AIF Barrikaden å sin sida är en klubb med rötter i gammeldags arbetarkultur. Eller varvskultur, möjligen. I vilket fall var det på Kockums klubben bildades, närmre bestämt 1975. När vänster var vänster och höger var höger – och ingen jävel kommit på tanken om politiska sicksackallianser.
Två klubbar att tycka om, en match att bli nyfiken på. Och som bonus (förlåt ordet) en vårsol i högform, vad mer kan man önska.
Bra fotboll, tänker du kanske.
Ja, ja. Det förstås. Men ”bra fotboll” ligger i betraktarens öga, inte sant? Dessutom har det med förväntningar att göra. Förväntningar - och insikt. Femman är liksom inte allsvenskan, FK Sarajevo är förvisso inte MFF.
Enda likheten skulle väl vara att fotboll alltid är fotboll. Snabb eller långsam, hyperteknisk eller småtafflig, brutal eller sjyst, målrik eller målfattig…ändå samma spel, samma kamp om poängen.
Sarajevo knep alla tre mot Barrikaden. 2-1 efter ett avgörande mål på stopptid. Oavgjort hade känts okej annars, matchen var sån. Tät och jämn, efterhand mer ovilja att förlora än vilja att vinna.
Vad som skilde lagen åt var i princip bara glädjeyttringarna i samband med målen.
Där Barrikadens lirare nöjde sig med en stående ceremoni efter 1-1-kvitteringen, där firade Sarajevos spelare liggandes i hög både efter 1-0 och 2-1. Som vore det VM-final eller nåt, tyckte en åskådare på Barrikadens sida.
Det var det alltså inte. Blott en seriepremiär i division 5, med bosniskt lyckorus som särskild knorr.
Kul att se, berikande att uppleva.
S E
Nog av ursäkter.
Vi var säkert runt 150 pers på Heleneholms IP. Merparten Bosnienfödda Malmöbor, av helt naturliga skäl. FK Sarajevo är deras klubb, deras lag. Något att identifiera sig med, att sluta upp kring. Något att vara stolt över också, åtminstone när bollen rullar rätt väg.
AIF Barrikaden å sin sida är en klubb med rötter i gammeldags arbetarkultur. Eller varvskultur, möjligen. I vilket fall var det på Kockums klubben bildades, närmre bestämt 1975. När vänster var vänster och höger var höger – och ingen jävel kommit på tanken om politiska sicksackallianser.
Två klubbar att tycka om, en match att bli nyfiken på. Och som bonus (förlåt ordet) en vårsol i högform, vad mer kan man önska.
Bra fotboll, tänker du kanske.
Ja, ja. Det förstås. Men ”bra fotboll” ligger i betraktarens öga, inte sant? Dessutom har det med förväntningar att göra. Förväntningar - och insikt. Femman är liksom inte allsvenskan, FK Sarajevo är förvisso inte MFF.
Enda likheten skulle väl vara att fotboll alltid är fotboll. Snabb eller långsam, hyperteknisk eller småtafflig, brutal eller sjyst, målrik eller målfattig…ändå samma spel, samma kamp om poängen.
Sarajevo knep alla tre mot Barrikaden. 2-1 efter ett avgörande mål på stopptid. Oavgjort hade känts okej annars, matchen var sån. Tät och jämn, efterhand mer ovilja att förlora än vilja att vinna.
Vad som skilde lagen åt var i princip bara glädjeyttringarna i samband med målen.
Där Barrikadens lirare nöjde sig med en stående ceremoni efter 1-1-kvitteringen, där firade Sarajevos spelare liggandes i hög både efter 1-0 och 2-1. Som vore det VM-final eller nåt, tyckte en åskådare på Barrikadens sida.
Det var det alltså inte. Blott en seriepremiär i division 5, med bosniskt lyckorus som särskild knorr.
Kul att se, berikande att uppleva.
S E
måndag 6 april 2009
Kris för krismedvetandet i S
”Mona Sahlin offrar Wanja Lundby-Wedin”, läser jag i kvällstidningen apropå socialdemokratins kris.
Där ser man. Jag som trodde problemet hette – Mona Sahlin.
Nå. ”Offret” här består tydligen i att Lundby-Wedin tvingas lämna några av sina många styrelseuppdrag, bland annat det skandalomsusade i AMF. Som LO-ordförande åtnjuter han däremot fortsatt förtroende från Sahlin och andra. Åtminstone i skrivande stund, är väl säkrast att tillägga. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om Lundby-Wedin valde att avgå endera dan, endera timmen. Hon borde nog överväga det – inte för partiets skull, men av ren självbevarelsedrift.
Socialdemokratins krishantering är lite löjeväckande, kan jag tycka. Som att blåsa ut ett ljus när det faktiskt är en hel präriebrand som behöver släckas.
Var finns politiken? Ideologin? Idéerna? Det tydliga alternativet till högeralliansen? Var finns personerna som kan föra fram de eventuella budskapen?
Var finns partiledaren? Ansiktet utåt, statsministerkandidaten. Hur sköter hon sitt jobb? Når hon ut, går hon hem?
Borde inte senaste opinionsmätningen väcka vissa tvivel kring den typen av frågor – istället för dessa säkra slutsatser om att allt är Lundby-Wedins fel?
Själv har jag höga tankar om människan Mona Sahlin. Beundrar hennes vilja till politiskt engagemang, hennes mod att ta ansvar. Vi är alldeles för många som fegar ut, som hellre gnäller och skyller på andra.
Men jag tror inte på Mona Sahlin som partiledare. Hon övertygar mig inte, träffar inte mitt hjärta.
För det första är det något med rösten. Tonläget. Sahlin låter ofta förnärmad när hon intervjuas i tv. Sårad när hon debatterar. Osäker, som vore hon i evig försvarsställning. Utan pondus.
Det sista kanske värst av allt. Noll pondus är förödande för vilken ledande politiker som helst, inom arbetarrörelsen närmast ett traditionsbrott.
För det andra är det hennes märkliga förmåga att hela tiden ”komma fel in i situationerna”. Som när Vänsterpartiet skulle hållas kort ena dan - för att omfamnas nästa. Som när regeringen attackerades för att inte vilja rädda Saab med skattepengar – varpå alla opinionsundersökningar visade att skattebetalarna inte alls var särskilt hågade till en sådan hjälpinsats. Som när tv-debatterna med Reinfeldt ska visa på skillnaden mellan ”rättvis” och ”orättvis” politik – men mynnar ut i just ingenting rent opinionsmässigt. Som nu, när drevet går mot en väninna och själsfrände – och ledarskapet verkligen sätts på prov.
Jag ska inte säga att jag saknar Göran Persson. Eller jo, det ska jag nog säga ändå.
Persson kunde man i alla fall reta sig på. Persson berörde. Persson hade pondus, låt vara för mycket. Sossekrisen började redan under hans tid, det ska vi inte glömma.
Under Sahlin har den dock fördjupats, det är ett statistiskt säkerställt faktum. Och nej, jag är inte alls övertygad om att skulden ligger hos Wanja Lundby-Wedin.
S E
Där ser man. Jag som trodde problemet hette – Mona Sahlin.
Nå. ”Offret” här består tydligen i att Lundby-Wedin tvingas lämna några av sina många styrelseuppdrag, bland annat det skandalomsusade i AMF. Som LO-ordförande åtnjuter han däremot fortsatt förtroende från Sahlin och andra. Åtminstone i skrivande stund, är väl säkrast att tillägga. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om Lundby-Wedin valde att avgå endera dan, endera timmen. Hon borde nog överväga det – inte för partiets skull, men av ren självbevarelsedrift.
Socialdemokratins krishantering är lite löjeväckande, kan jag tycka. Som att blåsa ut ett ljus när det faktiskt är en hel präriebrand som behöver släckas.
Var finns politiken? Ideologin? Idéerna? Det tydliga alternativet till högeralliansen? Var finns personerna som kan föra fram de eventuella budskapen?
Var finns partiledaren? Ansiktet utåt, statsministerkandidaten. Hur sköter hon sitt jobb? Når hon ut, går hon hem?
Borde inte senaste opinionsmätningen väcka vissa tvivel kring den typen av frågor – istället för dessa säkra slutsatser om att allt är Lundby-Wedins fel?
Själv har jag höga tankar om människan Mona Sahlin. Beundrar hennes vilja till politiskt engagemang, hennes mod att ta ansvar. Vi är alldeles för många som fegar ut, som hellre gnäller och skyller på andra.
Men jag tror inte på Mona Sahlin som partiledare. Hon övertygar mig inte, träffar inte mitt hjärta.
För det första är det något med rösten. Tonläget. Sahlin låter ofta förnärmad när hon intervjuas i tv. Sårad när hon debatterar. Osäker, som vore hon i evig försvarsställning. Utan pondus.
Det sista kanske värst av allt. Noll pondus är förödande för vilken ledande politiker som helst, inom arbetarrörelsen närmast ett traditionsbrott.
För det andra är det hennes märkliga förmåga att hela tiden ”komma fel in i situationerna”. Som när Vänsterpartiet skulle hållas kort ena dan - för att omfamnas nästa. Som när regeringen attackerades för att inte vilja rädda Saab med skattepengar – varpå alla opinionsundersökningar visade att skattebetalarna inte alls var särskilt hågade till en sådan hjälpinsats. Som när tv-debatterna med Reinfeldt ska visa på skillnaden mellan ”rättvis” och ”orättvis” politik – men mynnar ut i just ingenting rent opinionsmässigt. Som nu, när drevet går mot en väninna och själsfrände – och ledarskapet verkligen sätts på prov.
Jag ska inte säga att jag saknar Göran Persson. Eller jo, det ska jag nog säga ändå.
Persson kunde man i alla fall reta sig på. Persson berörde. Persson hade pondus, låt vara för mycket. Sossekrisen började redan under hans tid, det ska vi inte glömma.
Under Sahlin har den dock fördjupats, det är ett statistiskt säkerställt faktum. Och nej, jag är inte alls övertygad om att skulden ligger hos Wanja Lundby-Wedin.
S E
söndag 5 april 2009
Ettan pratar, Fyran tramsar
Nyhetspanelen är ett obligatoriskt inslag i morgon-tv. Varje fredag vid åttasnåret, i SVT såväl som i TV4. Jag brukar kolla tämligen regelbundet på den seriösa kanalen och mera sporadiskt på den oseriösa. Upplägget är ungefär detsamma: tre inbjudna proffstyckare som diskuterar veckans händelser, företrädesvis händelser med politisk anknytning. Därav också panelernas personsammansättning: en övertygad sosse, en hängiven moderat, en diffus ”friliberal” eller något liknande. Allt för balansen, är väl tanken.
Det som skiljer är att Ettan har en programledare medan Fyran har två. Ja, och så respektive kanals förhållningssätt då. Jag menar till själva panelidén.
Där Ettan verkar vilja prioritera samtalet, åsikterna, tittarintresset, där tycks Fyran förorda fnisset, flamset, flummet. Prata i mun på varann, tävla om lättköpta poäng, skratta ikapp i något slags inbördes beundran. Programledarparet sätter liksom tonen, framförallt när Pös-Steffo råkar vara i tjänst. Paneltrion hänger på, har kanske inget val. En effektiv diskussionstid på åtta á tio minuter inbjuder ju inte direkt till några djupsinnigheter – så varför anstränga sig?
Slutet är i alla fall stilenligt. Runt 08.25 kommer det, alltid. Reklam! Mitt i en mening eller (vanligare) mitt i ett kollektivt fniss…reklamen ska in, fattas bara i en reklamfinansierad kanal. Och så där klingar Nyhetspanelen i Fyran ut, fredag efter fredag.
Bra tv? Inte i mina ögon.
Ärligt talat begriper jag inte hur ansedda debattörer/opinionsbildare – Aftonbladets Johan Hakelius och Sydsvenskans Heidi Avellan bland andra - kan låna ut sig till spektaklet.
I Ettan är det klass och värdighet över Nyhetspanelen. Vilket sannolikt beror på att man eftersträvar just klass och värdighet. Programledarna sätter helt enkelt en annan ton här. Lättsam men ändå seriös, trivsam men aldrig trivial.
Särskilt Marianne Rundström är lysande som diskussionsledare.
Dessutom har Ettan lyckats väl med sina laguppställningar. Framförallt den som rymmer förre LO-bossen Stig Malm tillsammans med Svenskans ledarskribent Maria Abrahamsson och författaren/samhällsdebattören Göran Hägg. Inte för att någon i trion går genom rutan pga personlig charm eller så – men det blir ofta givande diskussioner, intressant ordväxling. Och avslöjande minspel, icke att förakta. Som moderata Abrahamssons svarta blick när Häggs åsikter tenderar att luta för mycket åt vänster. Som Häggs lite gossaktiga trumpenhet över Abrahamssons högdragna högersympatier. Med Malm, den gamle stridisen, i rollen som fredsmäklare…
Det är vad jag kallar bra tv.
S E
Det som skiljer är att Ettan har en programledare medan Fyran har två. Ja, och så respektive kanals förhållningssätt då. Jag menar till själva panelidén.
Där Ettan verkar vilja prioritera samtalet, åsikterna, tittarintresset, där tycks Fyran förorda fnisset, flamset, flummet. Prata i mun på varann, tävla om lättköpta poäng, skratta ikapp i något slags inbördes beundran. Programledarparet sätter liksom tonen, framförallt när Pös-Steffo råkar vara i tjänst. Paneltrion hänger på, har kanske inget val. En effektiv diskussionstid på åtta á tio minuter inbjuder ju inte direkt till några djupsinnigheter – så varför anstränga sig?
Slutet är i alla fall stilenligt. Runt 08.25 kommer det, alltid. Reklam! Mitt i en mening eller (vanligare) mitt i ett kollektivt fniss…reklamen ska in, fattas bara i en reklamfinansierad kanal. Och så där klingar Nyhetspanelen i Fyran ut, fredag efter fredag.
Bra tv? Inte i mina ögon.
Ärligt talat begriper jag inte hur ansedda debattörer/opinionsbildare – Aftonbladets Johan Hakelius och Sydsvenskans Heidi Avellan bland andra - kan låna ut sig till spektaklet.
I Ettan är det klass och värdighet över Nyhetspanelen. Vilket sannolikt beror på att man eftersträvar just klass och värdighet. Programledarna sätter helt enkelt en annan ton här. Lättsam men ändå seriös, trivsam men aldrig trivial.
Särskilt Marianne Rundström är lysande som diskussionsledare.
Dessutom har Ettan lyckats väl med sina laguppställningar. Framförallt den som rymmer förre LO-bossen Stig Malm tillsammans med Svenskans ledarskribent Maria Abrahamsson och författaren/samhällsdebattören Göran Hägg. Inte för att någon i trion går genom rutan pga personlig charm eller så – men det blir ofta givande diskussioner, intressant ordväxling. Och avslöjande minspel, icke att förakta. Som moderata Abrahamssons svarta blick när Häggs åsikter tenderar att luta för mycket åt vänster. Som Häggs lite gossaktiga trumpenhet över Abrahamssons högdragna högersympatier. Med Malm, den gamle stridisen, i rollen som fredsmäklare…
Det är vad jag kallar bra tv.
S E
torsdag 2 april 2009
Två sidor av en transfer
Wilton Figueiredo klar för MFF…
Det hade jag inte en aaaning om. När jag levererade mitt allsvenska tips alltså. Nu säger jag inte att tipset blir bättre eller säkrare bara för det, möjligen mindre skrattretande dock. Ja, folk i min närhet har faktiskt småskrattat så där överseende åt mitt ”fantasitips”, somliga har trott att jag blivit blådåre på riktigt.
Allvarligt talat är jag lite kluven till sistaminutenkapet av Figueiredo.
Osäker på kapaciteten.
Säker på konsekvensen.
Så här å ena sidan: Figueiredo har tillbringat senaste året i Qatar. Spelat för pengar i en fotbollsliga utan kvalitetsmärkning, lånats ut till ett bottenlag, då och då blivit bänkad. Allt enligt uppgifter i olika medier. MFF kan knappast ha köpt Figueiredo på de referenserna, eller? Mera troligt är att hans goda renommé från AIK-tiden lagts i vågskålen – med de risker det innebär. Bra i allsvenskan 2007 behöver inte betyda bra i allsvenskan 2009, särskilt inte när man däremellan gått ner sig i en ”ökenliga”.
Så här å andra sidan: MFF:s egna talanger får ännu en påminnelse om den närmast brutala konkurrenssituationen. A-lagschansen krymper till ett minimum, färdiga namn utifrån går alltid före i kön. Vem hänger löst den här gången? Agon Mehmeti? Labinot Harbuzi? Pontus Jansson? Väntar ”utlåning” på känt manér nu igen? Skittråkigt bara att behöva spekulera om sånt, tycker jag.
Men tipset kvarstår…
S E
Det hade jag inte en aaaning om. När jag levererade mitt allsvenska tips alltså. Nu säger jag inte att tipset blir bättre eller säkrare bara för det, möjligen mindre skrattretande dock. Ja, folk i min närhet har faktiskt småskrattat så där överseende åt mitt ”fantasitips”, somliga har trott att jag blivit blådåre på riktigt.
Allvarligt talat är jag lite kluven till sistaminutenkapet av Figueiredo.
Osäker på kapaciteten.
Säker på konsekvensen.
Så här å ena sidan: Figueiredo har tillbringat senaste året i Qatar. Spelat för pengar i en fotbollsliga utan kvalitetsmärkning, lånats ut till ett bottenlag, då och då blivit bänkad. Allt enligt uppgifter i olika medier. MFF kan knappast ha köpt Figueiredo på de referenserna, eller? Mera troligt är att hans goda renommé från AIK-tiden lagts i vågskålen – med de risker det innebär. Bra i allsvenskan 2007 behöver inte betyda bra i allsvenskan 2009, särskilt inte när man däremellan gått ner sig i en ”ökenliga”.
Så här å andra sidan: MFF:s egna talanger får ännu en påminnelse om den närmast brutala konkurrenssituationen. A-lagschansen krymper till ett minimum, färdiga namn utifrån går alltid före i kön. Vem hänger löst den här gången? Agon Mehmeti? Labinot Harbuzi? Pontus Jansson? Väntar ”utlåning” på känt manér nu igen? Skittråkigt bara att behöva spekulera om sånt, tycker jag.
Men tipset kvarstår…
S E
onsdag 1 april 2009
Blått i topp blott ett tips
Ser att Expressens sportkrönikör Mats Olsson tippar Halmstad som vinnare av årets fotbollsallsvenska.
Han är en rolig man, Olsson. Rolig när han skriver, rolig när han tippar. Själv skrattar jag hela vägen till mitt spelombud – och tippar så här...
1. MFF. 2. Elfsborg. 3. Göteborg. 4. AIK. 5. Kalmar. 6. Djurgården. 7. Örgryte. 8. Helsingborg. 9. Örebro. 10. Halmstad. 11. Brommapojkarna. 12. Gais. 13. Hammarby. 14. Häcken. 15. Trelleborg. 16. Gefle.
…med risk för att i sinom tid bli påmind om talesättet ”skrattar först som skrattar sist”. Eller vad det heter.
S E
Han är en rolig man, Olsson. Rolig när han skriver, rolig när han tippar. Själv skrattar jag hela vägen till mitt spelombud – och tippar så här...
1. MFF. 2. Elfsborg. 3. Göteborg. 4. AIK. 5. Kalmar. 6. Djurgården. 7. Örgryte. 8. Helsingborg. 9. Örebro. 10. Halmstad. 11. Brommapojkarna. 12. Gais. 13. Hammarby. 14. Häcken. 15. Trelleborg. 16. Gefle.
…med risk för att i sinom tid bli påmind om talesättet ”skrattar först som skrattar sist”. Eller vad det heter.
S E
"Världsstjärnan" i damallsvenskan
Hur definierar man en ”världsstjärna”?
Frågan kom för mig inför starten av årets damallsvenska i fotboll. I vissa tidningar presenterades nämligen LdB Malmös brasilianska nytillskott Renata Costa som just detta. Världsstjärna.
Globalt känd alltså? Berömd världen över för sina prestationer på planen? Omsusad i vidare kretsar än damfotbollens egna, ytterst snäva?
Tillåt mig inte bara att tvivla. Tillåt mig att protestera.
Att kalla Renata Costa för världsstjärna är ungefär lika begåvat som att kalla Zlatan Ibrahimovic för dussinlirare. Dvs obegåvat. Dessutom taskigt. Mot henne själv, mot själva begreppet, mot fotbollsintresserade läsare.
Själv hävdar jag – med öppen haka gentemot alla fotbollsfeminister – att ”världsstjärnor” helt enkelt inte existerar inom damfotbollen. Möjligen Marta som exklusivt undantag, ingen annan. Sporten som sådan har inte den utbredningen. Eller den statusen, i ett större perspektiv. Fråga Renata Costa om förhållandet i hennes eget hemland, det fotbollstokiga Brasilien. Fråga varför hon och andra fotbollsbegåvade ”brassor” spelar i europeiska ligor.
Den bistra sanningen är att i Brasilien finns ingen, landet är i princip enkönat ”fotbollscrazy”. Men damlandslag finns ju, invänder kanske någon. Visst, säger jag då. Smart uträknat. Säkert av diverse gubbs som sneglat och dreglat mot ”lätta” medaljmöjligheter på OS och VM.
Om man nu får tillåta sig en personlig tolkning av fenomenet.
Hursomhelst håller jag tummarna för Renata Costa i LdB Malmö. Kanske kan hon bli allsvensk stjärna, det är inte illa i en liten värld.
S E
Frågan kom för mig inför starten av årets damallsvenska i fotboll. I vissa tidningar presenterades nämligen LdB Malmös brasilianska nytillskott Renata Costa som just detta. Världsstjärna.
Globalt känd alltså? Berömd världen över för sina prestationer på planen? Omsusad i vidare kretsar än damfotbollens egna, ytterst snäva?
Tillåt mig inte bara att tvivla. Tillåt mig att protestera.
Att kalla Renata Costa för världsstjärna är ungefär lika begåvat som att kalla Zlatan Ibrahimovic för dussinlirare. Dvs obegåvat. Dessutom taskigt. Mot henne själv, mot själva begreppet, mot fotbollsintresserade läsare.
Själv hävdar jag – med öppen haka gentemot alla fotbollsfeminister – att ”världsstjärnor” helt enkelt inte existerar inom damfotbollen. Möjligen Marta som exklusivt undantag, ingen annan. Sporten som sådan har inte den utbredningen. Eller den statusen, i ett större perspektiv. Fråga Renata Costa om förhållandet i hennes eget hemland, det fotbollstokiga Brasilien. Fråga varför hon och andra fotbollsbegåvade ”brassor” spelar i europeiska ligor.
Den bistra sanningen är att i Brasilien finns ingen, landet är i princip enkönat ”fotbollscrazy”. Men damlandslag finns ju, invänder kanske någon. Visst, säger jag då. Smart uträknat. Säkert av diverse gubbs som sneglat och dreglat mot ”lätta” medaljmöjligheter på OS och VM.
Om man nu får tillåta sig en personlig tolkning av fenomenet.
Hursomhelst håller jag tummarna för Renata Costa i LdB Malmö. Kanske kan hon bli allsvensk stjärna, det är inte illa i en liten värld.
S E
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)