Ettan pratar, Fyran tramsar

Nyhetspanelen är ett obligatoriskt inslag i morgon-tv. Varje fredag vid åttasnåret, i SVT såväl som i TV4. Jag brukar kolla tämligen regelbundet på den seriösa kanalen och mera sporadiskt på den oseriösa. Upplägget är ungefär detsamma: tre inbjudna proffstyckare som diskuterar veckans händelser, företrädesvis händelser med politisk anknytning. Därav också panelernas personsammansättning: en övertygad sosse, en hängiven moderat, en diffus ”friliberal” eller något liknande. Allt för balansen, är väl tanken.
Det som skiljer är att Ettan har en programledare medan Fyran har två. Ja, och så respektive kanals förhållningssätt då. Jag menar till själva panelidén.

Där Ettan verkar vilja prioritera samtalet, åsikterna, tittarintresset, där tycks Fyran förorda fnisset, flamset, flummet. Prata i mun på varann, tävla om lättköpta poäng, skratta ikapp i något slags inbördes beundran. Programledarparet sätter liksom tonen, framförallt när Pös-Steffo råkar vara i tjänst. Paneltrion hänger på, har kanske inget val. En effektiv diskussionstid på åtta á tio minuter inbjuder ju inte direkt till några djupsinnigheter – så varför anstränga sig?
Slutet är i alla fall stilenligt. Runt 08.25 kommer det, alltid. Reklam! Mitt i en mening eller (vanligare) mitt i ett kollektivt fniss…reklamen ska in, fattas bara i en reklamfinansierad kanal. Och så där klingar Nyhetspanelen i Fyran ut, fredag efter fredag.
Bra tv? Inte i mina ögon.
Ärligt talat begriper jag inte hur ansedda debattörer/opinionsbildare – Aftonbladets Johan Hakelius och Sydsvenskans Heidi Avellan bland andra - kan låna ut sig till spektaklet.

I Ettan är det klass och värdighet över Nyhetspanelen. Vilket sannolikt beror på att man eftersträvar just klass och värdighet. Programledarna sätter helt enkelt en annan ton här. Lättsam men ändå seriös, trivsam men aldrig trivial.
Särskilt Marianne Rundström är lysande som diskussionsledare.
Dessutom har Ettan lyckats väl med sina laguppställningar. Framförallt den som rymmer förre LO-bossen Stig Malm tillsammans med Svenskans ledarskribent Maria Abrahamsson och författaren/samhällsdebattören Göran Hägg. Inte för att någon i trion går genom rutan pga personlig charm eller så – men det blir ofta givande diskussioner, intressant ordväxling. Och avslöjande minspel, icke att förakta. Som moderata Abrahamssons svarta blick när Häggs åsikter tenderar att luta för mycket åt vänster. Som Häggs lite gossaktiga trumpenhet över Abrahamssons högdragna högersympatier. Med Malm, den gamle stridisen, i rollen som fredsmäklare…
Det är vad jag kallar bra tv.

S E