Svensk damfotboll är i kris. Saknar återväxt. Förnyelse. Öppna ögon. Okej, jag skojar. Överdriver i alla fall. Så illa är det inte - än. Men 1-1 i Nations League mot Italien igår fick klockorna att ringa. Seger, 38. Sembrandt, 36. Asllani, 34. Jakobsson (inbytt), 33, Gerhardsson, 64. Nej, den sistnämnde var förstås inte med och spelade. Fast kanske indirekt. Peter Gerhardsson är förbundskapten, ansvarig för laguttagningen. Framgångsrik över tid, hyllad och ärad, fel man att ifrågasätta liksom. Därför gör jag det. Är detta vad svensk damfotboll har att erbjuda 2023?
*. *. *
Har vi inga spelare i kategorin unga, lovande, utvecklingsbara? Talanger med stjärnpotential? Några med snabba fötter och funktionell teknik? Om svaret varit nej hade krisordet haft full täckning. Nu tror jag inte det är så. Jag tror snarare tvärtom. Talangerna finns - vad som fattas är modet att släppa fram dem. Veteranerna går före. Det trygga, det säkra, det fega. Den svenska modellen - där ytterlighetsexemplen gör förbundskaptenen överflödig. De tar ut sig själva. Staplar landskamper. Slutar när de själva vill. Surar när andra antyder att det kanske vore dags.
*. *. *
Jag, 78, har aldrig förstått detta. Att ett landslag ska underordnas enskilda spelare. Varför det skulle vara mer synd om en petad 38-åring än om en 19-åring som förvägrades chansen? Varför gamla meriter stjäl klarsynen från en förbundskapten? Fenomenet är faktiskt relativt nytt. Jag menar, vem stod i vägen för Seger när hon var ung? För Asllani? Ingen. Då hade dom inte haft det antal landskamper dom har idag. Fischer och Lindahl kan f ö läggas till i samma kategori; båda har slutat nu men på egen begäran, och med ett beklagande från landslagsfamiljen.
*. *. *
Ålder i sig är generellt ingen diskvalificerande faktor. Prestationsförmåga räknas - och tyvärr: i fotboll avtar den med åren. En aldrig så klar skalle kompenserar inte för de förlorade S:en. Snabbheten. Spänsten. Smidigheten. Nödvändiga delar, minsta lilla tapp där och loppet är kört. Matchen mot Italien väckte både hopp och förtvivlan i ett svenskt perspektiv. Asllani, en gång så skicklig med bollen, nu inte mindre skicklig, bara mindre kvick i rörelserna. Upphunnen, uppäten. Seger? Alibispel, småpass med riskminimering, hårt jobb i 90 minuter. Men ingen fart, inget tempo.
*. *. *
Hoppet tändes med Rosa Kafaji, 20. Inbytt sist av alla, runt 86e minuten. Upprörande fegt, typiskt svenskt...vem faan hinner visa nåt på fyra minuter plus tillägg? Kafaji hann. Inte mycket men tillräckligt för att värma ett fruset fotbollshjärta. Mer av Kafaji, mer av generationsväxling tack. Om det nu är framtiden svensk fotboll vill flörta med. Du slår mig i skallen att vi redan är bäst i världen? Ja, jo. Sverige är rankat Nr 1, jag vet. Men fattar någon varför? England vann EM, Spanien vann VM. Lottar damfotbollen sin ranking?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar