Jag hade telefontid idag. Med min läkare. Dvs han skulle ringa upp mig, inte tvärtom. Det är så det funkar; läkarens arbetsbörda först, patientperspektivet sen. Jag har inga som helst problem med acceptansen för detta - när det funkar. Vilket det vanligtvis gör. Inte idag dock. Jag inser nu - tre timmar efter överenskommen telefontid - att samtalet uteblir. Ringer vårdcentralen i hopp om en förklaring. Svårt. Finns inget knapptryck som leder mig till en mänsklig varelse. På fjärde trycket möter jag en förinspelad röst som förmedlar ett löfte om ny telefontid. Klockan 17. Fast inte med läkaren då, utan med en sköterska vilken som helst. Knappen preciserar liksom inte mitt ärende, bara att jag ringt.
*. *. *
Först som sist - och för undvikande av missförstånd: jag står på Vårdens sida, högaktar människorna som jobbar där. Läkare, sköterskor, assistenter; alla. Jag har uteslutande goda erfarenheter i den delen. Från vänligt bemötande till relevant behandling med lyckligt slut. Vad jag kan bli ledsen över är det moderniserade systemet för att överhuvudtaget ”komma fram”. Alla dessa knapptryck. All denna kyliga teknik. Sjuka människor mår bra av att höra en levande röst, tror jag. Äldre människor med vacklande hälsa skulle byta knappanvisningar mot mänsklig värme alla dar i veckan, det är min bestämda övertygelse. Jag fixar systemet under viss vånda, andra kanske inte ens orkar försöka.
*. *. *
Hur det var förr har jag glömt. Väldigt annorlunda, så klart. Men bättre? Jo, för oss med några år på nacken var det nog bättre. Ingen teknik i världen trumfar det personliga mötet. Meningsutbyte öga mot öga, röst för röst. Därmed slut för idag. Måste äta, hinna med lite matsmältning och så. Om ifall Vården skulle ringa enligt löfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar