Azerbajdzjan-Sverige 3-0. Bara fotboll, bara en betydelselös match i ett misslyckat EM-kval. Men ändå: sorgligt att se hur en förbundskapten kan tappa sitt landslag. Sverige förfogar trots allt över spelare som är ordinarie i klubbar som Manchester United, Tottenham, Newcastle (när Isak är med), Sporting Lissabon, Leipzig. När de kommer till landslaget förvandlas de till fumliga medelmåttor. Vad beror det på om inte spelidén? Och vem är ansvarig för den om inte förbundskaptenen med bihang?
* * *
Kvällens insats var direkt pinsam. 0-1 efter två minuter, 0-2 efter sex. Generande enkla baklängesmål, typ innan matchen ens börjat. Mot ett lag som är rankat 120 i världen. I det häradet hör förstås även Sverige hemma, givet senare års prestationer. Nations League var varningen, EM-kvalet bekräftelsen. Fiasko på fiasko. Med detta som lågvattenmärket. Det hjälpte inte ens att Sverige fick spela elva mot tio i nästan 40 minuter, ett decimerat Azerbajdzjan gjorde 3-0 i tom bur. Robin Olsen på turné, överlobbad.
* * *
Olsen har ofta varit ett ljus i mörkret, men ikväll föll även han igenom. Feltajmad och passiv vid de olycksaliga målen i upptakten, möjligen offer för det virriga försvarsspelet. Någon i Sverige som var bra? Inte vad jag kunde se. Sema godkänd, Kulusevski på gränsen. Annars 1:or över hela linjen. I förhållande då till den kapacitet man på goda grunder kan misstänka att spelarna egentligen har. I klubblagen sprudlar det, i landslaget skiter det sig. Ungefär så. Allt kokar rimligen ner i en fråga om ledarskap.
*. *. *
Ett 50-tal blågula supporters var på plats i Baku. Dem var det synd om. Men respekt för deras engagemang, snyggt att inte vända ryggen åt ett landslag i kris. En match återstår på Janne Andersson-eran: Estland hemma på söndag. Vinner vi inte den vinner vi ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar