Ett fynd vid namn Grötta

HK Malmö-Önnered 29-28. Tio matcher. Sju vinster, ett kryss, två förluster. Har HK Malmö nånsin inlett handbollsligan bättre? Tvivlar. Hursomhelst är jag förvånad. Och inte så lite imponerad. Trodde att HK skulle få en tuff säsong, att slutspel nog var att hoppas för mycket. Men det var innan jag hade sett Truls Grötta. Den här norrmannen är ett rent fynd. Bra värvat, HK Malmö. Bra scoutat också, vem som nu är den ”skyldige”. Igår var Grötta tungan på vågen - igen. Sju egna mål, assists till minst lika många. Och vem avgjorde matchen? Han så klart. På själva slutsekunden med en lyra från avkastlinjen  i tom bur.

*. *. *

Snöpligt för Önnered som i jakten på kvittering tagit ut målvakten - och precis lyckats. Oavgjort hade f ö känts sjysst i ett rättviseperspektiv. HK inledde miserabelt, låg under 2-7, saknade målvaktsräddningar. Hjälptes tillbaka i matchen av domarna som i tät följd hittade tre utvisningar på Önneredsspelare. 13-14 i paus. Efter densamma fick hemmalaget ett nytt målvaktsspel; Zetterlund som inte tagit något tog plötsligt väldigt mycket. I Önneredsburen ungefär tvärtom - och vips var HK ikapp och förbi. ”Säkra” 25-21 sju minuter från slutet, men i handboll går det snabbt som bekant. Bortalaget kom igen, knaprade in mål för mål. Och hade alltså fått en poäng - om det inte vore för den säregne mannen från Norge.

*. *. *

Det bästa med Grötta är att han gör andra bättre. I honom har HK fått den speldirigent som saknats sedan Tönnesen’s aktiva dagar. Ska en norrman till, tydligen. Skillnaden ligger i att Grötta är ung, Tönnesen var åldrad veteran. Likheten i blicken för spelets möjligheter. Igår involverades t ex sexmetersspelarna i HK som sällan förr. 18 av målen kom därifrån, 13 från kanterna. Smått sensationella siffror. Allt var inte Grötta’s direkta verk, somligt blott indirekta, men utan honom hade HK knappast vunnit matchen. Inte många andra matcher heller. En annan nykomling i laget som måste nämnas är Eric Palmqvist, högersexa hämtad från Kristianstads överskottslager. Anonym fram till igår - men då: fem mål och publikens jubel!

*. *. *

Till sist en personlig reflektion med anknytning till matchen. Sydsvenskan hade ett långt förhandsreportage på en av HK Malmös spelare. Trevligt i och för sig, handbollen brukar inte uppmärksammas på det sättet. Men. En del av spaltutrymmet gick åt till att kränka en familjemedlems integritet. Att spelaren ifråga berättar om en närståendes missbruksproblematik - i negativa ordalag - måste inte betyda att tidningen reservationslöst för saken vidare till läsekretsen. Det går att avstå.

Rapport Malmö

Liten Malmörapport denna kylslagna måndag. Läser att klockorna ringer för kris i stadens hockeyklubb. 0-4 i gårdagens derby mot Rögle. Fjärde raka förlusten. Märkligt. Dessförinnan var det lovord. Idolporträtt. Hyllningsartiklar. I samma tidning, av samme skribent. Det måste vara hopplöst att hålla på Malmö Redhawks - och att förhålla sig till hockeyn i stort. Ligan maler på i 52 omgångar, matcher spelas i parti och minut. Prestationer och resultat därefter: upp och ner, hit och dit. Omöjligt att hålla en jämn nivå. Dessutom onödigt. Full skärpa mot slutet av maratonserien räcker för de bättre lagen. Och Redhawks är inte ett av dem, om jag får gissa.

*. *. *

Över 12000 pers såg hockeyderbyt igår. Fantastiskt. Så många kommer HK Malmö inte i närheten av. På en hel säsong (13 hemmamatcher). Men då talar vi handboll, stans strykpojke i idrottsutbudet. Varför det är så har jag funderat över i årtionden - utan att hitta något svar. Skral mediabevakning - i Sydis en HK-artikel på typ 100 om hockeyn - kan inte vara hela förklaringen. I någon mån, vill jag tro, styrs väl folk av egen tankeförmåga. Och då är det nåt med hockeyn som kittlar. Kanske farten. Kanske kampmomentet, kurr å liknande. Kanske komforten på Malmö Arena. Förmodligen allt tillsammans. Synd om HK som gjort det förbannat bra i handbollsligan så här långt.

*. *. *

Apropå ojämna ”publiksiffror” har det varit demonstrationer i Malmö under helgen. Detta med anledning av kriget Israel-Hamas. En utanför stadens synagoga som lockade ett tjugotal personer. En annan på Möllevångstorget som drog tusentals. Uppslutningen enligt Sydsvenskan. Vad man kan utläsa av det? Först och främst Malmös befolkningsstruktur; andelen araber är betydande. Men sannolikt också rädsla; judar och judevänner vågar inte samlas till manifestation, antisemitismen är just nu en alltför lömsk fiende. En ytterligare del kan vara synen på Israels brutala vedergällningspolitik. Mindre sympativäckande, svårare att demonstrera för.

*. *. *

En gåtfull stad, detta Malmö. Komplicerad. Stundtals avskyvärd, oftare älskvärd. Alltid en del av världen, här och nu en del även av kriget. Splittring mer än sammanhållning. Lite bättre borde vi kunna, eller?

Eld upphör - kort och skör...

Eld upphör Israel-Hamas. I fyra dagar. Alltid något sa han som drömde om varaktig fred. Under vapenvilan sker en fångväxling på villkor som kan tyckas märkliga. 1 mot 3, så att säga. Eller i klartext: för varje gisslan Hamas släpper ska Israel frige tre gånger så många palestinska fångar. Som igår när utbytet inleddes. 13 israeler som suttit gisslan, 39 palestinier som dömts för brott i eller mot Israel. Proportionerna en förhandlingsfråga där Qatar såväl som Egypten haft inflytande. Säkert också USA.

*. *. *

Det kan se ut som en seger för terrorn - Hamas - så långt. Slutresultatet kommer dock senare, Israel står fast vid att kriget är över först när Hamas är utplånat. Viktigast här och nu var att få loss gisslan, de drygt 200 oskyldiga medborgare (däribland många barn) som tvingats tillbringa de senaste sju veckorna i Gazaremsans underjordiska tunnlar. En mardröm, omöjlig att sätta sig in i, sannolikt med förödande konsekvenser för de drabbade. Frigivningsprocessen blir dessutom utdragen; 13 om dan betyder 52 under nu pågående eld upphör, men oviss väntan för alla andra. Vapenvilan känns bräcklig, lyckligt slut för hela gisslan minst sagt osäkert.

*. *. *

Från båda sidor var det tydligen - i huvudsak - mammor och barn som frigavs igår. Stämmer nyhetsrapporteringen kan det vara värt att begrunda Israels rättspolitik. De som släpps från landets fängelser i ”utbyteshandeln” har suttit dömda för typ stenkastning eller brandbombsattacker. Juridiskt tämligen harmlöst - i en svensk kontext. I den hopplösa konflikten Israel-Palestina närmast ett krigsbrott. ”Mammor och barn” bör dock nyanseras. Jag vet inte vad Israel har för straffmyndighetsålder, men de ”barn” som nu friges lär i alla fall ha passerat nedre tonåren. Och då identifierar man inte sig själv som barn, om jag minns rätt.

*. *. *

Här i Sverige spiller kriget Israel-Hamas just nu över i en lögnaktig kampanj mot Ulf Kristersson. Statsministern påstås ha sagt saker han inte har sagt. Detta vid en öppen frågestund i Göteborg där propalestinska krafter var närvarande. I diffusa filmklipp som spridits internationellt via sociala medier hörs Kristersson kommentera kriget - med en översättning till arabiska som av allt att döma är medvetet falsk. I akt och mening att skada Israel. Men också Sverige. Och statsministern själv förstås. Otäckt, ovärdigt, oroande. I propagandakriget finns inget eld upphör, bara vett upphör.

SD-regeringen spottar på människovärdet

S S R har slagit till igen. Sveriges Svinaktiga Regering. Ja förlåt mitt ursinne, beteckningen står jag för. Denna systematiska klappjakt på människor av utländsk härkomst, dessa återkommande pressträffar med nya exempel. Senast igår. Där stod dom uppradade, skarprättaren och marionetterna. Sverigedemokraten Aspling. Sverigemoderaten Malmer Stenegard, tillika migrationsminister. Plus en kristdemokrat och en liberal, namn okända. Budskapet den här gången: beviljade uppehållstillstånd kan återkallas vid ”klandervärt leverne”. Typ skulder hos kronofogden. Suspekt umgänge. Fel värderingar. Förutom brott då, där ska ju ”packet ut” direkt. 

*. *. *

Endast ursvennar får begå brott i SD-regeringens Sverige. Bara nysvennar ska kunna straffas utan att ha begått brott. Om nu utredningen tillmötesgår maktens tankegods. Själv mår jag jävligt illa. Detta är inte mitt Sverige, för att travestera en tidigare statsminister. Detta är SD:s Sverige och det vill jag inte vara en del av. Till skillnad från de tre lydpartierna. Malmer Stenegard är jag inte förvånad över, hon har länge gjort sig förtjänt av partibeteckningen msd. Samma med kd under Busch: makten framför allt, anständigheten sekundär. Men att Liberalerna säljer hela sin själ för några futtiga ministerposter, det är inget annat än en politisk tragedi.

*. *. *

Tänk att sossehatet kan vara så starkt. Tänk att Westerbergs gamla parti - det som en gång vände ryggen åt 90-talets ”problembarn” Ny Demokrati - nu föredrar att vara dörrmatta åt SD. Aktivt medverkar till att spotta på den heliga idén om människors lika värde. Hellre skriver under på rasistideologin om människors olika värde. Förolämpar de fördomsfria barnen. Vad jag menar med det? I varenda skola i dagens Sverige - vissa reservat undantagna - är klasserna präglade av etnisk mångfald. Nerifrån och upp. Mitt eget barnbarn, snart 6, har kompisar från när och fjärran. Små barn känner inga barriärer, inget vi & dom. Politiker som Malmer Stenegard borde rodna inför ungarna. Se och lära. Be om ursäkt. 

*. *. *

Ponera att en mamma eller pappa till något av alla dessa barn hamnar på obestånd. Blir ett ärende hos kronofogdemyndigheten, bryter SD-normen för ”godkänt leverne”. Mänskligt att visa ut en hel familj på sådana grunder? Fråga de älskvärda barnen, jag är rätt säker på svaret. Men exakt detta var alltså budskapet från vuxenvärldens politiska elit igår. Utan kraftfulla invändningar från oppositionen, märk väl. Lite hummanden bara, några försiktiga reservationer. Som om alla, oavsett partifärg, hade en liten Sverigedemokrat i sig numera. Innerst inne liksom. På ren svenska: fy faan.

Ett angenämt litet trendbrott

Hörde på tv i morse att hälsotrenden är stendöd. Vegetarisk föda ute, skräpmat inne. Röka okej, ”ciggfluencer” senaste nytt på nätet. Kröka korrekt, gröna juicer suspekt. Inte utan att jag känner mig lite upplyft. Äntligen ligger man rätt i tiden. Fan vad det dröjde; ett par tre decennier, tror jag. Nej, mer. 1970-talet...få se nu, det är ett halvt århundrade sen. Då när pizzan slog knockout på korven. Ruset var ett naturtillstånd. Valfri tobak i pipan en umgängesform. Grådaskig hy ett tecken på välmående. Typ. Där och då måste jag haft min personliga peak vad gäller trender å sånt.

*. *. *

Nu väntar jag bara på gabardinbyxans renässans. De där utsvängda - helst i vinrött - som var så himla rätt på 70-talet. Kom man ens in på stadens nattklubbar utan? Nej, jag menar inte utan byxor, fullt så lössläppt blev aldrig trenden. Men gabardin skulle det va’. Breda nertill. Gärna i kombo med sammetskavaj och blommig skjorta. Och matchande slips förstås. Uppfyllde man klädkoden spelade allmäntillståndet mindre roll. Grad av berusning eller liknande; inga problem så länge gylfen var knäppt. Sen blev det Stippes på vägen hem. Ungersk korv med ajvar. Kladdigt och gott - som omväxling till all jävla pizza.

*. *. *

Nattklubbarna då för tiden påminde om dagens fotbollsarenor. Mycket rök och dimma, dock utan utrymning. Det skulle va’ rök och dimma. Ingen hade ens nuddat vid tanken om rökförbud i offentliga miljöer. Alla blossade överallt, eventuella undantag kördes på porten. Nä, nu överdriver jag. Något. Själva dansgolvet var fredat, vill jag minnas. Rökte man där fick man en diskret tillsägelse. Men märkligt ändå hur trender kan förändras. Normalt igår, onormalt idag. Sött och salt, surt och syrligt. Och nej, jag sitter inte här och säger att det var bättre förr. Roligare kanske för oss snedseglare, men knappast bättre i objektiv mening.

*. *. *

Morgonens nyhet fick mig förvisso på gott humör - men den ska så klart inte överdramatiseras. 1970-talet är inte tillbaka. Kommer aldrig tillbaka. Möjligen gabardinbyxan, osvuret är bäst. Vad det handlar om är en mindre förskjutning i människors livsstil och levnadsvanor. Färre vego’s, fler köttätare. Viss ökning av det gamla folknöjet röka & kröka. Och ciggfluencer lät onekligen som en intressant födkrok i tiden. Undrar vilken trendtomte som kom på den idén.

En förbundskaptens befriande sorti

Sverige-Estland 2-0. Janne Anderssons sista föreställning som svensk förbundskapten. Mycket känslor, lite folk. Blott elvatusen åskådare på Friends Arena, en historiskt låg notering. Men befriande med vinsten så att Andersson kunde lämna jobbet på plus rent statistiskt. 94 landskamper, lite över 50 i segerprocent. Ett ganska normalt facit för en förbundskapten, skulle jag tro. Sju år på posten är lång tid, enbart framgång en utopi. Så smal och konkurrensbefriad är fotbollen bara på sociala medier. Där har Janne Andersson fått sina fiskar varma på senare år. Dessförinnan var han nästan kärleksbombad. Resultaten styr och minnet är kort. Samtidigt: som förbundskapten måste man nog tåla en del, fotbollsfamiljen är full av besserwissers.

*  *  *

Själv tyckte jag att Andersson började tappa taget (och resultaten) den gången han tog ut Andreas Granqvist i en EM-trupp. Inte för att spela - Granqvist var skadad och obrukbar - utan som något slags resursperson på läktaren. Veteranvurm på bekostnad av någon yngre fräschare spelare. Men det skulle snart bli värre: Janne Andersson for till Milano för att deala med Zlatan om landslagscomeback. Jag minns inte nu om Zlatan fyllt 40, kanske var han bara 39. Men i vilket fall ljusår från sin forna glans, oförmögen att tillföra landslaget någon spetskvalitet. Där fattade jag aldrig hur Andersson tänkte.

*  *  *

Å andra sidan. Under Janne Anderssons tid som förbundskapten blev ynglingar som t ex Kulusevski, Cajuste och Alexander Isak landslagsmän. Dörren var inte stängd, nyckelhålet möjligen lite svårforcerat. Och tyvärr återstår väl de stora genombrotten i blågult för nämnda trio, i Anderssons landslag ville det liksom aldrig lossna. Varför vet nog bara A-lagsexperter som Bojan Djordjic. Som f ö var frånvarande på TV6 ikväll. Rimlig misstanke: kanalen ville ge Andersson ett mjukt slut. Riskminimera på fotbollsspråk. Djordjic & Janne blev ju på goda grunder en snackis i kretsar som gillade kändisbråk i offentligheten.

*. *. *

Apropå fotbollslandslaget och Janne Andersson-eran kom jag på mig själv med en kunskapslucka. Vad heter hans assistenter? Alla dessa matcher man sett, alltid med samma två nunor på var sin sida om bossen...utan att man lärt sig namnen. Märkligt. Den ene kan heta Westergren, jag är långtifrån säker. Den andre - han som liknar en pojke - har förblivit anonym. Suttit där med sin lilla laptop, haft en tydlig roll, förmodligen visst inflytande på det taktiska. Stör mig att jag inte vem den unge mannen är. Vad han har för kvalifikationer, tränarmeriter etc. Varför han aldrig intervjuats i tv, aldrig fått sin namnskylt i rutan. Medialt har ledarskapet varit väldigt Anderssoncentrerat. Men vem vet, kanske blir det den anonyme bisittaren som tar över?

Ett tappat landslag

Azerbajdzjan-Sverige 3-0. Bara fotboll, bara en betydelselös match i ett misslyckat EM-kval. Men ändå: sorgligt att se hur en förbundskapten kan tappa sitt landslag. Sverige förfogar trots allt över spelare som är ordinarie i klubbar som Manchester United, Tottenham, Newcastle (när Isak är med), Sporting Lissabon, Leipzig. När de kommer till landslaget förvandlas de till fumliga medelmåttor. Vad beror det på om inte spelidén? Och vem är ansvarig för den om inte förbundskaptenen med bihang?

*  *  *

Kvällens insats var direkt pinsam. 0-1 efter två minuter, 0-2 efter sex. Generande enkla baklängesmål, typ innan matchen ens börjat. Mot ett lag som är rankat 120 i världen. I det häradet hör förstås även Sverige hemma, givet senare års prestationer. Nations League var varningen, EM-kvalet bekräftelsen. Fiasko på fiasko. Med detta som lågvattenmärket. Det hjälpte inte ens att Sverige fick spela elva mot tio i nästan 40 minuter, ett decimerat Azerbajdzjan gjorde 3-0 i tom bur. Robin Olsen på turné, överlobbad.

*  *  *

Olsen har ofta varit ett ljus i mörkret, men ikväll föll även han igenom. Feltajmad och passiv vid de olycksaliga målen i upptakten, möjligen offer för det virriga försvarsspelet. Någon i Sverige som var bra? Inte vad jag kunde se. Sema godkänd, Kulusevski på gränsen. Annars 1:or över hela linjen. I förhållande då till den kapacitet man på goda grunder kan misstänka att spelarna egentligen har. I klubblagen sprudlar det, i landslaget skiter det sig. Ungefär så. Allt kokar rimligen ner i en fråga om ledarskap.

*. *. *

Ett 50-tal blågula supporters var på plats i Baku. Dem var det synd om. Men respekt för deras engagemang, snyggt att inte vända ryggen åt ett landslag i kris. En match återstår på Janne Andersson-eran: Estland hemma på söndag. Vinner vi inte den vinner vi ingen.

Fotbollens förutsägbara firmafest

Allsvenskans Stora Pris på Discovery+ igår kväll. Rätt avslaget som tv-underhållning betraktat. Lågbudget över produktionen, pristagare som i de flesta fall inte var där. Ingen partystämning, inget som stack ut från det förutsägbara. Jo, möjligen en sak: Henrik Rydström blev inte Årets tränare. Jag säger inte att han borde blivit det, konstaterar bara att prisjuryn frångick sina egna principer. Mästarlagets tränare brukar allt som oftast bli även Årets. Okej för mig att den linjen bröts - men till förmån för Elfsborgs Jimmy Thelin?

*. *. *

Där hängde jag inte med riktigt. Elfsborg var trots allt ”sämst när det gällde”. Bommade att säkra guldet hemma mot Degerfors, föll sedan i avgörandet mot MFF. Att två dagar senare utnämna Thelin till Årets tränare blir en närmast halsbrytande krumelur. Hur skicklig han än är avslutade han ju säsongen som loser. I min bok hade det känts fräschare om juryn premierat någon av de tränare som gjort stort av smått. Anders Torstensson i Mjällby. Christer Matthiasson i Sirius. Kim Hellberg i Värnamo. Helst den senare.

*. *. *

I övrigt tämligen odramatiskt. Alla priser till MFF, Elfsborg och Häcken, de tre i topp. Inga avvikelser, inget officiellt erkännande av de mindre klubbarnas spelare. Fast inte heller av Johan Dahlin, MFF-målvakten. Nominerad vid ett flertal tillfällen genom åren, ständigt förbigången. Nu av Valdimarsson, Elfsborg. Och Kiese Thelin, Årets anfallare? Nja. För att han vann skytteligan då. Tungt förstås, samtidigt lätt givet omständigheterna: alla hot försvann tidigt på säsongen, alternativt anslöt till allsvenskan för sent.

*. *. *

Vem som vann priskategorin Årets mål vet jag inte. Missade infot. Om det gavs nåt. Men MFF-Ali var en av de nominerade, såg jag. Det borde göra diskussionen överflödig. Hans solomål borta mot Värnamo var ett säreget konststycke, sånt man inte ser i dagens fotboll. I just det fallet tror jag tittarna fick ringa in och rösta, resten var jurystyrt. Och i den satt lustigt nog parterna i målet. Allsvenska tränare och lagkaptener alltså. Jämte förbundsfolk och diverse expertis från medievärlden. Firmafest är kul. För de berörda.

Allsvenskan i sammanfattning

Jag hade mina tvivel. Skrev vid något tillfälle att han kändes ”kort i rocken” som MFF-tränare. Med facit i hand: jag hade fel. Henrik Rydströms fotbollsfilosofi höll hela vägen till allsvenskt guld. Raka spåret var det inte. Glänsande spel blott sporadiskt. Men poängen trillade in och i slutänden räknas inget annat. Bra jobbat, Rydström. Även väloljade lagmaskiner behöver en styrman, annars vore tränarsysslan överflödig. Med det sagt en kort sammanfattning av allsvenskan 2023.

*. *. *

Årets startraket: MFF. Åtta raka, hybris i kubik innan segersviten bröts. Årets slutraket: Sirius. Lyfte från nedflyttningsrampen till fast mark i mittens rike på några få höstveckor. Årets ingen-såg-det-komma: Värnamo. Femma i sluttabellen. Stor prestation av liten klubb. Årets slagpåse: Varberg. Tvärjumbo. 15 ynka poäng, en av bottennoteringarna i modern allsvensk historia. Årets pojkar: Brommas. Inledde urstarkt, var ett tag bästa Stockholmslag i tabellen. Sjönk efterhand, men räddade en kvalplats. Årets flop: AIK och Göteborg i inbördes tävlan. Oavgjort i tränarstrul, misslyckade spelarköp och grusade förhoppningar. Båda reste sig ”fem i tolv” och undvek det kompletta fiaskot.

*. *. *

Årets artist: Taha Ali, MFF. Årets tränare: Kim Hellberg, Värnamo. Årets Mjällby: Jo tack, bra. Tia på 41 inspelade poäng, fjärran de nedre strecken. Mer kan ingen vettig människa begära. Ej heller jag. Årets MFF-dödare: Mjällby igen. Full pott mot mästarna! Fråga en sillastrybare vilket som var Sveriges bästa lag. Årets bänknötare: Jacob Bergström - så länge han var i Djurgården. Tillbaka i Mjällby fick han vänta på sin chans - men när den väl kom visade allsvenskans ende bulldozer att han fortfarande kan välta en målställning. Årets väder: Dimma. Förorsakad av bengalbrännare och andra eldfängda stollar i supporterhaven. Årets trend: Spelavbrott. Relaterat till föregående punkt.

*. *. *

Årets tv-kanal: Discovery +. Årets studiovärd: Karin Frick. Icke en formsvacka, ständigt på topp. Årets matchkommentator: Petra Svensson. Påläst, engagerad, tydlig. Årets expert: Alexander Axén. Avgjorde i sista omgången när han (ännu) sturskare än vanligt slog fast att Göteborg skulle slå Varberg och på så vis avdramatisera striden kring kvalstrecket. När sedan Varberg råkade ta ledningen i andra halvlek passade Frick på att kivas lite: ”Nå Alex, lika säker nu”? Svaret kom lika snabbt som orubbligt: ”lugnt och fint Karin, Varberg hittar alltid ett sätt att förlora”. Jodå, Axén fick rätt. Göteborg avgjorde på övertid, vann 2-1. Utan att oraklet rörde en min. Underhållande meningsutbyte, bra tv.

*. *. *

Årets pionjär: Tess Olofsson. Första kvinnan som dömt allsvensk herrfotboll. Häftigt.

*. *. *

Årets lag: Obs, ett urval av personliga favoriter. Objektiviteten överlåter jag åt Axén och grabbarna. Mv: Johan Dahlin MFF. Backlinje: Johan Larsson Elfsborg, Colin Rösler Mjällby, Derek Cornelius MFF, Niklas Hult Elfsborg. Mittfält: Erik Ahlstrand Halmstad, Mikkel Rygaard Häcken, Sebastian Nanasi MFF, Taha Ali MFF. Forwards: Gustav Engvall Värnamo, Viktor Dukanovic Hammarby. Bänk: Hakon Valdimarsson Elfsborg (mv), Pontus Jansson MFF, Gabriel Busanello MFF, Jesper Gustavsson Mjällby, Alexander Bernhardsson Elfsborg, Abou Ali Sirius, Zeidane Inoussa BP. Spelare som flyttat under säsongen har jag lämnat utanför. Så ock alla jag glömt.

⚽️ MFF - igen! 😇

MFF-Elfsborg 1-0. Får jag tycka lite synd om Elfsborg? Sjysst. Då gör jag det - i samma andetag som jag gratulerar MFF till ännu ett allsvenskt guld. Det 23e i ordningen. Men det första från ett utgångsläge liknande dagens: kniven mot strupen i en ren seriefinal, seger ett absolut måste. Det skulle en straff till. Ett domslut som kan diskuteras. Som kommer att diskuteras. Till ingen nytta; Kiese Thelin tog vara på chansen, sänkte Elfsborg, avgjorde dramat.

*. *. *

Guldfinalen blev precis så gastkramande som man kunde befara. Eller hoppas. Mycket duellspel. Tuffa närkamper. Pumpande adrenalin. En match för kompromisslösa pojkar - och sådana fanns i båda lagen. Fast flest i MFF, tyckte jag nog. Pena och Berg Johnsen på mitten. Nämnde Kiese. I princip hela backlinjen, hårt ansatt på slutet. Men smått överraskande även lirare som Ali och Nanasi. Blåställen var på överallt, smoking förbjudet. MFF krigade ner Elfsborg, vann turligt men rättvist.

*. *. *

Att festen stördes av bengalbrännare och andra bråkstakar i supporterklackarna var förutsebart. Det är den svansen fotbollen har numera. Jag trodde i min enfald att just Elfsborg kanske var ett undantag - men icke. Frågan är om inte bortalagets följe vann ”matchen i matchen”, halvtidspausen på över en timme (!) hade i vilket fall sin upprinnelse där. En eloge till alla vettiga supportrar som - med hjälp av tjänstgörande vaktstyrka - lyckades avväpna stollarna och göra matchen genomförbar.

Dagen är kommen...

Matchdagen. Fotbollsfesten. Guldruschen. Vem vinner allsvenskan 2023? MFF eller Elfsborg? Frågan känns nästan mer spännande än svaret. Alla spekulerar, alla ”vet bäst”. Utom jag som inte ens vet vad jag ska tro. En del talar för MFF. Hemmaplan, publikstödet, chansen som sådan: ren bonus tack vare Degerfors. Annat talar för Elfsborg. Nog så tunga faktorer: det är Boråslaget som leder serien med tre poäng. Som har guldet vid avspark. Som klarar sig på oavgjort. MFF måste vinna. Mot ett - vid sunda vätskor - förbannat bra lag. Inte alls omöjligt, men psykologiskt ganska svårt.

*. *. *

Ponera att Elfsborg tar ledningen i matchen. Det skulle tvinga MFF att göra två mål för guldet. Omvänt: gör MFF 1-0 behöver Elfsborg ”bara” kvittera för att återställa ordningen. Dubbelt så lätt...om man nu ska tala i termer av lätt när en mästartitel står på spel. Hursomhelst blir det olika stilar som möts. MFF:s metodiska tugga-tugga-fotboll, Elfsborgs blixtsnabba omställningsmodell med bara ett par tre pass till målchans. En modell som sårade MFF djupt senast lagen möttes. Sen dess har Elfsborg dock gjort några kännbara spelarförluster, kanske mist lite spetskompetens i just den delen.

*  *  *

Man för man väger det jämnt. Elfsborg har en fantastisk - ibland äventyrlig - målvakt i Valdimarsson. Mindre rutinerad än Dahlin i MFF, men väl så kapabel till avgörande ”bonusräddningar”. I Elfsborg finns också allsvenskans i mitt tycke bästa ytterbackspar i Johan Larsson och Niklas Hult. Mittförsvaret däremot kan - precis som i MFF! - vara en svaghet. På mittfältet hugget som stucket, hög grundkvalitet i båda lagen. Framåt har Elfsborg en matchvinnartyp i den skadebenägne men ack så begåvade Bernhardsson. MFF har Kiese, Vecchia, Nanasi. Plus Ali. Fler som kan göra mål - kanske.

*. *. *

Så långt sista-minuten-spekulationer. Allt återstår att se. Dock inte för Sydsvenskan. ”Grattis till silvret Elfsborg” läser jag i en krigsrubrik över hela förstasidan nu på morgonen. Stöddiga Malmö i trycksvärta, provocerande barnsligt. Mitt eget tips? Okej då, en fegis. 1-1. Garderat med 2-1 MFF för att inte svärsonen ska kalla mig pessimist. Hoppas det blir skandalfritt. Att ordningsmakten klarar supporterbuset. Begränsar skadeverkningarna av pyromani och liknande. Hejdar det kompletta vansinnet, tryggar tillvaron för den förkrossande majoritet som går på match för Matchens skull. Lycka till.

Dan före dan före dan...före avgörandedan

Borås för mig? Först och främst min fru, så klart. Född och uppvuxen där, dialekten i (någorlunda) behåll. Därefter Sulan. Alias Ingvar Carlsson. Sveriges förre statsminister, mannen som tog vid efter det tragiska slutet på Olof Palme-epoken. Som god trea tickar det gulsvarta fotbollslaget in. IF Elfsborg. Omsusat redan i min barndoms 1950-tal. Henry Larsson, Lasse Råberg, målvakten Ingemar Haraldsson med flera, med flera; jag hade dem på Alfabilder allihop. Senare anslöt en center vid namn Wigar Bartholdsson - och med honom på topp vann Elfsborg allsvenskan. 1961 närmre bestämt, som nykomling. Undrar om inte Bartholdsson vann skytteligan också, mål gjorde han tämligen frekvent i alla fall. Om jag minns rätt - i det fallet har jag inte googlat.

*. *. *

Sen dess har Elfsborg liksom rotat sig bland de stora klubbarna i svensk fotboll. Alltid nämnts med respekt. Blivit cupmästare, ofta tagit medalj i allsvenskan. Fast mera sällan guld. Bara vid två tillfällen efter -61, båda under 2000-talet. 2012 senast. Många stjärnor har fostrats och utvecklats - men också avrundat sina karriärer - i den gulsvarta dressen. Anders Svensson den störste. 148 landskamper, svenskt rekord (på herrsidan). Min egen specielle favorit var dock en annan Svensson. Mathias, den tuffe anfallaren. Proffs i England under några år, brittisk i hela sin spelstil, tillbaka för att bli svensk mästare med Elfsborg 2006. Lite typiskt Elfsborg alltså, detta med hemvändare. I dagens lag finns flera sådana exempel. En gång Elfsborg alltid Elfsborg, bara några utlandsår emellan.

*. *. *

På söndag kommer denna fina klubb till Malmö för Årets Match. Den som avgör var det allsvenska guldet ska hamna. Fina? Ja, med Elfsborg finns inget kontroversiellt. Inget som retar. Inget att hänga upp ett hat på, sådär som hårdföra fotbollssupportrar gärna gör nu för tiden. Inte vad jag vet. Men föralldel; det kan ju räcka med att laget står i vägen för ett MFF-guld. Om jag ska gå? Nej. Törs inte. För mycket rök och dimma, jag är faan astmatiker. Slutsålt dessutom. Storbild på Möllan? Nä, inte det heller. Kul initiativ, lömsk logistik. Folk i trängsel, adrenalin på högspinn, risk för ”fel” resultat...bevare mig väl. Tänk om man behöver fly. Springa för livet. Kan inte, klarar på sin höjd att lunka. Tre till fem meter. Tv:n blir bäst. En jäkla fin uppfinning måste jag säga, fanns inte på Henry Larssons tid. 

*. *. *

Hur det kommer att gå i själva matchen vet jag lika lite som någon annan. Tomt i kaffekoppen, blankt i kristallkulan. För husfridens skull borde jag kanske hålla på Elfsborg - men den aspekten faller på min hustrus relativa ointresse av saken. Hon har gjort upp med sitt Boråsförflutna, lagt Elfsborg åt sidan. Tycker f ö att fotbollen i stort är något överreklamerad som företeelse. Men hon känner faktiskt Elfsborgs gamle busschaufför, så lite glad blir hon nog om rätt lag vinner. Viktigast - där är vi överens - är att matchen avgörs under värdiga former. Utan upplopp, utan pyromani, utan oro för nära och kära på plats. Fred och kärlek, tack.

Fria tankar kring tillståndet i världen

Kan man skuldbelägga ett helt folk för maktelitens illdåd? Alla ryssar - barn, unga, vuxna, äldre - för Putinregimens ”militära specialoperation” i Ukraina? Alla palestinier - barn, unga, vuxna, äldre - för Hamasstyrets terrorattack mot Israel? Alla judar - barn, unga, vuxna, äldre - för den israeliska regeringens utdragna så kallade självförsvar? De flesta människor, vill jag tro, skulle nog svara nej på själva kärnfrågan.

*. *. *

Ändå är det precis vad som sker. På olika sätt och från skilda utgångspunkter, men i slutänden samma. Maktens krig, folkets straff. I Rysslandsexemplet sanktionerat av hela Den Fria Världen. USA, FN, EU, FIFA, IOK; rubbet mot Ryssland liksom. Vapenstöd till Ukraina, sanktionspaket efter sanktionspaket för att bryta ner den ryska stridsförmågan. Ja, det är rimligt. Eller i vart fall svårt att argumentera emot. Men nej, det har hittills inte gett nåt resultat. Kriget fortsätter. Putin sitter där han sitter. Oåtkomlig. Immun mot sanktionerna. Det är folket som drabbas. Ryska idrottsungdomar som stängs ute från den internationella gemenskapen. Ett helt land som peststämplas. Som om Oleg och Olga valt att födas just där. Som om varenda ryss hade en liten Putin i sig. Tillåt mig tvivla.

*. *. *

I morse hörde jag på tv att antisemitismen - judehatet - blossat upp runt om i Europa. Som det alltid gör när Israel får en anledning att utöva ”självförsvar”. Lika tragiskt och sorgligt varje gång. Man borde kunna diskutera formerna för Israels försvars- och säkerhetspolitik, fullt legitimt kunna ifrågasätta eller rent av kritisera den. Utan att det uppfattas som ett kollektivt skuldbeläggande av alla judar i världen. Utan att väcka den antisemitism som tydligen ligger där och pyr hela tiden. I vissa kretsar, bör förstås understrykas. Folk i allmänhet går inte omkring med något latent judehat i bagaget, det vägrar jag tro. I just Malmö kan jag ibland undra om inte ”arabismen” är mer utbredd. Islamofobi betydligt vanligare än antisemitism. Vistas man i samma rum som SD-sympatisörer låter det definitivt så.

*. *. *

Dödstalen i Gaza rapporteras nu ha passerat 10 000. Tiotusen människoliv. Varav fyratusen barn. Viss reservation: siffrorna kan aldrig verifieras, under pågående krig finns inga säkra eller neutrala källor. Men oavsett: oskyldiga faller offer, civilbefolkningen pliktar med sina liv för maktapparatens fredsförakt. Urskiljningslöst, makabert, hjärtskärande grymt. Och då har världen av allt att döma bara skådat början; ett par hundra israeler sitter som gisslan i Gaza’s underjordiska system, så länge Hamas vägrar frige dem så länge vägrar Israel att ens förhandla om ett eldupphör. Bombpolitiken fortsätter på obestämd tid - bokstavligt talat över huvudet på vanligt folk. Av en terrorklassad organisation som Hamas kan man inte vänta sig bättre. Där finns inget anseende att värna, bara en vanheder att bekräfta. 

*. *. *

Av ett demokratiskt land som Israel kan man önska sig något annat, något mer civiliserat. Något som inte splittrar opinionen. Vilket primitiv vedergällning de facto gör. Att möta våld med mångdubbelt värre våld flyttar liksom fokus: offret blir förövare, ”självförsvaret” trumfar den utlösande terrorn. Om jag nu får sitta här på min kammare och spekulera fritt kring tillståndet i världen. Farligt, farligt. Lätt att bli missförstådd. Men det bjuder jag på, vid 78 har man inte mycket att förlora.

Bonuschans från ovan, MFF

Men herregud. Vad var detta? MFF går bort sig mot ett reservspäckat Häcken och ser guldet flyga all världens väg - eller åtminstone till Borås. Där ruggiga Elfsborg bara behöver besegra torftiga Degerfors för att bli mästare. Det skiter sig fullständigt, bollen är lika rund som ödet. Elfsborg-Degerfors slutar 2-2, MFF:s 2-4-smäll i Göteborg dödar inte allsvenskan 2023. Det blir ett avgörande i Malmö nästa söndag. En ren seriefinal. En fotbollsfest de luxe. Guld eller grus, men hursomhelst en bonuschans från ovan för MFF. Lite så känns det. Förlåt, mycket så känns det.

*. *. *

Elfsborg som sett så starka ut på slutet. Ja, nästan genom hela säsongen. Mot Degerfors, allsvenskans erkänt sämsta bortalag. Jag var tvärsäker på saken: den straffsparken bommar inte Elfsborg, guldstriden är avgjord. Jag såg inte ens matchen, valde bort den till förmån för nåt mer spännande. Mjällby-BP, närmre bestämt. Korkat. Utomordentligt korkat. Får skylla mig själv, borde anat att Mjällby var mätt och belåtet. Förlust 1-2, spelet säsongssämsta. Tyvärr drabbade det Degerfors. Vars skrällpoäng i Borås blev av noll och intet värde i och med BP:s seger. Klassiska ”Degen” åker ut, omständigheterna svider.

*. *. *

MFF:s insats mot Häcken? Seg. Bra första halvlek. Massivt bollinnehav. Men förödande fötter i försvaret. Häckens snabba omställningar fick MFF att stå still. En stilstudie i fartfylld och effektiv fotboll av ett Häcken som i inspirerade stunder är allsvenskans bästa lag. Ändå blir det två andra som gör upp om guldet. MFF-Elfsborg alltså. Så kan det gå, allsvenskan är trots allt längre än inspirerade stunder. Synd att den är slut snart. Längtar redan till nästa. Till själva fotbollen då, inte till alla spelavbrott pga vissa avarter i modern läktarkultur. Idag igen i Göteborg, med en Häckenspelare som uppviglare. Usch.

I nykter väntan på en måstematch...

Väntan. Tur man blivit lite nykter med åren. Jag menar i synen på fotboll. Det skulle inte vara hela eller ens halva världen om allsvenskan avgörs idag, bara en smula snöpligt. Inom möjligheternas ram ligger ju fortfarande en direkt guldfinal i sista omgången; MFF-Elfsborg nästa helg. Men då måste MFF först vinna bortamatchen mot Häcken - och måste är sällan lätt i fotboll. Med ett par timmar kvar till avspark har jag ingen som helst feeling vartåt det lutar. Brukar jag ha annars. Rätt eller fel, men alltid en känsla.

*. *. *

All ”rekvisita” talar egentligen för MFF. Motivationen, inte minst. Om nu den gamla klyschan ”ingenting att spela för” gäller i vår tid. Häcken är och förblir trea i årets allsvenska, dagens match saknar i det perspektivet all betydelse för deras del. Det borde underlätta för MFF. Särskilt som Häcken dessutom är försvagat pga skador och avstängningar. Samtidigt: ”stöddiga” MFF:s skalp är alltid åtråvärd, inget lag behöver liksom väckas för att jaga den. Så visst kan Häcken bli partykiller. Potentialen - och risken - finns absolut.

*. *. *

Igår såg jag två av allsvenskans just nu bästa lag. Först Värnamo mot Hammarby, 0-0. Därefter Sirius borta mot Djurgården, 4-2. Serien sträcker sig över 30 omgångar och en sluttabell ljuger inte - men givet senare tids prestationer sticker Värnamo och Sirius verkligen ut. Imponerande att gå så starkt på slutet av en lång och krävande säsong. Sirius låg på nedflyttningsplats bara för några veckor sen, förvisso efter abnorma mängder oflyt. Skönt när marginaler jämnar ut sig, när bra lag får de framgångar de förtjänar.

Vilse i en värld av knapptryck

Jag hade telefontid idag. Med min läkare. Dvs han skulle ringa upp mig, inte tvärtom. Det är så det funkar; läkarens arbetsbörda först, patientperspektivet sen. Jag har inga som helst problem med acceptansen för detta - när det funkar. Vilket det vanligtvis gör. Inte idag dock. Jag inser nu - tre timmar efter överenskommen telefontid - att samtalet uteblir. Ringer vårdcentralen i hopp om en förklaring. Svårt. Finns inget knapptryck som leder mig till en mänsklig varelse. På fjärde trycket möter jag en förinspelad röst som förmedlar ett löfte om ny telefontid. Klockan 17. Fast inte med läkaren då, utan med en sköterska vilken som helst. Knappen preciserar liksom inte mitt ärende, bara att jag ringt.

*. *. *

Först som sist - och för undvikande av missförstånd: jag står på Vårdens sida, högaktar människorna som jobbar där. Läkare, sköterskor, assistenter; alla. Jag har uteslutande goda erfarenheter i den delen. Från vänligt bemötande till relevant behandling med lyckligt slut. Vad jag kan bli ledsen över är det moderniserade systemet för att överhuvudtaget ”komma fram”. Alla dessa knapptryck. All denna kyliga teknik. Sjuka människor mår bra av att höra en levande röst, tror jag. Äldre människor med vacklande hälsa skulle byta knappanvisningar mot mänsklig värme alla dar i veckan, det är min bestämda övertygelse. Jag fixar systemet under viss vånda, andra kanske inte ens orkar försöka.

*. *. *

Hur det var förr har jag glömt. Väldigt annorlunda, så klart. Men bättre? Jo, för oss med några år på nacken var det nog bättre. Ingen teknik i världen trumfar det personliga mötet. Meningsutbyte öga mot öga, röst för röst. Därmed slut för idag. Måste äta, hinna med lite matsmältning och så. Om ifall Vården skulle ringa enligt löfte.

Mer mod. Mer Kafaji. Mer fotboll - i tiden.

Svensk damfotboll är i kris. Saknar återväxt. Förnyelse. Öppna ögon. Okej, jag skojar. Överdriver i alla fall. Så illa är det inte - än. Men 1-1 i Nations League mot Italien igår fick klockorna att ringa. Seger, 38. Sembrandt, 36. Asllani, 34. Jakobsson (inbytt), 33, Gerhardsson, 64. Nej, den sistnämnde var förstås inte med och spelade. Fast kanske indirekt. Peter Gerhardsson är förbundskapten, ansvarig för laguttagningen. Framgångsrik över tid, hyllad och ärad, fel man att ifrågasätta liksom. Därför gör jag det. Är detta vad svensk damfotboll har att erbjuda 2023?

*. *. *

Har vi inga spelare i kategorin unga, lovande, utvecklingsbara? Talanger med stjärnpotential? Några med snabba fötter och funktionell teknik? Om svaret varit nej hade krisordet haft full täckning. Nu tror jag inte det är så. Jag tror snarare tvärtom. Talangerna finns - vad som fattas är modet att släppa fram dem. Veteranerna går före. Det trygga, det säkra, det fega. Den svenska modellen - där ytterlighetsexemplen gör förbundskaptenen överflödig. De tar ut sig själva. Staplar landskamper. Slutar när de själva vill. Surar när andra antyder att det kanske vore dags.

*. *. *

Jag, 78, har aldrig förstått detta. Att ett landslag ska underordnas enskilda spelare. Varför det skulle vara mer synd om en petad 38-åring än om en 19-åring som förvägrades chansen? Varför gamla meriter stjäl klarsynen från en förbundskapten? Fenomenet är faktiskt relativt nytt. Jag menar, vem stod i vägen för Seger när hon var ung? För Asllani? Ingen. Då hade dom inte haft det antal landskamper dom har idag. Fischer och Lindahl kan f ö läggas till i samma kategori; båda har slutat nu men på egen begäran, och med ett beklagande från landslagsfamiljen.

*. *. *

Ålder i sig är generellt ingen diskvalificerande faktor. Prestationsförmåga räknas - och tyvärr: i fotboll avtar den med åren. En aldrig så klar skalle kompenserar inte för de förlorade S:en. Snabbheten. Spänsten. Smidigheten. Nödvändiga delar, minsta lilla tapp där och loppet är kört. Matchen mot Italien väckte både hopp och förtvivlan i ett svenskt perspektiv. Asllani, en gång så skicklig med bollen, nu inte mindre skicklig, bara mindre kvick i rörelserna. Upphunnen, uppäten. Seger? Alibispel, småpass med riskminimering, hårt jobb i 90 minuter. Men ingen fart, inget tempo. 

*. *. *

Hoppet tändes med Rosa Kafaji, 20. Inbytt sist av alla, runt 86e minuten. Upprörande fegt, typiskt svenskt...vem faan hinner visa nåt på fyra minuter plus tillägg? Kafaji hann. Inte mycket men tillräckligt för att värma ett fruset fotbollshjärta. Mer av Kafaji, mer av generationsväxling tack. Om det nu är framtiden svensk fotboll vill flörta med. Du slår mig i skallen att vi redan är bäst i världen? Ja, jo. Sverige är rankat Nr 1, jag vet. Men fattar någon varför? England vann EM, Spanien vann VM. Lottar damfotbollen sin ranking?