Jag är Zlatanist. Det betyder att jag dyrkar Zlatan Ibrahimovic. Att jag blir salig över hans särart som fotbollsspelare, tokjublar över alla hans mål, fascineras blint av hans sagolika karriär.
Men det betyder också att jag då och då blir ledsen. Upprörd. Förbannad. Djupt besviken.
Den typen av känslor väller fram när Zlatan INTE levererar allt det där magiska, eller åtminstone någon liten bråkdel av det. När han istället verkar vilja visa upp sin lägstanivå. Den där varje ingripande liksom blir fel, varje passning halvdan eller helkass, varenda dribblingsförsök ett misslyckande. När magin är som bortblåst. När jag, som Zlatanist, sitter där i tv-soffan och bara väntar och väntar…och väntar. Tills matchen plötsligt är slut och jag tvingas inse att ”min” Zlatan nog varit sämst på plan.
Senast igår kväll var det så. Inter borta mot Napoli, förlust 0-1. En typisk italiensk skitmatch. Ja, ni vet. Tröjdragningar, kapningar, filmningar, såsigt tempo, destruktiva spelidéer. Och som sagt: mannen som kunde förgyllt tillställningen ville inte, förmådde inte. Mannen som kunde förgyllt tillställningen såg helt enkelt inte ut att trivas på jobbet.
Så idag rustar jag för krig. Ett verbalt. Gubbarna i kvarteret är nämligen inga Zlatanister, snarare tvärtom. ”Uppreklamerad drul”, brukar ett par av de snällare kalla honom efter matcher som s a s stärkt deras sak. Själv får jag väl ladda med det gamla vanliga försvarsvapnet: ett misslyckat geni är också ett geni.
Vänta bara till nästa match...
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar