Gott nytt år, music lovers

Nyårsafton. Utan röj å sånt. Lämpar sig inte när man passar barnbarn. Havana, 1 år, är vår hedersgäst över natten, hon bestämmer. Men en spellista har jag gjort, fattas bara. Så här ser den ut, om det kan intressera. 1. Still Nineteen - Colin Paul. För att slå an tonen, liksom. 2. Come Share The Wine - Al Martino. I medmänsklighetens namn. 3. I Am A Rainbow - Dolly Parton. Favoriten, Havana. Gunga på! 4. The Oldest Kid In Town - Graeme Connors. Jodå, så kan man känna sig när man sitter där i rosa hatt och röd slips - och plötsligt kommer på att man trots allt fyllt 73. 5. Tears May Go - Dieter Bohlen. 6. I Can Still Dream - Hayley Oliver. Samma här. 7. The Killer - T.G. Sheppard & Jerry Lee Lewis. Countrystjärnans hyllning till rocklegenden. Som själv stämmer in och visar att gammal är äldst. Magi Jerry Lee! 8. Who I Was Born To Be - Ferdinand Rennie. 9. The Way To My Heart - Billy Swan. Medryckande. Eller hur Havana? 10. Guiding Light - Donna Taggart. Tack Ewa. 11. California Blue - Roy Orbison & The Royal Philharmonic Orchestra. 80-talsklassiker i förnyad orkestrering. Smakfullt, men onödigt: Roy's voice håller a capella. 12. Suspicious Minds - Candi Staton. Inget fel på Elvis version, men är den inte lite sönderspelad? Omväxling förnöjer, Staton röjer. 13. Between A Woman And A Man - Jimmy Nail. Smör. 14. Corazon - Gerard Joling. Smörigare. 15. Save Your Love - Maria & Michael. Smörigast. 16. Rock & Roll (I Gave You All The Best Years Of My Life) - Jeff Turner. Nostalgipärla, snodd rakt av från Kevin Johnson's originalversion. Som sagt, omväxling förnöjer. 17. Child Support - Barbara Mandrell. Fin liten sång om moderslycka. 18. Drinkin Champagne - Dean Martin. Fin liten sång om faderslycka. Nä, nu skojar jag. Men en skumpalåt måste ju med, trots allt. Lite pikant att gamle Dino sjunger den...var det inte han som kallade nyår för amatörernas afton? 19. I Dine Alone - Finbar Wright. Till alla som av en eller annan anledning gör just det en kväll som denna. Dinerar i ensamhet. Flersamhet ska aldrig tas för givet, så generöst är sällan Ödet. 20. Home I'll Be - Rita MacNeil. En sång en gång för inte alls så länge sen. Till minnet av nära & kära. Till lyckan, sorgen, livet, förgängligheten. Punkt.

Barn i damlaget?

"Som en match mellan vuxna och barn där vi tyvärr var barnen". Sa Lugitränaren Dragan Brljevic efter gårdagens förlust 16-25 mot Sävehof i handbollsdamernas elitserie. Inte det smartaste uttalandet Brljevic gjort, om du frågar mig. Sant är att Lugi har ett ungt lag - men de flesta spelarna är trots allt i 20-årsåldern, några en bit över. Jag tror ju inte man vill bli kallad barn då. Allra minst av sin egen tränare. Förödmjukelser gör ingen bättre. Eller gladare. Eller mer motiverad. Men annars gillar jag Dragan Brljevic, innerst inne verkar han vara en snäll farbror.

"Vikten av delaktighet"

Min gamle handbollsfavorit Ola Månsson är tränare för H65 Höör's damer numera. Uppskattad, förmodar jag. Kanske t o m av Anna Bardis. Även om det skulle förvåna mig. Handbollsspelare brukar gilla att spela handboll, det är jag helt säker på att Månsson själv gjorde under sin aktiva tid. Men Bardis spelar inte, hon sitter på bänken. Varför Månsson håller henne där vet jag förstås inte...jag har inte den inblicken i läget. Erinrar mig dock att Ola Månsson i olika sammanhang ofta poängterat vikten av delaktighet. Dvs om samtliga spelare förnimmer den känslan stärker det laget, framförallt lagmoralen. Jag bör kanske reservera mig här: Anna Bardis har varit skadad ganska länge, möjligen är hon inte i speldugligt skick. Å andra sidan: varför sitter hon då ombytt på bänken? Mot Lugi härförleden fick hon dessutom hoppa in, sist av alla och bara en kort stund men dock. Igår mot Kristianstad blev det 60 fulla minuter utan delaktighet - och då var ändå H65 totalt överlägset, alla chanser i världen till spridd spelglädje förelåg. Och nån klåpare rent handbollsmässigt är hon ju inte, Anna Bardis. Inte än, är väl säkrast att tillägga. Man kan lätt bli, lång och varaktig bänkning knäcker (Bardis satt där stora delar av fjolårssäsongen också). Jag är inte särskilt förvånad i stort. Handbollstränare kan ofta tala vackert om kollektivet men sällan vara snälla mot alla. Någon gynnas, någon kommer i kläm, "rättvisa" finns inte på riktigt. Lite ledsamt bara att den gode Månsson sällat sig till gänget - om det nu är så.

Bättre handboll en annan dag...

HK Malmö-Ystads IF 29-23. Annandag jul är handboll inte särskilt kul. Ja, förlåt ett undermåligt grötrim. Försöker bara förklara hur det såg ut. Dels på läktarna; spridda skurar, strax över 1000 pers på ett Skånederby är ju ingenting. Dels på planen; som YIF:arna uppträdde i andra halvlek var det som om matchen inte angick dem. Heder åt HK som i alla fall visade jobbmoral. Men frågan är om inte gårdagens julotta i Limhamns kyrka var mer spännande än detta.

Förkunnelsen och skeendet...

Kändes nästan lite verklighetsfrånvänt att gå på julotta i morse. Detta budskap, alla dessa ord om tro, hopp och kärlek, all denna välsignade godhet i Guds och Jesu namn. I en stad där skjutningar blivit vardagshändelser, den senaste på själva julafton. I en stad som ser unga människoliv släckas nära nog på löpande band. Det hänger liksom inte ihop, förkunnelsen och skeendet. Vilket det kanske aldrig gjort, i och för sig. Fast mindre nu än någonsin. Förr var det standard att önska "fred på jorden" inför ett årsskifte, idag är fred i Malmö en mer relevant nåd att stilla bedja om.

Snön yr, SMHI yrar

Bland rubrikerna i dagens Sydsvenskan: "SMHI: Chansen till en vit jul är obefintlig". Rimmar illa med vad jag i skrivande stund faktiskt ser utanför mina fönster. Snön yr, ligger som ett vitt täcke på marken. Men jag vet inte; dan före dopparedan räknas kanske inte till jul? Oavsett vilket ber jag att få önska alla snälla läsare en riktigt God Jul. Tack för visat intresse. Utan er vore jag en tomte utan både skägg och säck.

Välkommen, Dusan Melicharek

Målvakten Dusan Melicharek tillbaka i MFF! Det var min själ en överraskning. Jag trodde han var körd i Di Blåe, förra gästspelet kantades ju av en del incidenter vid sidan av det rent fotbollsmässiga. Sju år sen tydligen, tid går fort och förlåta är stort. Själv var jag svag för Dusan Melicharek redan då. Han kom ju till MFF från Mjällby, bara en sån sak. Blev aldrig etta i MFF-buren dock, minns inte vem som stod i vägen. Men när han väl fick chansen var han - oftast - jäkligt bra. Lång, vig, spektakulär. Hur han är idag återstår förstås att se: Melicharek som efter Malmötiden flyttade hem till Tjeckien har hunnit fylla 35. I och för sig ingen ålder på en målvakt. Hursomhelst häftigt att en gammal favorit återvänder. Jag blir uppriktigt glad när folk får en andra chans. För att inte tala om hur glad jag blir när folk får en tredje. Bra jobbat, MFF.

Kittlande "derby" i rutan

Ikväll är det Eckerströmmaderby i tv-rutan. Ja, alltså Oskarshamn mot Karlskrona i hockey. Mina barndomsstäder. Elva år i Oskarshamn, dryga fem i Karlskrona innan det bar iväg till Malmö. Så jag håller på Oskarshamn? Inser att jag borde, rent matematiskt. Men så enkelt är inte livet. Jag är trots allt född i Karlskrona, det skojar man inte bort. Lotsbåt från skärgården in till BB, mor har berättat. Sen tåget hem till Oskarshamn när jag var 1 vecka och "ful som stryk", mor har minsann berättat det också. Året var 1945, jag kom s a s med freden. Pratade småländska och åt kroppkakor fram till -56. Då hade mor & far vänligheten att flytta tillbaka till Karlskrona. Inte för att jag hade något särskilt emot Oskarshamn, tvärtom. Stan var liten och överblickbar, gång- eller cykelavstånd till allt. I hamnen färjetrafik, både till Öland och Gotland. Två fotbollslag, IFK och AIK. Hockey på månskensrink. Pingis, brottning, boxning. Gunnarsöbadet med "grytan", det var där jag lärde mig simma. Lus-Martin, Lumpe-Lena, Mos-Matilda, Kalle på Staten Frälsningssoldaten...alla dessa oförglömliga profiler som kallades orginal. Vad som inte fanns i Oskarshamn var handboll, den sporten fick jag korn på först i Karlskrona. Där jag f ö fick korn på onödigt mycket, sanningen att säga. Det är ju så i de nedre tonåren, i mitt fall t o m tidigare: alla sinnen öppnas, alla spärrar släpper. Röken. Kröken. Lättjan. Sorglösheten. Damerna. Karlskrona innebar i någon mening mitt genombrott i (halv)vuxenvärlden. Eller också mitt totala sammanbrott, beroende på vem man frågar. Hursomhelst blev jag karlskronit på riktigt under de där fem åren, ett med min födelsestad. Det sitter i själ och hjärta liksom, inte ens lilla fina Oskarshamn kan göra något åt den saken. Men hockeymatchen ikväll får de gärna vinna, man ska vá generös mot gamla vänner.

"Märkt" HK kom undan med en pinne

HK Malmö-AIK 22-22. 7-1 innan tio minuter var spelade, sen "dog" HK. Kanske märkt av urladdningen mot Lugi häromdan? I den matchen gjorde Robert Månsson tio mål, ikväll fick han skjuta tio skott för att göra ett enda. Och Månsson var inte ensam om att spilla krut. Blickhammar hade fyra bomskott på rad i slutet. Lindahl sköt inte alls. Magnus Persson sköt, men som vanligt alldeles för löst. HK:s nior var alltså mer eller mindre off, allihop. Målvakterna bra däremot. Beutler i första halvlek, Paulsen Haug i andra. Den senare räddade HK från förlust när han avvärjde ett friläge för AIK i matchens sista anfall. Jag blev annars lite smått imponerad av AIK. Om inte av handbollen, så av lagmoralen. Komma igen från 1-7, och sent i andra halvlek även från 17-21, är starkt. Bland lagets mer tongivande spelare återfanns två med Lundaförflutet på var sin kant. Adam Tumba, f d Lugi, till vänster, Pavle Karacic, f d H 43, till höger. Målvakten med det förpliktigande namnet Spikic var också mycket bra. AIK kommer inte att åka ur, den räddningsplankan kan HIF Karlskrona glömma.

Inte bländande, bara mästerligt

Frankrike-Ryssland 24-21. Känns som jag skrivit det förr: ge fransyskorna ett mål och de tar hela matchen. EM-finalen blev på så vis nästan lite typisk. Ett Frankrike som skaffar sig en knapp ledning, vårdar den, försvarar den, får tiden att gå tills den plötsligt är ute. Ingen ögonfägnande handboll, men effektiv och smått unik. Normalt betyder ett par måls över- eller underläge ingenting i handboll, jämna matcher kan kantra över åt vilket håll som helst. Frankrikes damer är undantaget. Försvarsspelet utstuderat oskönt och skickligt. Målvakterna grymma båda två. Bredden enorm, dubbelkompetens i alla positioner. Coachen, vad han nu heter, ett taktiskt snille. Synd om Ryssland som kan så mycket och har ett guldkorn som Anna Vyakhireva i laget...men som här gick i den franska fällan. Lätt hänt, som sagt. Nej, jag har inte glömt att Sverige faktiskt kryssade mot detta Frankrike tidigare i turneringen. Bra gjort. Även om Frankrike fixade exakt vad omständigheterna krävde där också: en poäng. Ett värdigt mästarlag, helt klart. Får jag slutligen strö lite beröm över TV3 som gett oss EM-handbollen. Så länge radarparet Perlskog/Hellgren kommenterar matcher kan ingenting bli annat än succé. Samma med Hanna Fogelström och Martin Frändesjö som studioexperter. Så kunniga, så vältaliga, så till sin fördel i rutan. Fogelström får mig förresten av någon anledning att tänka på en marsipanros. Fast så får man visst inte säga nuförtiden. Därför skriver jag det istället.

Anrik klubb i "infekterad" miljö

Lucas Lidbeck, handbollstalangen som blev överflödig i HK Malmö, flyttade till Lindesberg en serie ner inför den här säsongen. Och blev snart överflödig där också. Nu har han lånats ut till ärevördiga IFK Karlskrona i division 1, nivå 3 i systemet. Lidbeck debuterade igår och presenterade sig effektfullt: mål redan i första matchminuten. Senare ytterligare två. För IFK hjälpte det tyvärr föga. Förlust mot IF Kristianstad, 23-29. Det var roligare i fjol för IFK. Då låg man i tvåan, vann alla matcher utom en, gick upp i ettan med hybris som följeslagare. Och glömde (?) att en serie gör enorm skillnad, särskilt när den är infekterad av s k farmarlag. Fem sådana finns i division 1, samtliga från storklubbar. IFK Kristianstad, Sävehof, IFK Skövde, Ystad IF, Lugi. Jag har skrivit det förr och skriver det gärna igen: ge farmarlagen en egen serie, lyft handbollen till rent spel. Nuvarande ordning är fullständigt knas. Farmarlagen får alltså inte gå upp i allsvenskan, tävlingsbestämmelserna föreskriver två divisioners skillnad gentemot representationslaget. Ingen anledning att jaga serieseger, med andra ord. Åka ur är tillåtet - men surprise, surprise, det vill inte farmarlagen. Och ser därför till att undvika det, horribelt nog med stöd av just tävlingsbestämmelserna. Dessa medger nämligen att spelare kan vandra tämligen fritt mellan A- och B-lag, dvs mellan högsta ligan och nivå 3. Så länge du är under 20 år får du "dubbelspela" utan begränsning, likaså om du är 120 och suttit bänk genom föregående A-lagsmatch. Elitklubbarna måste förstås inte utnyttja systemet, gör det inte heller konsekvent. Bara vid behov. Som IF Kristianstad igår: Johannes Larsson, Anton Persson, Ludvig Jurmala Åström i laget. Alla med minsta koll på läget vet att den trion är ligaspelare, om än inte frekvent anlitade. Nej, jag missunnar ingen i hela världen att spela handboll. Men sjysta villkor, tack. Det skulle gagna alla. Kanske t o m IFK Karlskrona. Säker är jag inte: klubben verkar vara hopplöst förlorad i sin forna storhetstid.

Verkligheten har drabbat HIF Karlskrona

Tyvärr. Det där (skämtsamma) förslaget om staty på Robert Andersson får jag nog ta tillbaka. Verkligheten är fantasins värsta fiende, det kan inte ens en mirakeltränare göra mycket åt. HIF Karlskrona har tre raka förluster nu och kollar man på programmet kommer de sannolikt att följas av ytterligare fem. Dubbelmöten med Skövde och Alingsås plus bortamatch mot RIK är vad som väntar, allt över noll poäng vore mot oddsen. Problemet för HIF Karlskrona - och tränare Andersson - är s a s numerären. Truppen är för tunn, tål inga skador på bärande spelare. Vilket precis inträffat: Johannes Sandgren gick sönder mot Ystad IF i måndags, kunde inte delta mot Sävehof igår. Hur det blir framöver vet jag inte - men i hans frånvaro återstår i princip tre dugliga niometersspelare. "Normala" ligalag kan gå runt på fem eller sex, eller åtminstone fyra i händelse av skador. I en serie över 32 omgångar blir sådant i längden helt utslagsgivande. Ett annat problem för HIF Karlskrona är - bottenkonkurrenterna. Plötsligt vinner AIK match efter match. Önnered överraskar, Guif är på g. Och ingen ska inbilla mig att Hammarby fortsätter länge till som ett sopgäng. Redan efter de närmaste fem matcherna kan HIF Karlskrona faktiskt ha intagit positionen som alla "experter" vikt åt dem i förhandstipsen. Jumbo. Usch, nu blev jag negativ. Men tecknen oroar...

En stor MFF-triumf

Besiktas-MFF 0-1. Det började med en tyst minut, slutade i lycklig extas. MFF vann inte bara för sin nyss bortgångne ordförande Håkan Jeppsson. MFF vann för svensk klubblagsfotboll. Och för den egna klubbkassan, icke att förglömma. Slutspel i Europa league betyder att åtskilliga miljoner tickar in på kontot...som om det inte var fett nog redan tidigare. Vet inte om jag nånsin sett MFF göra en så här stark match rent spelmässigt. Besiktas borta liksom. En bussvår uppgift, sånt finns det statistik på. Istanbullaget med de många (ex-)stjärnorna förlorar ytterst sällan inför sina egna fans. Törs inte, får inte. Stödet är galet, ljudkulissen kan säkert skrämma skiten ur vilken motståndare som helst. Utom MFF då. Uwe Röslers mannar verkade oberörda av det yttre trycket. Stod upp i en lite jobbig första halvlek, tog delvis över i andra. Stressade Besiktas men aldrig sig själva. Mycket imponerande. Målet föll som på beställning: Antonsson iskallt efter ett öppnande pass från (tror jag) Rosenberg. I stort en laginsats av guds nåde, men två spelare tar jag mig friheten att plussa extra för: Bachirou och Lewicki. Duon formligen dammsög mittfältet i 90 minuter. Fattar inte hur de orkade. Själv blir jag trött av att dammsuga i fem minuter.

Ryssland gav, Sverige tog

Sverige-Ryssland 39-30. Som jag misstänkte: Sverige fick den här matchen av Ryssland. Kul för tjejerna, kul framförallt för Nathalie Hagman som ensam stod för osannolika 17 mål. Men skämmigt förstås för tomtefar Trefilov och hans töser. Klappar delar man ut på julafton, faan inte mitt under en EM-turnering. Matchen var alltså jämn fram till halvtid, sen kom Ryssland ut med en B-uppställning för att understryka sitt ointresse av slutresultatet. Borde vá böter på sånt. Min fulla respekt för Sverige dock. Härligt att se laget släppa loss och spela ut. Tempot var nästan norskt, inställningen fulländad. Och Hagmans målorgie det värsta jag sett på en handbollsplan. Häpnadsväckande med tanke på hur kall hon varit tidigare i turneringen. Nu får Sverige möta just Norge i placeringsmatchen 5/6. Tufft, som norskorna sett ut i mellanrundan är de bäst av alla. I semifinalerna blir det - om jag inte missuppfattat något - Ryssland-Rumänien respektive Frankrike-Holland. Om ryskorna lämnar julklappssäcken i omklädningsrummet är de givna finalister, Rumänien fick ju sin oumbärliga storstjärna Neagu korsbandsskadad i dagens match mot Ungern. Tredje olyckan av den typen i detta EM, katastrofal statistik. Vem som vinner den andra semin vågar jag knappt tippa. Jo förresten. Frankrike.

Damhandbollen mest sevärd

Det borde jag ju begripit. Att gårdagens tv-tablå ljög. Sportkanalen sände inte alls HK Malmös match mot Önnered, Stockholmsderbyt AIK-Hammarby gick före. Snöpligt men inte oväntat eller ens särskilt upprörande. Herrarnas handbollsliga känns f ö lite avslagen just nu, damernas EM-turnering så mycket intressantare. Igår såg jag Ryssland igen. Och Anna Vyakhireva, min nya favorit. Tjejen som kompenserar bristande fysik med spelintelligens och stegisättningar som man inte trodde fanns. Vilken lirare! Ryskorna krossade Danmark och säkrade semifinalplatsen. Bra för Sverige: mot ett motiverat Ryssland hade vi varit chanslösa, nu kan vi kanske få morgondagens match lite till skänks. Trefilov, den galne gamle geniale coachen, ser säkert till att vila sina nyckelspelare. En annan både galen och genial - fast yngre - coach i detta EM är Per Johansson. Han leder Montenegros landslag med en inlevelse som inte lämnar något i övrigt att önska. Igår räckte det till seger 28-27 i det prestigeladdade Balkanderbyt mot Serbien. En urspännande match, som tv-underhållning vida överlägsen herrarnas Stockholmsderby. Bäst: Montenegros playmaker Milena Raicevic. Inte Vyakhirevaklass - men nåt åt det hållet.

Ett Lööf för vinden...

Nähä. Ingen regering. Annie Lööf bekände färg. Centerbrokig. Inte grön, inte röd, men allt däremellan. Annie Lööf bekände dessutom personlig karaktär. Prestigebunden, grälsjuk, stöddig. Som övriga partiledare, fast värre. Jag min fubbick hade rätt höga tankar om just henne men nu vete faan om jag kan värja mig mot politikerföraktet. Det är ju helt sjukt att Sverige tre månader efter valet fortfarande är LUR. Landet Utan Regering. Ynkryggar som inte lärt sig samarbeta, som inte vill ge utan bara ta. Lööf's kravlista mot Löfven var bisarr. En ren provokation, dömd att misslyckas från början. Vad trodde hon? Att S skulle regera med Centerpolitik? Varför det? Exakt när blev C en sådan kraft i väljaropinionen? Tillbaka till Alliansen, Lööf. SD inklusive. Medtag gärna hink & spade, lika glyttar sprätter bäst.

Idéhn hade varit värd en seger

Sverige-Frankrike 21-21. Hann tyvärr bara se delar av matchen, dock tillräckligt mycket för att häpna över Filippa Idéhns målvaktsspel. Nog för att man sett henne göra bra matcher - och även mindre bra - men här nådde hon den nivå som brukar kallas världsklass. Omdömet baserat på sista tjugo minuterna, plus en kortare snutt av första halvlek. Makalösa Idéhnräddningar om och om igen gjorde det möjligt för Sverige att faktiskt vinna matchen, vilket hade varit en första klassens sensation. Frankrike är regerande världsmästare av en anledning, fransyskorna har dessutom favören av hemmaplan i detta EM. Men min känsla var att de s a s kom undan med en poäng, att Sverige var närmare två. Dessvärre hade det nog behövts. Semifinalchansen är långt borta nu, helt utlämnad i andra händer. Förutom att Sverige i sin egen återstående match måste besegra Ryssland. Hur det ska gå till är jag inte människa att begripa. Jag såg ryskorna skoja bort Serbien ikväll. Så imponerande! En spelare som Vyakhireva kan knäcka både handbollsvänner och handbollsfiender, den saken är klar. Ryskt EM-guld är jag dock inte säker på. Nederländerna utmanar. Frankrike "andas" än. Men för Norge är det väl kört, eller?

Sorg i MFF-familjen

Tänkte först skriva nåt om min förestående julbordskryssning, Ystad-Polen ikväll. Men kom av mig. Fick ju precis höra att MFF:s ordförande Håkan Jeppsson avlidit, 57 år ung. Jag kände inte honom överhuvudtaget, hade bara mediebilden: en sympatisk man, hängiven sitt uppdrag, väldigt uppskattad av spelarna (vilket inte alltid är så givet för en "boss"). Såvitt jag förstår fanns inga som helst tecken på ohälsa, beskedet om hans bortgång kommer som en chock. Tragedin är den andra på kort tid i MFF-familjen, Labinot Harbuzi's öde inräknat. Livet är som det är. Oberäkneligt, delvis grymt, allt annat än evigt.

Svensk olyckskväll i EM

Sverige-Montenegro 28-30. En försumbar förlust jämfört med allt annat elände i det svenska laget. Det började med ett sent återbud från försvarsklippan Sabina Jacobsen pga ljumsskada, slutade med ett kraschat knä och horisontalläge på bår för högersexan Daniella Gustin. Däremellan hade även målvakten Idéhn liksom playmaker Gulldén hämmande skadekänningar. Förutom att själva spelet - naturligt nog - gick på kryckor i princip hela matchen. Och så coachingen, ett problem för sig. Detta var Sveriges fjärde EM-match, men något som kan kallas förstauppställning syns fortfarande inte till. Det är spelare in och ut hela tiden. Ingen trygghet, mest röra. Och därmed (?) väldigt svajiga prestationer. Roberts pendlade mellan högt och lågt ikväll igen, efterhand mest lågt. Tvärtom med Blomstrand: trevande start, bättring på slutet. Hagman seg och senfärdig konstant. Alm duktig först när matchen var körd, och som nästan alltid kort hållen av förbundskaptenen. Kanterna ska vi inte tala om. Jo, olycksfågeln Gustin hade några ljusa ögonblick. Mellegård också, innan hon oförklarligt och med ojämna mellanrum byttes ut mot Sand. Totalt gjorde Sverige kanske en handfull kantmål i matchen, Montenegro gjorde - 16. Skillnaden i effektivitet var brutal. Dessutom vann Montenegro målvaktsmatchen, en annan viktig detalj i handboll. Nu återstår för svensk del Frankrike och Ryssland, båda måste besegras för att semifinalchansen ska leva. Ungefär lika sannolikt som en vit jul. Bryr mig dock inte särskilt mycket om saken, tänker mer på Gustin. Såg ut som korsbandsskada, sådant kan äventyra en hel karriär. Hemsk sekvens, smärtan gick rakt genom tv-rutan.

Välkommen åter, Kim Andersson

Gårdagens glada handbollsnyhet: Kim Andersson är tillbaka i landslaget, VM-uttagen. Det hade jag aldrig trott. Kim A är trots allt 36 fyllda och steg av landslaget redan för ett par år sedan. Eller egentligen tidigare, den här comebacken i blågult är inte Kävlingesonens första. För min del får han hålla på och "vela" hur mycket och länge som helst. Kim Andersson är fortfarande det bästa vi har i svensk handboll, det visar han i match efter match i ligaspelet med Ystad IF. Fräsch, sugen och skadefri, vital som i fornstora dar. Heder åt förbundskaptenen Andressen som vågar gå utanför ramverket och erbjuda en plats i VM-truppen. Förvisso på bekostnad av någon som varit med under den förberedande resan - Linus Persson? - men så är spelet i elitidrott: alla ska behandlas lika, alla utom de exklusiva undantagen.

Sverige steppar upp i EM

Stramare anletsdrag, bättre fokus. Sveriges handbollsdamer skärpte sig och vann måstematchen i EM mot Serbien. Men det var på håret: 22-21 efter att Jenny Alm avgjort i slutsekunderna. Kul att just hon fick stå i centrum. På senare år har hon ju mest fått sitta på bänken, som något slags tredjehandsval i V9-positionen. Allra bäst igår var emellertid målvakten Filippa Idéhn. I andra halvlek kom hon in i den s k zonen och stod i vägen för nästan allt. Och så Lagerquist. Lundatösen är grym. Alltid på tårna, ständigt redo till fajt. Landslagets viktigaste kugge i mina ögon. Okej, jämte Gulldén då. Nu ska "vi" bara slå Polen i morgon, sen börjar EM på allvar. Spännande!

En förolämpning mot allt och alla

Ställde in cykelturen till Baltiska hallen idag. Kalla mig mes, det berodde på regnet. I kombination med det faktum att matchen gick i tv. Man blir bekväm med åren, blöter inte ner sig lika obekymrat som förr. Sa jag match förresten? Fel, fel, fel. HK Malmös möte med Redbergslid blev allt annat än match. Slutresultatet talar för sig själv: 35-12. Undrar om den anrika Göteborgsklubben har några supporters nu för tiden. Synd om dem i så fall. Den handboll RIK bjöd på idag var helt enkelt inte seriös. Vi snackar ändå högsta serien. Elitidrott. Betalda spelare. Då ska man inte uppträda som motionärer, eller som flanörer på julskyltning. Det är att förolämpa allt och alla: det egna klubbmärket, publiken, hela handbollsligan. Men med det sagt vill jag inte ta något från HK Malmö. Framförallt inte från Kassem Awad. Nyköpingsgrabben som flyttade till Malmö för att studera och frågade chans på att få träna lite handboll med HK bara för att hålla igång och eventuellt kunna spela i reservlaget, jag tror detta var så sent som 2015...den "outsidern" var i dagens match faktiskt helt outstanding. Vet inte hur många skott han täckte ner eller blockerade, vet däremot att han gjorde åtta mål framåt. Fyra från linjen, fyra från distans. Det var sensationellt: Awad's tidigare pers i en och samma match låg bestämt på tre, vid något enstaka lyckligt tillfälle. Men så är han också försvarsgeneral i första hand - och lär väl få återgå till den rollen när det vankas normalt motstånd. En till Malmöspelare måste nämnas. Robin Paulsen Haug, den unge målvakten. Dryga 70 i räddningsprocent. En siffra lika osannolik som matchresultatet. Kanske hängde det ihop? Inte ens skjuta kunde de ju, RIK:arna.

Förstånd i fara

Aj aj aj, det bultar och det bankar. Fin gammal slagdänga, det där. Stämmer in på mitt blekingska handbollshjärta. Seger för HIF Karlskrona idag igen (Önnered borta 33-28), den femte på de sex senaste matcherna. Det är faan inte klokt. Kom ihåg att HIF Karlskrona tog elva poäng på hela fjolårssäsongen, nu har man tolv med arton matcher kvar. Närmast Kristianstad hemma. Poäng där också och jag förlorar återstoden av mitt förstånd. Heja Hästö!

Skratta mindre, kämpa mer

Sverige-Danmark 29-30. EM-premiär - och det började så bra: 3-0, 5-1, 7-3. Idel leenden för att inte säga skratt...Sveriges handbollsdamer har ju utvecklat detta till något slags fånigt signum. Danskorna var smartare än så. De väntade med att skratta till matchen var över. Den blågula lättjan straffades rent bokstavligt, kan man säga. Nathalie Hagmans flippförsök (?) från sjumetersstrecket i yttersta slutsekunden blev till en flopp i armarna på Danmarks målvakt. Där rök poängen - och betydelsen av de fem straffkast som Hagman förvaltat väl tidigare i matchen. Svårt det där med bestående skärpa. Några klarar det, andra verkar oförmögna. Roberts t ex. Kanske den största talangen av alla men också, förlåt uttrycket, den mest skrattnödiga i laget. Och Gulldén. Upphöjd stjärna, absolut inte utan anledning. Få kan spela så briljant handboll som hon, ändå tycker jag att något saknas. Viljan? Lusten att ta stryk? Skadehämmad? Hursomhelst. När bärande spelare viker ner sig blir det tufft att vinna. Det hade behövts fler som "brinner", fler som Blomstrand och Lagerquist. Liksom det hade behövts målvakter som räddar bollar. Det strävsamma paret Bundsen/Idehn stod inte i vägen för mycket, nästan ingenting närmre bestämt. En ljusglimt: Mikaela Mässing, EM-debutanten från H65 Höör. Avlöste Roberts i andra halvlek, tillförde skottkraft och jävlaranamma. Utan att skratta.

Robertboom som ny staty?

HIF Karlskrona-HK Malmö 27-25. Karlskrona är känt för sin Rosenbomstaty. Frågan är om det inte borde resas en Robertboomstaty också. Till HIF-tränaren Robert Anderssons ära. Förslaget är tidigt väckt, medges. Men så här långt har mannen gjort underverk med handbollen i "staun", den saken är utom all diskussion. Segern ikväll var bara ytterligare ett bevis. HIF är liksom pånyttfött, och därmed även publikintresset. Jag säger inte att allt är Anderssons förtjänst, det vore att förringa t ex nye målvakten Tomic. Eller för den delen ojämne men i grunden briljante Reznicek, förvärvet från Tjeckien. Jag konstaterar dock att det inte går att komma förbi den ytterst ansvarige. Det sägs ibland om skickliga tränare att de kan trolla med knäna. Robert Anderssons magi är större: vem mer än han kan blåsa luft i en utdömd slagpåse? Som sagt. Staty bör övervägas. Efter säsongen - och om den fortsätter som den börjat.

Julmys för mogen ungdom...

Igår var jag på julfest. Med Sydsvenskans seniorklubb, om jag minns rätt. Skämt åsido. Nubbarna till buffén var förvisso subventionerade - fem för en hundring - men nog minns jag. Tack och lov. I en seniorklubb är det inte alldeles givet. Med stigande ålder följer ofta oönskad glömska kring sådant som t ex namn och utseende. Återträffar med gamla arbetskamrater kan på så vis vara en prövning. Somliga känner man knappt igen överhuvudtaget. Andra känner man verkligen igen, men kommer inte på vad de heter. Vissa avslöjar sig på skämtlynnet eller uttryckssättet...sådant verkar inte förändras något nämnvärt av tidens tand. Till skillnad då från hårfärg, hållning, midjemått, matchvikt etc. Hälsostatus, icke att förglömma. Däri ligger några stänk av vemod över en seniorklubb - och kanske förklaringen till att vi i Sydsvenskans är cirka 100 medlemmar och inte 500. Många föredrar att minnas goa gamla arbetskamrater precis som de var - och sig själva också precis som de var under "glansåren". Hursomhelst. På årets julfest var vi 73 stycken. Vid den siffran låg gissningsvis även medelåldern. Småtöser och smågrabbar på dryga 60 balanserades upp av ett antal gedigna 80-plussare, någon eller några förbi t o m de 90. Journalister, grafiker, kontorsfolk i förfluten tid, ett skönt gäng här och nu. En säger en kom på cykel. Det var jag. En säger en klämde fem snapsar. Gissa vem. Min bordsgranne David gick f ö in som god tvåa på fyra. Julbord kräfva dessa drycker, som någon insiktsfull filosof lär ha sagt långt innan dagens seniorer ens var födda. Skål och tack, alla kära kollegor. Ses en annan jul, om ödet tillåter.

Handbollsminnen väcks till liv

År 2001 vann Kävlinge HK:s pojkar 86 åldersklassens SM-turnering i handboll. En omsusad och smått sensationell bedrift då när det begav sig. Lilla Kävlinge liksom. Bäst i Sverige. Jag minns klubbens stolthet mycket väl. Mötte den och kände den vid mina återkommande besök i Korsbackahallen. Skrev om saken på Sydsvenskans lokalsport, presenterade "hjältarna" men också tränaren bakom verket. Just det, Johan Zanotti. Ung och vild vid tiden ifråga, piercad och tatuerad lite överallt. Karismatisk som få, tacksam som ingen annan att intervjua. KHK:s pojkar 86 var Zanottis skötebarn, hans personliga språngbräda mot högre handbollshöjder. Skånela, Trelleborg, Lugi, Norge, just nu Danmark..."pågarnas" passionerade tränare har bara klättrat på karriärstegen under de senaste sjutton åren. Spelarna då? Fyra gick faktiskt hela vägen, dvs till elithandbollen. Niklas Ganneby i H 43, Joakim Bäckström i Redbergslid, Anders Hallberg och Björn Nordmark i Lugi. Ytterligare någon nosade på toppen utan att nå ända fram. Utdelningen måste betraktas som god, ingalunda given: många kan vara "hur bra som helst" vid 15, det garanterar ingenting senare i livet. Nå. Allt detta kring Kävlinges P86:or kom jag att tänka på igår kväll när jag såg succégängets "last man standing". Anders Hallberg, nämligen. 32 fyllda nu, nästintill levande legend i Lugi. Och handbollsmässigt sig ganska lik från pojkåren: playmaker med den där gudagåvan att kunna göra omgivningen bättre. Lysande igår med fyra egna mål och mängder av assists när Lugi slog Önnered 36-27. Jag blir glad varje gång jag ser Anders Hallberg spela handboll. Få gör det så smart som han, ingen väcker sådana minnen. Vore väldigt vackert om han i sinom tid fick sluta sin handbollscirkel med ännu ett SM-guld.

AFC - ett lag i tiden...

AFC är tillbaka i fotbollsallsvenskan. Det forna Stockholmslaget, numera hemmahörande i Eskilstuna, vann dagens kvalretur borta mot Brommapojkarna med 2-1. Bragdartat: BP med 1-0 i ryggen från första mötet tog ledningen, AFC var i det läget uträknat. Men vände i andra halvlek, gjorde exakt vad omständigheterna krävde. Scenerna efteråt var direkt hjärtkrossande. Vilken glädje! Vilket lyckorus! Vilket lagbygge; spelare från världens alla hörn, etnisk mångfald rätt upp i trynet på alla sd-svärmare. En italiensk målvaktsveteran i tårar, om någon var hjältarnas hjälte i detta AFC så var det han. Samtidigt. Synd om BP. Laget avslutade allsvenskan starkt, "ägde" kvalet, tappade allt. Fotbollen är grym. Också.

Börjessons handbollsjour

Johan Börjesson, handelsresande i handboll. Så skulle man kunna kalla mittsexan som nog är mest bekant för sina år i Lundaklubben H 43. Ganska länge sen i och för sig, säkert ett decennium eller så. Börjesson har idag passerat 40 med råge - och borde alltså enligt vedertagen praxis slutat med handbollen. Det har han inte. Jo, någon gång kanske. Men bara tillfälligt och förmodligen motvilligt. På senare år har han snarare trappat upp. Alstermo, IFK Ystad, HK Malmö...där nöden på mittsexpositionen varit som störst har Börjesson liksom blivit allas räddare. Inringd som resurs, en stå-till-förfogande-spelare. Och minsann, igår dök han upp igen. Den här gången i IFK Karlskrona, mitt eget gamla favoritlag. Vars ordinarie mittsexa brutit näsan. I vilken utsträckning Börjesson spelade vet jag inte, men han satte i alla fall avtryck i utvisningsprotokollet. Lugnande när busiga handbollspojkar håller stilen upp i oldboysåren. IFK vann dessutom matchen mot Warta med uddamålet. Lugnande det också. Laget är hårt skadedrabbat - och Johan Börjesson-blommor växer dessvärre inte i rabatt.

Durmaz diskad, eller?

Sverige vann i veckan en fotbollslandskamp mot Ryssland med 2-0. Vann därmed också sin grupp i det där påfundet som kallas Nations league. Bra gjort, lätt att ropa halleluja efter spelare och förbundskapten. Själv tänker jag på - Jimmy Durmaz. Som fick stanna på bänken även den här gången. Faktum är att han suttit där alltsedan den olycksaliga matchen mot Tyskland i VM i somras. Då när Durmaz orsakade en frispark som orsakade ett avgörande baklängesmål - vilket i sin tur orsakade en hatstorm utan like på nätet. Mobben betackade sig för "talibaner", "självmordsbombare" etc i vårt svenska landslag. Med sorg i hjärtat tvingas jag konstatera att de blivit bönhörda. Killen de avsåg har möjligen medverkat i någon träningslandskamp, men i tävlingsmatch icke en minut. Vi talar ändå om minst en handfull chanser: matcherna som följde på Tysklandsmötet i VM, de som därefter utkämpats i NL. Durmaz har varit med i truppen varje gång - utan att komma ifråga för inhopp. Förbundskaptenen må ha sina skäl, jag förstår i och för sig inte vilka. Durmaz kan spela på alla mittfältspositioner: höger, vänster, centralt. I min värld borde en sådan kraft vara gjuten åtminstone som inhoppare. Inte i Sveriges landslag. Alla går liksom före. Svensson, Larsson, Johansson, Olsson x 2...nej, jag vill verkligen inte tro att det har med namnen att göra. Men det var värst så tyst det blev på nätet...

Provocerande promenadseger

HK Malmö-Guif 26-20. En anständig match av HKM, en oanständig av Guif. Har aldrig sett Eskilstunalaget så här uselt. Liknade kris faktiskt. Tränaren Janne Ekman satt närmast demonstrativt passiv under hela matchen, coachingen sköttes av hans assistent. Kulturbärarna Tholin och Andersson-Dickfors fick inte beträda banan överhuvudtaget. Och de som fick verkade måttligt eller inte alls inspirerade. Guif som bjudit på så fartfylld och fin handboll genom åren...detta var liksom inte värdigt klubbmärket. Tacksamt förstås för HK som med en tuff lördagsmatch i ben och huvud nu fick tillfälle att energiminimera. Lönn, Lindahl och Kvick vilades hela andra halvlek. Beutler hela matchen. Hans stand-in Paulsen Haug fixade målvaktsjobbet med bravur, i viss mån hjälpt av det kraftlösa Guifskyttet. Sista fem släppte HKM in ungdomarna Tim Hilding och Linus Svensson. Den senare hann t o m göra mål i sin ligadebut, dessvärre underkänt pga övertramp. Taskigt. Kunde inte domarna bjudit? Skämt åsido. I elitidrott bjuder man inte, man bjuder till. Det borde Guif begrunda efter kvällens insats.

HIF Karlskrona tillbaka i myllan

Inga träd får växa till himlen, allra minst en blekingsk ek. Det var vad HIF Karlskrona fick erfara ikväll. Framgångssviten om tre raka segrar i handbollsligan bröts efter 24-28 i bortamatchen mot AIK. Som i sin tur kunde stöna "äntligen"...segern var lagets första och detta i trettonde försöket. Den som kan sin handboll inser förstås att resultatet på intet sätt var sensationellt. AIK är inte så förbannat uselt att förlustraden kunde vara i evighet. HIF Karlskrona heller inte så bra som de senaste matcherna kanske gett sken av. Dock bättre än i fjol, det skall gudarna veta. Då föll man igenom, gav upp, tog storstryk allt som oftast. Nu är det hög moral i laget, raka ryggar tiden ut. Okej, halvrak på Reznicek. Det tjeckiska förvärvet är något av en gåta. Ikväll inledde han som en lysande stjärna för att sluta som en slocknad dito redan efter en kvart. Obegripligt att en spelare kan pendla så. Desto roligare att se Ian Martin, den unge finländaren. Skjuter ungefär hälften så hårt som Reznicek - men dubbelt så smart. Utmanar, tar fajten, driver tempot. Sju mål drog Martin in på den duktige AIK-målvakten Spikic, nytt "pers". Min favorit Sandgren gjorde sex, varav två på straff. Kul att se honom i gammalt gott slag. Men som sagt. Ikväll kom HIF Karlskrona ner på jorden. Hoppas nu inte att laget fortsätter rakt ner i källaren.

Puckad prioritering i tv

Satte mig tillrätta vid tv:n idag. Tänkte kolla på fotboll, Varberg mot Oskarshamn i superettankvalet. Det sket sig. Damhockeymatchen som låg före fotbollen i programtablån ville liksom aldrig ta slut. Har förträngt vilka lag som spelade, vet bara att de tvingade mig till nytt personligt rekord i zappande. När damhockeyn gick till straffavgörande slog jag nämligen över från Sportkanalen till Cmore som bjöd Värnamo-Syrianska, också det superettankval. I väntan alltså på den match jag egentligen ville se. Jag zappade tillbaka med jämna mellanrum, i trygg förvissning om att straffavgörande i hockey brukar ta någon minut eller två. Inte här. Varje gång jag bytte kanal möttes jag av patetiska repriser: spelare som åkte framåt i maklig takt och aldrig kom ens till skott. I bästa fall en fösning, men minst lika ofta utan att träffa pucken överhuvudtaget. "Uppvisningen" stal en halvtimme av fotbollsmatchen. Ja, herregud. Arma töser som inte bett om att få skylta i tv med sitt respektabla men något trevande idrottsutövande. Och arma tittare - med eller utan mina Oskarshamnssympatier - som trodde att en programtablå fanns av en anledning. Nå. I jämställdhetens förlovade land ska man - som man - icke bli arg eller provocerad över ting som dessa. Då kan man bli kallad gnällgubbe. Eller gammelgris. Och det är jag inte, utom ibland. Hellre ödmjuk dock. En timmes herrfotboll är trots allt två tredjedels match. Tusen tack, vackert så. Hockeydamerna kunde ju hållit på ännu med sin straffläggning, Sportkanalen hade nog inte hindrat dem. Varberg vann förresten fotbollsmatchen med 2-0 och behåller därmed sin plats i superettan. Rätt och riktigt - fast en aning surt för mig som (född bleking) faktiskt växte upp i Oskarshamn. De tio första åren av mitt liv bodde jag där. Spelade knattefotboll i IFK Oskarshamn, hade Egon Bengtsson som idol. A-lagets målvakt. Lång, reslig, ofta hjälte i derbyna mot AIK. Bengtsson värvades senare av Motala AIF, då allsvenskt. Ack ja, minnena lever om än lite diffust numera. En sak vet jag alldeles bestämt: Oskarshamn har aldrig lyckats nå fotbollens näst högsta serie. IFK var nära vid något tillfälle på "min" tid, AIK med 4-2 att gå på ännu närmre idag. Men låt mig sluta som den bleking jag ändå är: heja Mjällby AIF! Varbergs båda målskyttar i dagens match har ett gemensamt förflutet i sagoklubben på Listerlandet. Vikten av det kan inte nog poängteras.

Kom in i matchen, Fischer

Läste i Expressen att Nilla Fischer försörjer fru och barn på sin fotbollslön i tyska Wolfsburg. Förstår att hon är upprörd. Zlatan kan ju försörja halva världen på sin. Men allvarligt. Vad är jämställdhet? Vad betyder lika lön för lika arbete? Att Anna Book ska ha samma gage som Bruce Springsteen? Båda sjunger ju. Att alla manliga fotbollsspelare ska ha Zlatanlön? Alla kvinnliga Nillalön? Tvärtom? Mittemellan? Att utförande, efterfrågan och publikintresse är totalt irrelevant? Vacker tanke i och för sig. Detta att varje individ gör sitt bästa och att alla löneskillnader därmed suddas ut. Har förstås inte mycket med marknadsekonomi att göra. Men den går kanske att rösta bort i allmänna val...eller åtminstone snacka bort vid en fotbollsgala. Jag skulle nog vilja säga till alla s k fotbollsstjärnor, manliga som kvinnliga: lämna bubblan, kom in i matchen.

Årets allsvenska sammanfattning

Med risk för att bli kallad mansgris tänkte jag i all korthet summera årets fotbollsallsvenska. Herrarnas alltså, damernas har jag sett för lite av (om Nilla Fischer ursäktar) för att vara åsiktsberättigad. Så här får det bli, fritt ur ett skröpligt minne. Årets lag: Lätt att säga AIK, mästare skojar man ju inte bort. Men nog var Norrköpings andraplats väl så imponerande, sett till spelartrupp och förutsättningar. Årets väderstreck: Norr. Östersund och Sundsvall visade en gång för alla att Sveriges fotbollskarta ritats om. För att inte tala om Piteå på damsidan (förlåt ett snedsteg). Årets flopp: Hugget som stucket mellan Göteborg och Elfsborg. Allsvenskan varar dock över 30 omgångar, jordmån för uppryckning finns. Icke. Båda fastnade i tristessträsket. Årets strykpojke: Trelleborgs FF. 15 ynka poäng måste vara bottenrekord i en 16-lagsallsvenska. Och 20 raka utan seger på slutet...förmodligen ett slags rekord det också. Årets tränare: Jens Gustafsson, Norrköping. Årets tränarbyte: MFF:s. Magnus Pehrsson ut, Uwe Rösler in. Det var skillnad det, sa han som gifte om sig. Årets Bonke: Innocent i MFF. Kom in från kylan, visade att han duger. Årets mål: Dino Islamovic's från egen planhalva i Östersunds match mot BP. Makalöst. Inte ens Zlatan har gjort nåt liknande. Årets rookie: Jack Lahne i BP. Nyss fyllda 17, galet snabb och respektlös. Kan bli nästa BP-planta på export. Årets brasse: Paulinho, Häcken. Skyttekung på 20 mål, bästa noteringen på länge. Årets elva: I objektiv mening kanske inte den bästa, snarare ett urval av personliga favoriter. Målvakt: Isak Pettersson, Norrköping. Backlinje: Isak Jönsson, TFF, Per Karlsson, AIK, Jonas Olsson, Djurgården, Behrang Safari, MFF. Mittfält: Simon Thern, Norrköping, Fouad Bachirou, MFF, Rasmus Elm, Kalmar, David Batanero, Sundsvall. Anfall: Linus Hallenius, Sundsvall, Saman Ghoddos, Östersund. Bänk: Peter Abrahamsson, Häcken, Björn Paulsen, Hammarby, Rasmus Bengtsson, MFF, Kristoffer Olsson, AIK, Curtis Edwards, Östersund, Haris Radetinac, Djurgården, Karl Holmberg, Norrköping. Tränare: Özkan Melkemichel, Djurgården. Tack för kaffet.

Galakväll med känslosvall

Fin fotbollsgala i TV4 ikväll. Lycka, glädje, stolthet, vemod, humor, allvar, bitterhet; alla känslorna på en och samma gång. Många rörande ögonblick, bättre tal än förr om åren. Tänker särskilt på Lotta Schelin's. Men också Jimmy Durmaz i intervjun om näthatet som drabbade honom under VM. Vilken kille! Så stark, så klok, så sympatisk. Och så var Zlatan där. Kaxig som alltid, charmigare än nånsin. Prisad som Årets anfallare, vilket förvisso kan tyckas lite skumt. Årets? Zlatan är Tidernas anfallare i svensk fotboll och så länge han vägrar lägga dojorna på hyllan borde han få Guldbollen konstant. Men det är min personliga åsikt, andra tycker kanske att han mest är i vägen. Nu gick Guldbollen till Victor Nilsson Lindelöf - och ja, någon ska ju ha den. Mittbackar verkar dessutom vara på modet: i fjol premierades som bekant Granqvist. Inget ont om duktiga försvarskrigare, verkligen inte. Utan dem vore fotbollen en annan sport. Juryn har det heller inte lätt numera. Efter Zlatan finns ingen fixstjärna i svensk fotboll, bara ett jämngrått och välorganiserat landslag där alla egentligen hade förtjänat en guldboll. Diamantbollen, damernas motsvarighet, förärades också en mittback: Nilla Fischer. På tiden, kan jag tycka. Så länge som hon spelat på högsta nivån, så länge som hon varit klippan i landslagets bakre led. Men hennes "tacktal". Nja. Vet inte om gala är rätt forum för jämställdhetsmonolog. Eller om bitterhet är ett lyckat uttryckssätt under en prisceremoni. Fischer valde alltså att läxa upp pojkar/killar/män, med utgångspunkt i att pojkar/killar men framförallt vuxna män gör livet surt för tjejer som vill spela fotboll. Och dessutom roffar åt sig nästan hela kakan, rent ekonomiskt. Bra rutet, sa programledaren Rickard Olsson. Ja, vad skulle han säga? På en festgala ska man vá god och glad, släta över och jamsa med. Ingen vill bli kallad partykiller. Inte Fischer heller, tror jag. Det råkade nog bara bli lite på gränsen. Respekt för hennes engagemang dock. Galan som sådan var f ö hundraprocentigt jämställd. I mina tittarögon, är väl säkrast att tillägga.

Rätt lag vinner allsvenskan...

Okej, jag ger mig. AIK är värdiga svenska mästare i fotboll 2018, punkt. Jag skrev bestämt något annat efter tumultmatchen mot MFF för ett par veckor sedan - och just där var det förstås ingen glans över AIK:s uppträdande. Men sett över hela säsongen: en enda förlust och blott 16 insläppta mål på 30 matcher. Rekordsiffror. Enastående stabilt. Dagens 1-0-seger i Kalmar var årets mästarlag i ett nötskal. Föga spektakulärt, inga oöverlagda risktagningar. Bara hårt jobb, fulländad disciplin och en närmast osannolik förmåga att hålla tätt bakåt. Även med ett halvt reservlag! AIK saknade i princip hela sitt ordinarie mittfält, plus sin ordinarie målvakt. Och tillät ändå inte Kalmar att skapa något som kan liknas vid en het målchans. Imponerande skärpa, måste jag säga. Därmed kom också spänningen kring allsvenskans upplösning av sig, trots att Norrköping gjorde sitt mot Häcken. Undrar förresten om inte Norrköpings 65 poäng - två efter AIK - är nytt rekord för en allsvensk tabelltvåa. Ett tredje lag som har all anledning att fira ikväll är MFF. Östersund höll sitt "löfte" och luggade Hammarby på poäng, tredjeplatsen som garanterar inkomstbringande Europaspel nästa år blev blå. Starkt jobbat med tanke på den miserabla våren. Återkommer vid tillfälle med en fylligare summering av årets allsvenska.

Länge leve vankelmodet

Vem i hela världen kan man lita på? undrade Hoola Bandoola redan på 1970-talet. Relevant fråga, tidlös och allmängiltig liksom. Ett svar som kanske inte Wiehe och grabbarna eftersökte i den där protestsången, men som faktiskt duger är: inte handbollsspelare, inte fotbollsspelare. Häromåret var det Kim Ekdahl Du Rietz som under stor medial uppståndelse lät meddela att karriären var över. 28 år ung bröt han kontraktet med sin tyska klubb. Trött på handbollsbubblan, sugen på livet. Det gick sådär. Du Rietz nöjde sig med ett sabbatsår - och knappt det. Idag är han tillbaka i handbollen, t o m i landslaget. Välkommen förstås. Bra folk kan ändra sig. Att alla artiklar och reportage kring avskedet nu framstår som "fake news" får väl skrivas på kontot "shit happens". Och så Markus Rosenberg, MFF-kaptenen. I fjol vid den här tiden försäkrade han med visst eftertryck: "ett år till, sen är det slut". Mycket (lokal)media följde, sammanfattning av karriären osv. Men se på faan. Igår visade det sig att även Rosenberg är en bra karl. Han fortsätter ytterligare ett år...kanske längre, jag tror i alla fall inte att han sa "sen är det slut" den här gången. Möjligen tar Rosenberg - och MFF - en risk: fotbollsform är färskvara med bästföredatum och det hela, vid fyllda 36 kan s a s köttet bli härsket över en vinter. Men för undvikande av missförstånd: det är svårt att sluta, jag har stor förståelse för det. Pengar är så klart en faktor. Jag läste någonstans att allsvenska fotbollsspelare snittar drygt 100000 i månadslön. Vem vill bli av med det? Svindlande tanke förresten. Snittet måste ju betyda att stjärnorna har i månaden vad jag - och många pensionärer med mig - har om året. Bara för att jaga en boll, som moster Greta skulle ha sagt. Ja, ja. Själv har jag inte klarat av att sluta skriva, trots att jag rent yrkesmässigt gjorde det redan för tio år sedan. Leve vankelmodet.

Returen som blev en repris

MFF-Sarpsborg 1-1. Dacapo på lagens första möte. Samma spel, samma inkast, samma resultat, samma torftighet. Hemmaplan hjälpte inte MFF, det förväntade trycket uteblev. Sarpsborg var för svårt, helt enkelt. Tekniskt underlägset kanske, men taktiskt överlägset. Fler än jag förvånades säkert över bytena i MFF. Vindheim ut, Eric Larsson in. Högerback mot högerback när det var offensiven som skrek efter nytt blod. Det kom förvisso senare - men då var det målskytten Antonsson som fick stiga av till förmån för Strandberg. Varför inte Rosenberg? Helig? Carlos Strandberg visade f ö just ingenting under sina 15 minuter på planen. Förutom en ful armbåge i magen på en motståndare. Föga konstruktivt, slappt av domaren att inte dra upp kortet. Noterbart också att Lewicki var petad, kom inte ens in. Rätt eller fel, tränaren bestämmer, men nog saknades en bollvinnande hårding på MFF-mittfältet. Bäst i ett himmelsblått perspektiv denna afton var att Europa league-drömmen överlevde: Genk hemma och Besiktas borta återstår, MFF kan fortfarande ta sig vidare från gruppspelet av egen kraft. Fyra poäng lär dock krävas nu, det är "straffet" för dubbelkryssen mot Sarpsborg.

Handbollsmiraklet HIF Karlskrona

Jag skulle varit där. I Lund. För att se handbollsligans mirakellag. HIF Karlskrona alltså. Uträknat av alla, av mig inte minst. Tyvärr fick jag förhinder men efter att ha studerat liverapporteringen i repris är jag övertygad: ligans förmodade jumbo vinner kvällens match mot Lugi med 23-20. Ofattbart. HIF Karlskrona har aldrig varit i närheten av poäng vid sina tidigare Lundabesök. Alltid släppt in 30 mål eller fler. Och då har man - på pappret - haft ett bättre lag än det man har nu. Dock har man inte haft en tränare som Robert Andersson. Eller en målvakt som Uros Tomic. Eller ett försvarsspel värt namnet. Allt detta nya hänger ihop, jag ser ingen annan förklaring till förvandlingsnumret. Segern ikväll var HIF Karlskronas tredje raka och fjärde totalt, det är så många laget brukat vinna på en hel säsong. Jag bugar och jublar. Och skäms...

Konsten att knyta en kolsäck

Kan vá svårt att knyta ihop en kolsäck, he he. Ja, jag småskojar alltså om den allsvenska guldstriden och AIK:s missade "straffspark" i helgen. Seger mot Sundsvall och saken hade varit klar: mästarpokalen till laget som kallats Kolsäckarna så långt jag kan minnas. Allt sket sig. Matchen slutade 0-0, vilket innebär att allsvenskan 2018 kommer att avgöras först i den sista omgången. AIK möter Kalmar borta och klarar sig på oavgjort - även i den händelse hotet Norrköping vinner sin bortamatch mot Häcken. Sannolikhetskalkylen talar fortfarande för AIK, absolut. En enda förlust på hela säsongen, 16 insläppta mål på 29 matcher...med ett sådant facit borde säcken redan varit både knuten och plomberad. Nu är den inte det - och just där ligger nog Norrköpings chans. AIK har förvisso varit "bra" på att kryssa i årets allsvenska, men att göra det på beställning och under press är sällan lätt. Och ett avspänt Kalmar skulle säkert inte ha något emot att jävlas, AIK är s a s inte odelat populärt i fotbollsfamiljen. Norrköping å sin sida har inget guld att förlora: andraplatsen är säkrad, redan det är en succé. Ett avundsvärt utgångsläge, rent psykologiskt. Ponera att Kalmar gör 1-0...då lutar det bestämt åt full panik i kolsäcken. Slutspekulerat. På söndag skingras dimmorna.

Betygsättarens begränsade beröm...

Ser att Bonke Innocent får en 2:a i Sydsvenskans betygsättning efter MFF:s övertygande 4-0-seger mot Örebro igår. "2" i detta sammanhang betyder godkänd, eller om man så vill slätstruken. Inte bra (3), ännu mindre mycket bra (4). Vilket däremot nästan alla andra i MFF var. Enligt betygsättaren. Vars fotbollssyn inte är min. "Sydismagisterns" betygskriterier verkar stanna vid målprotokollet. MFF hade fyra olika målskyttar i matchen, alla dessa var därmed "bra" eller rent utav "mycket bra". Oavsett prestationer i övrigt. Bollmottagningar, passningskvalité, spelförståelse etc. Innocent å sin sida satte knappt en fot fel på hela matchen (okej, jag missade sista tio då jag bollade över till Östersund-AIK). Visst. Grabben kan "beskyllas" för säkerhetsspel. Sidledspass, enkelhet, riskminimering. Men vad är problemet? Behövs inte den typen av spelare? De som vårdar bollen, vinner duellerna, tar det oglamorösa jobbet. Någon som i handling visar att laget är större än jaget. Hur skulle annars alla svulstiga egon kunna glänsa? Sydis betygsättare bryr sig tydligen inte. Han avfärdar Innocent med en simpel 2:a - men glömmer kanske att han i samma ögonblick klistrar en 1:a runt sitt eget omdöme.

Storartat, HK Malmö!

HK Malmö-Kristianstad 27-25. Applådåskor och stående ovationer i Baltiskan. Mest för Dan Beutler som var lysande mellan stolparna. Någon, det kan ha varit jag, har antytt att åren hunnit ikapp honom. Karl'n är trots allt 41 så det vore inte märkligt. Men nu glömmer vi det, som Beutler spelade ikväll känns tugg om åldern fullständigt irrelevant. Hela HK gjorde f ö en magnifik kämpamatch, annars slår man inte "maskinen" från Kristianstad. Vid några tillfällen var hemmalaget under med tre men viljan var liksom gränslös, skärpan som bäst i de utsatta lägena. Ska jag nämna någon (jämte Beutler) får det bli Lindahl. Hans underjamare rätt upp i nättaket var aftonens handbollsgodis - och han bjöd på det två gånger om. Aftonens surpelle utnämner jag Kristianstadtränaren Ola Lindgren till. Dessa demonstrativa gester mot domarna, detta protesterande i tid och otid, denna oförmåga att ta en förlust. Man har sett det förr och det är lika nedslående varje gång. Kom igen, Lindgren. Du kan bättre.

Vad triggar vansinnet?

Efter att ha sovit på saken har jag inte ångrat mig något nämnvärt rörande matchen AIK-MFF. Jag konstaterar bara att med sådana spelare behöver fotbollen inga läktarhuliganer. "Sådana spelare" avser då i första hand AIK:s. Lagrusningen i något slags kollektivt vansinne mot MFF-bänken borde nästan utredas rent vetenskapligt. Varför firar man ett mål på det sättet? Varför inte vid egna bänken eller framför sina egna supporters? Varför detta missriktade hat och hån i ett ögonblick av fullt begripligt lyckorus? Hur uppstår sådan mental härdsmälta, exakt vad är det som triggar? "Känslor", hörde jag "AIK-hjälten" Sebastian Larsson säga i tv. Lite urskuldande, liksom. Snarlikt simpelt huliganspråk. Arma fotboll om årets allsvenska mästarlag ska sätta normen för det vi brukar kalla fair play.

Fotbollsrån under svinaktiga former

AIK-MFF 1-1. Inte ofta jag har äckelkänslor efter en fotbollsmatch men ikväll är det så. AIK:arnas vidriga beteende mot ett handfallet domarteam matchen igenom, men framförallt i andra halvlek. Sättet att fira kvitteringsmålet i 96e minuten: lagrusning mot MFF-bänken för att håna och provocera en rånad motståndare. Ty så var det. MFF gjorde ett korrekt 2-0-mål som togs bort för offside. MFF:s unge inhoppare Hugo Andersson vann klockrent juste nickduellen som föranledde domaren att bjuda AIK på den frispark i drömläge som Sebastian Larsson omsatte i 1-1. Detta sedan domaren tvingat MFF-muren elva meter bort från bollen istället för de stipulerade nio. Allt vederlagt direkt i tv - och i repris på repris. Tumult, handgemäng, röda kort, säkerhetsvakter inne på planen...skandal är ett futtigt ord på skeendet. Jag säger inte att MFF:s spelare är några änglar. Jag säger heller inte att AIK:s är svin, efter en sån här match vore det att förolämpa svinen. Tvi vale. Skulle AIK vinna allsvenskan har ett ovärdigare mästarlag aldrig skådats, det är min bestämda uppfattning i skrivande stund.

Hurra för Piteexemplet!

Piteå vinner damallsvenskan i fotboll. Piteå. Norrbotten. Vintersverige. 23000 invånare, inte ens en tiondel av Malmös befolkningsmängd. Fotbollslagets budget vet jag inget om, kanske är även den en tiondel av t ex FC Rosengårds. Pengar talar, heter det. Men spelar fotboll gör de icke, tack och lov. Vore det så enkelt hade Rosengård vunnit SM-guldet ständigt och jämt - och inte slutat trea som nu. Göteborg kom också före, vann dagens interna möte med 4-2. En svidande örfil på Rosengårds hela affärsmodell. Detta att konsekvent dumpa, eller förminska, egna talanger till förmån för "stjärnköp" utifrån. Två f d Rosengårdare återfinns i just Göteborg numera: Emma Pennsäter och Elin Rubensson. Där får de spela, där får de blomma. Rubensson gjorde två mål idag, snacka om hämnd från en tös som aldrig fick bli mycket mer än inhoppare i FC Rosengård. Undrar om inte FCR är vid vägs ände nu, tredjeplatsen betyder ju dessutom att man missar Champions league nästa år. Spelare som Mittag och Seger blir varken yngre eller billigare...och locka nya "namn" blir inte lätt när det inte finns nåt att locka med. Dags kanske att snegla mot årets svenska mästare? Piteå tar guldet utan spektakulära värvningar. Succélaget är i stora delar hemvävt, byggt långsiktigt och tålmodigt. Det går, det också. Kul för damfotbollen - och för föreningslivet som sådant.

Tacksam MFF-pinne i Norge

Sarpsborg-MFF 1-1. Gammeldags fotbollsunderhållning, villkorad av Sarpsborg. Långa bollar, längre inkast, hög press, hårt arbete, bottenlös energi, noll briljans. Egentligen en match ovärdig Europa league 2018 - sagt med all respekt för ett lag som ger uttrycket "spela efter sina resurser" full täckning. MFF bör vara tacksamt över 1-1, låt vara att Sarpsborgs kvitteringsmål kom sent. MFF bör också vara tacksamt över att Markus Rosenberg slapp utvisning, hans hockeytackling på en oskyddad motståndare var "röd" med råge. Generellt var det ganska påtaglig frustration i MFF-leden. Kanske pga missnöje med underlaget, en svårbemästrad norsk variant av konstgräs. Kanske för att motståndet skavde, gnagde, irriterade...hela, hela tiden. MFF fick aldrig något andrum, aldrig någon tid för ordnat spel. Knattemittfältarna åts upp, konstruktiviteten försvann. Samtidigt som svagheterna i en hårt ansatt backlinje blottades: Bengtsson lite seg i vändningarna, Safari tyngre för varje match som går. Åren tar ut sin rätt, även för beundransvärda ikoner. Men målet var snyggt: Rieks välavvägda passning, Vindheims avslut ur närmast dödvinkel. Där visade MFF åtminstone en glimt av klass. Mer sånt lär behövas i hemmareturen om ett par veckor, annars vinner primitiviteten.

Umgänge undanbedes...

Den SD-vänlige bloggaren på Näset är igång igen. Favoritpartiets statiska offsideposition på den politiska spelplanen lämnar honom ingen ro. In med dem i gemenskapen och glöm det förflutna, lyder det återkommande budskapet från bloggaren. Nu senast i ett ansträngt försök att vara rolig...nämligen en utläggning om att förbundskapten Janne Andersson bestämt sig för att utestänga skåningar från fotbollslandslaget. Detta med hänvisning till Skånes solkiga historia: danskt för några hundra år sedan, krig mot Sverige etc. Liknelsen är förvisso skrattretande - i all sin dumhet. Problemet för SD är ju knappast historien, problemet är partiets göranden och låtanden här och nu. Själva affärsidén om människors olika värde. Den öppna rasismen bland företrädare och sympatisörer som avslöjas gång på gång. Det dagsfärska Hörbyexemplet där SD-snubben som (välsignad av Skånemoderaterna) skulle bli kommunens starke man steg av sedan han brunkletat fritt ur hjärtat på sociala medier. Har bloggaren på Näset missat allt detta? Eller menar han att det är okej? Försumbara bagateller? Oavsett vilket är han naturligtvis i sin fulla rätt att tycka som han gör, det är viktigt att understryka. Precis som sju demokratiska partier är i sin fulla rätt att undanbe sig umgänge med ett odemokratiskt. Beklämmande dock att denna totala enighet inte kan omsättas i en stabil regeringsbildning. Prestige är och förblir förnuftets värsta fiende.

Se upp för smöret, Mackan

Hörde Cmore-experten Alexander Axén stå och smöra för Markus Rosenberg i tv-intervjun efter MFF:s segermatch mot Hammarby igår. "Lägg inte av, du är för bra", sa Axén närmast vädjande till den smått förlägne MFF-veteranen. Själv har jag lite svårt att förstå resonemanget. Vad är det för fel på att sluta i tid? Rosenberg är 36 och gör förvisso en bra säsong, klart bättre än i fjol. Men kanske beror det på att han i god tid meddelat att detta är hans sista? Man ska inte underskatta betydelsen av självständiga beslut i svåra frågor...vånda och press som släpper, avspändhet och kreativitet som kommer ut. Personligen hoppas jag att Rosenberg är stark nog att stå emot "smörarna", det skulle om inte annat förgylla hans eftermäle som fotbollsstjärna. Inget säger att 2019 blir som 2018, rätt mycket talar för motsatsen. Och vem smörar för en ros som vissnat? Ingen expert i världen, såvitt jag vet.

HIF Karlskronas halleluja moment

Guif-HIF Karlskrona 23-28. Sensation? För futtigt. Skräll? Räcker inte. Bomb? Ja, det ordet får duga - i brist på bättre. Äntligen vinner HIF Karlskrona en match utanför programmet i handbollsligan. Dvs över annat motstånd än olycksbröderna i bottenskiktet. Dit vägrar jag räkna Guif, även om Eskilstunalaget inlett just den här säsongen förbluffande svagt. Det tog drygt tre år för HIF Karlskrona att bryta förbannelsen. Hur många matcher ids jag inte kolla...men många, ruggigt många. Nära har det varit några gånger, senast i Malmö. Men det är som om laget inte vågat vinna. Inte kunnat, inte förmått. Förlorarkulturen har frodats i takt med den oändliga sviten av bakslag. Så befriande skönt att plågan är över. Jag gläds med supportrarna inte minst. Lejonen som de kallar sig. Sveriges bästa handbollsfans. Som de stöttat sitt lag. Troget, tappert och tålmodigt, alldeles oavsett resultat. Ikväll såg de matchen på nån krog i Lyckeby, råkar jag veta. Lyckeby...så rätt det kan låta. Grattis HIF Karlskrona! Det här var en vass replik till alla oss som trodde att vi begrep handboll...

Stollar spekulerar

Och så var det julafton på sociala medier igen. Ytterligare en fotbollsstjärna anklagas - och har häktats - för våldtäkt. Den här gången en bortglömd föredetting, men det hindrar så klart inte frossandet i spekulationer. Olyckligtvis, för frossarna, visar det sig att mannen ifråga är helsvensk. Det passar inte deras världsbild. Såna här svin ska ju vara "importerade", helst från Afrika. Enligt nättrollen alltså. Ibland när man läser flashback kan man tro att det är SD som kampanjar. Själv minns jag den här snubben - numera gubben - som en hygglig allsvensk back, inte mer. "Stjärna" och "profil" blir man tydligen först efter en påstådd våldtäkt. God jul, alla stollar på sociala och andra medier.

Bättre förr, HK Malmö

HK Malmö-Sävehof 23-25. För tidigt att tala om kris i HK. Men bekymmersamt är det allt. Bökigt, stökigt, inget naturligt flow i spelet. Och inte heller den mängd målvaktsräddningar som så ofta varit lagets poängbank. Ett ytterligare problem är mittsex: Kvick och Lagerqvist involveras alltför sällan. Om det är deras eget fel eller "niornas" vet jag inte - men nog var HK vassare i positionen på Mirsads tid. Rätt lag vann ikväll. Sävehof ledde från start till mål, en enda gång var HK uppe i lika (23-23). Partillelaget hade bättre målvakter, bättre försvar, bättre metodik i spelet. Och en individuell gigant i unge mittnian Sunnerfelt. Tunn som en tråd, på det sättet lite udda i dagens muskelsprängda handboll. Men vilken skottarm killen har! Åtta mål stänkte han in, sex redan i första halvlek. Malmö stod maktlöst, tog liksom inte fajten. Det finns ingen Carl-Johan Andersson i dagens HK, det finns inte ens någon Hampus Nygren. Inga bröstvärmare, inga tjuvnyp. Till Sunnerfelts smala lycka...

Makalösa Mjällby...

Idag blev det definitivt klart. Mjällby AIF återkommer i elitfotbollen, 1-1 mot Utsikten var precis den poäng som behövdes för att säkerställa seriesegern i division 1 Södra och därmed avancemanget till Superettan 2019. En storartad prestation, egentligen mot alla odds. Mer än halva laget försvann ju efter fjolårets kvalrysare mot Örgryte, i somras hoppade dessutom tränaren Jonas Andersson av sitt uppdrag. Mjällby tvingades börja om, bygga nytt, lyfta assisterande tränaren Milos Milojevic till huvudtränare. En hel del osäkerhetsfaktorer alltså - men som man fått ihop det! Laget har gått som tåget genom hela serien. Två ynka förluster på 26 matcher, 13 poäng ner till tvåan med fyra omgångar kvar. Möjligt att det krymper nu när allt är klart och alla bägare är tömda, men det förändrar ingenting i sak. Mjällby AIF är årets suveränaste seriesegrare i svensk fotboll, åtminstone ovanför lingonnivån. Ikväll blir det svart kaffe och gul chartreuse för min del...och hjältarna själva ska väl gå på lokal, kan jag tänka. Grattis MAIF, detta var min själ smått fantastiskt.

Inte bara ljusen som värmer

Besökte minnesplatsen för Labinot Harbuzi idag. Tände ett ljus. Samspråkade lite med andra som var där. Lågmält, värdigt, vackert. Plötsligt dök det upp en ung grabb, 15 kanske. Han la ner en supporterhalsduk. Hammarbys, inte MFF:s. Jag kunde inte låta bli att fråga: hann du nånsin se Labbe spela fotboll? Grabben svarade: "nej, tyvärr. Men man kan visa respekt ändå". Mänsklig godhet finns. Bland ungdomar inte minst. Tack grabben. Den påminnelsen värmde.

Minnet av Labinot Harbuzi

Labinot Harbuzi. En fotbollstalang att älska, en medmänniska att oroa sig över. Det var lite så jag kände för grabben som en gång lämnade MFF i förtid - och som nu även lämnat jordelivet i förtid. 32 år ung, bottenlöst tragiskt. Men vågar jag, med all respekt, säga typiskt Labbe? Detta att gå sina egna vägar. Utmana ödet. Göra det förbjudna. Bejaka leken, förneka allvaret. En idrottskarriär går fort, i Labbes fall väldigt fort. Han hade sina bästa år i MFF. Blev den förste att göra mål på Swedbank stadion. Älskades av publiken...kanske mer än av klubben. Labbe ville vidare, ju förr desto bättre. Stämplades som problembarn, strulpelle. Petades, tappade form och fokus. Vid 24 hade han gjort sitt i MFF. Turkiet nästa. Det gick sådär. Bra i början, sämre efterhand. Plötsligt kom han hem. Inte till Malmö, men till allsvenskan. Värvad av Syrianska i Södertälje. Labbe var fortfarande bara 27. Åldersmässigt i karriärens mittpunkt, prestationsmässigt "over the hills". MFF:s gamle publiktjusare platsade inte i Syrianska, ett allsvenskt bottenlag. Tre korta inhopp blev allt, det ena mot just MFF. Där någonstans tog fotbollssagan Labinot Harbuzi slut. På en bänk i Södertälje. Ovärdigt, obegripligt för oss som sett det bästa av Labbe några år tidigare. Han fortsatte förvisso ett tag till på lägre nivå i Turkiet. Återvände också till Malmö för ett kort gästspel i Prespa, avrundade slutligen i Malaysia. En säregen karriär för en säregen begåvning. Frid och ljus över hans minne.

Nordiska Skövde imponerar

Dags att ta IFK Skövde på allvar i handbollsligan. Laget som inte varit i slutspel sedan Andreas Nilssons dagar - och det är rätt länge sen - går som tåget nu, har sex vinster av sju möjliga. Stora rejäla vinster dessutom, den senaste ikväll mot HK Malmö. Målsiffrorna 35-29 ljuger: Skövde var mer överlägset än så, ledde med tolv och kunde tillåta sig lite lättja på slutet. Det är ett "nordiskt" Skövde vi ser i år. Norsk tränare, norsk målvakt. Tre danskar därtill, av vilka Helt Jepsen tycks vara en alldeles utmärkt playmaker. Men IFK Skövde vore inte IFK Skövde utan en stomme av hemvävt. Staden är ju ett s k handbollsfäste, egen talangproduktion hör till. 19-årige Jack Thurin är väl finaste exemplet just nu, men det finns fler. Vad HK Malmö sysslade med ikväll vet jag inte. Knappast försvarsspel i alla fall. Ej heller målvaktsspel - en handfull räddningar på 60 minuter duger inte. Lindahl och Magnus Persson saknades, och därmed normal bemanning på högernio. Vilket förstås inte ursäktar lagets orgie i tekniska fel. Anmärkningsvärt i övrigt: samtliga Malmöspelare antecknade sig i målprotokollet. Alltid nåt, sa han som fick saft istället för skumpa.

Hollies tog "musikpriset"

En helg i musiknostalgins tecken. I lördags Björn Skifs på Arenan, igår The Hollies på Nöjesteatern. Good old boys på avskedsturnéer - tror jag. Man vet aldrig säkert med åldrade popsnören, det är det som skiljer dem från t ex fotbollslirare. Spela & sjunga kan man göra tills man stupar, inga tränare eller "experter" talar om nödvändig föryngring, inga år tar ut sin rätt. Och minst av allt: ingen publik vänder veteranerna ryggen. Skifs drog nästan fullt hus både fredag och lördag, Hollies lockade färre men ändå tillräckligt många för lika hög stämning. Själv föll jag - till min egen förvåning - mest för The Hollies. På 1960-talet när bandet slog igenom var jag liksom en halv generation för gammal för att låta mig fångas av det där som kallades brittisk popvåg, Orbison och Jerry Lee var ju så mycket bättre. Att varenda ny Holliessingel klättrade förbi mina hjältar på topplistorna kändes klart störigt och djupt orättvist...men det tyckte jag å andra sidan även om Beatles "intrång" på scenen. Igår kväll påmindes jag alltså på nytt. Carrie Ann, Very Last Day, I'm Alive, Bus Stop, Jennifer Eccles; Hollies rev av hela sin hitkatalog och allt lät som i fornstora dar. Nej, bättre. Allra bäst: lägereldsversionen av He Aint Heavy He's My Brother. Där blev jag smått rörd faktiskt. Dom var nog inte så dumma ändå, The Hollies. Enkla låtar, tät stämsång, gediget hantverk på gitarrer, bas och trummor. Numera även keyboard. Bemanningen är delvis ny jämfört med den ursprungliga, men ljudbilden intakt. Två originalmedlemmar finns kvar, gitarristen Tony Hicks och gamle trumvirtuosen Elliott. Jämte dem fyra andra farbröder i mogen ålder, alla har vid det här laget varit med i bandet länge. Goa gubbar, hade man säkert sagt i Göteborg. Kanske även om Skifs. Vars show på Arenan var större, pråligare, ljudligare, lyxigare...och underhållande på sitt sätt. Bara lite mindre berörande.

Underligt är kort...

9-4 efter en kvart. 9-14 åtta minuter senare. Sånt kan bara inträffa i handboll - och knappt där. Men igår hände just detta i division 1-matchen mellan IFK Karlskrona och Vinslöv. 0-10 i ett huj, total scenförändring utan rimlig förklaring. Jo, kanske att Vinslöv är ett förmodat topplag i serien, förstärkt bl a med spelare från närliggande handbollsmekkat Kristianstad. IFK å sin sida är nykomling i ettan. Dock väl rustat och ganska oblygt i målsättningen...fjolårets överlägsna serieseger i division 2 har s a s fått kammen att växa. Laget vann dessutom premiären i förra veckan. Och visade förvisso tåga även igår: 23-27 till slut, inte så farligt med tanke på sekvensen med 0-10. Men visst är det skillnad på ettan och tvåan, gamla klassiska IFK Karlskrona gör nog klokt i att inse det.

Den segern kom som en smekning

En underbar tvåmålsseger när det som bäst behövdes. Tack för den. Talar jag om MFF:s 2-0 mot Besiktas i fotbollens Europa league? Glöm det. Bra gjort förvisso, väl värt viss uppmärksamhet. Men inte slår det HIF Karlskronas 25-23-triumf mot Önnered i handbollsligan. Om man nu tvunget ska jämföra, vilket man nog inte ska rent sportsligt. Jag menar mer det känslomässiga. Har man, som jag min oförbätterlige gamle bleking, dömt ut HIF Karlskrona som årets slagpåse kommer varje seger som en smekning över hjärterötterna. Slagpåse kan jag vá själv. I alla fall tills vidare. Handbollssäsongen har bara börjat, ingen vet hur den slutar. Så här långt - eller kort, snarare - ser det dock ut som om HIF Karlskrona gjort ett trollerinummer. Sämre spelare än i fjol. Bättre lag. Cred till magikern bakom verket, tränaren Robert "Knirr" Andersson. Må första vinsten följas av fler.

Lönns rörande resa

Från karriärhot till karriärdröm. Handbollslivet har onekligen vänt för HK Malmös Adam Lönn. För bara ett par år sedan ifrågasattes hans möjligheter till fortsatt elitsatsning. Detta efter upprepade skador, knä- och skelettrelaterade om jag minns rätt. Nu blir "olycksbarnet" bundesligaproffs i Stuttgart. Ja, inte nu på studs men efter säsongen. Gud vet vad läkarna gjort, i vilket fall är det bra jobbat. Lönn själv talar om infriad pojkdröm och jag gläds verkligen med honom. Precis som jag led med honom under den mörka tiden. Adam Lönn klädde liksom aldrig i kryckor. Han, den störste och starkaste bland handbollsspelare. Han, den vildaste av alla viljeladdade vildar i HK Malmö. Han, den osårbare. Inte kunde han bli skadad. Men jo, det kunde han alltså. Om och om igen. Fjolårssäsongen var bestämt den första Adam Lönn kunnat genomföra helt och hållet "oskadd" sen han kom till Malmö som ung grabb 2013. Och så bra han var! I försvaret. I anfallet. I attityden. I armar, ben och knän. I match efter match efter match. Jag skulle nog inte kalla Adam Lönn "gudabenådad talang", han ser mer ut att vara typen som jobbat sig upp den grå vägen. Stjärna, fast utan manér. Sånt gillar vi idrottsvänner skarpt och därför har Lönn blivit en publikfavorit i Baltiska hallen. Hoppas nu han får en fin avslutningssäsong i HK Malmö. Och i sinom tid ett häftigt äventyr i Tyskland. Lycka till!

"Fel" Malmölag vann

En nördig sportsöndag, må jag säga. Först handboll i Baltiska hallen, HKM mot Hästö IF Karlskrona. Sen tvärs över gatan till Stadion för att kolla på fotboll, MFF-Sundsvall. Handbollen vann med 61-0. I mål räknat alltså. Tyvärr fördelades de hjärtskärande orättvist. HKM ledde matchen en gång: vid slutsignalen. Då hade Binai Aziz precis stänkt in 31-30 - snyggt men infernaliskt äckligt. Jag tycker inte HKM förtjänade att vinna. Inte med den inställningen. Den underskattningen. Det urusla målvaktsspelet. Underskattningen kan jag i och för sig förstå. En träningsmatch lagen emellan strax före seriestarten slutade 31-17. Nu kom HIF Karlskrona dessutom till spel utan Tomas Reznicek, den tjeckiske landslagsmannen som är tänkt att ersätta fyra sjättedelar av fjolårets förstauppställning. I hans frånvaro återstod idag tre man att laborera med på nio meter. Inga alternativ, inga möjligheter till byten. Okej, en av högersexorna gick ut som bollflyttare vid ett par tillfällen men det var en ren nödåtgärd, stuptrötta spelare måste ju få vila. Utifrån förutsättningarna gjorde HIF Karlskrona en fantastisk match. Om inte den förbannade förlorarkulturen suttit i tröjorna hade sensationen blivit ett faktum - och HKM fått vad de bad om. Jag kan medge att jag kom till fotbollen i upprört skick, karlskroniten i mig skojar man liksom inte bort. 0-0 skojar man heller inte bort, inte om man är s k blådåre. Undrar när MFF var part i mållöst senast, känns avlägset. Matchen var ganska enahanda - och till skillnad från i handbollen kan man väl säga att Malmölaget i det här fallet hade förtjänat att vinna. MFF-pressen var kompakt, hörnorna närmast löjligt många. Lite småsvagt att inte kunna pilla in en enda boll, även om Sundsvall förvisso försvarade sig väl. Slut för idag, tack för idag.

Om enögda tränare - med mera...

"Det fanns bara ett lag på banan". Sa MFF-tränaren Uwe Rösler - för säkerhets skull fyra gånger - i tv-intervjun direkt efter gårdagens match i Norrköping. Nja. Vi som kollade på matchen med båda ögonen tyckte oss nog se två. Ett som hade bollinnehavet och spelövertaget, i andra halvlek närmast kompakt. Ett som hade effektiviteten och förmågan att göra det enda som räknas i den förbannade fotbollen. Mål. Därför vann Norrköping med 3-1 - och därför var Rösler sur. Mänskligt, inget att bry sig om. Tränare, åtminstone vissa, säger dumma saker i nederlagets stund, så var det redan på Houghton's tid. Ska gudarna veta. Hursomhelst är Norrköping nu det enda återstående hotet mot AIK:s guld. Tre poäng skiljer, kan dock öka till sex om AIK slår Göteborg ikväll. Har svårt att tro något annat med tanke på hur Göteborg sett ut under säsongen. Sen återstår sju omgångar, där Norrköping har ett på pappret något lättare program än AIK. På pappret bör understrykas...Norrköping har t ex tagit en enda poäng av sex möjliga i säsongens möten med Trelleborgs FF. Men däremot fyra mot just AIK. Bollen är rund, resultaten oförutsägbara. TFF, ja. 0-1 mot Dalkurd igår kväll, tungt nedflyttningshot blev ännu tyngre. Hümmet och Pode utanför startelvan igen, oklart varför. Rent fotbollsmässigt borde de platsa - men Pode gör kanske inte jobbet, som det heter. Och Hümmet fick tydligen maka på sig så fort ikonen Camara Jönsson var redo för comeback, trots att han gjort fem mål (och Jönsson hittills inget). Det är mycket man inte förstår som utomstående betraktare. Gårdagens FF:are återfanns förresten i Östersund. Dino Islamovic med förflutet i både MFF och TFF. Tremålsskytt mot BP (3-1), varav andra fullträffen var som hämtad ur en sagobok. Islamovic sköt från egen planhalva, cirka 57 meter. Inte desperat, inte ogenomtänkt. Tvärtom. Lagom kraft, klinisk precision, perfekt båge över den intet ont anande målvakten. Såna mål finns inte på riktigt. Grattis, Dino Islamovic.

Vämjeligt maktspel

Idag röstades Stefan Löfven bort från statsministerämbetet. Alliansen och SD gjorde nästan på sig av gemensam lycka, såg det ut som. Inga problem med "samarbetet" där. Men bilda regering förmår de icke, åtminstone inte än. Så Löfven och hans ministär sitter kvar. Hur länge är rent formellt en fråga för talmannen, om jag uppfattat saken rätt. Det är han som sonderar terrängen, penetrerar alternativen. Innan riksdagen tar slutlig ställning gud vet när. Någon tidsgräns finns inte, processen kan i princip pågå över hela mandatperioden. Som spel betraktat är det vämjeligt - men intressant. Tänk att makt kan vara så åtråvärt. Tänk att prestige kan vara så blocköverskridande. Tänk att ett parti som hade ordning & reda på sina valaffischer kan skapa så mycket oordning & oreda. Usch. Jag är road och äcklad på samma gång, mest äcklad. Politiken var min själ bättre förr. På människovärdets tid.

Bredden tog ut sin rätt

HK Malmö-IFK Ystad 29-26. Ovisst i 55 minuter, men där kom rycket. Tre raka hemmamål sänkte nykomlingen från Ystad...och det kändes nästan lite taskigt. Delad pott hade "klätt" matchen bättre. Det var ett mål hit eller dit mest hela tiden, frågan är väl om inte IFK Ystad ledde oftare än HKM. Kanske var det orken som avgjorde i slutet. I Ystadlaget tröt den mer än i Malmö, det var tydligt och inte alls konstigt. HKM saknade förvisso Lindahl och Nisse Pettersson (plus Beutler i buren) men har likväl en bredd som IFK Ystad bara kan drömma om. Förstauppställningen är dock vass. Knudsen fortfarande en spelmotor av rang, Jesper Gustavsson en svårstoppad kanonskytt. Och Fredrik Petersen sig absolut lik: lekfull, taggad, pådrivande, ikväll även effektiv. Danske Mollerup på högernio gick däremot mållös från matchen, men det syntes att också han har nåt i sig. På linjen har IFK Ystad ligans minsta mittsexa. Axel Eriksson heter han, grabben som skiljer sig från normen. Duktig, stark, vaken när Knudsen trär in bollarna. Sen får man inte glömma Cleverly, lagets tredje dansk. En riktig klassmålvakt. Vad gäller HK Malmö tycker jag det var ett styrkebesked att vinna. Vissa bitar stämde nämligen inte alls. Försvarsspelet i framförallt första halvlek. Målvaktsspelet i Beutlers frånvaro. Inspel på mittsex...närmast obefintligt stora delar av matchen. Men Aziz var strålande, s a s på egen hand. Stegisättningarna, genombrotten, viljan; härligt att se. Och Nyberg! Sju mål, fyra på straff. Otroligt bra gjort av en kille som suttit på bänken i tre år. Okej, nu tog jag i. Lite grann.

Tomtar på loftet i SD-land

Gästade Sjöbo igår. På goda grunder: nära och kära till mig bor där, födelsedagsfest på lokal väntade. Inte vilken lokal som helst förresten. Stället var nämligen Tomtemuseum. Det finns ett sådant i Sjöbo, kanske mindre känt än det borde vara med tanke på stil, klass och charm. Här möts man av tomtar i alla möjliga utföranden och storlekar. Av pyntad gran i megaformat. Av julmys i väggar och vrår. Jodå, även i september. Och förmodligen året runt, muséer skyltar liksom inte om efter kalender. På Sjöbo Tomtemuseum kan man alltså hyra lokal, givet att man är kommuninvånare. Bygget rymmer två plan varav det övre helt adekvat kallas Loftet. Dit upp går en handikappvänlig hiss som komplement till den funktionella trätrappan - och där är stort och luftigt, som gjort för dukade långbord. Utomordentligt trevligt, som man sa förr när någonting var just det. Till kaffet serverades f ö ett varierande utbud av lokalt förankrade SD-drycker. Runt 38 %, vill säga. Men det lämnar vi därhän, man ska inte ta nedslående valresultat med sig till uppsluppna kalas.

Skämmig profetia...

Korkat inlägg, det föregående. Jag borde begripit att Kristianstad skulle gå på lite sparlåga mot Karlskrona. Lufta bänken, nöja sig med att vinna, inte jaga utklassning. 27-23 slutade matchen, fjärran den där marginalen jag yrade om. Och allt tänker jag verkligen inte vifta bort med "sparlåga"...HIF Karlskrona förtjänar så klart respekt. Det var faktiskt riktigt kul att kolla händelseutvecklingen på mobil. 11-11 i paus, trodde knappt mina ögon. Ett par bollars skillnad långt in i andra halvlek, nästan så man började inbilla sig nåt. Skenbar spänning? Skiter jag i, sånt syns inte på en glyttig liten skärm.

Kryss går före handbollshyss

Ikväll visar Cmore mötet mellan IFK Kristianstad och HIF Karlskrona i handbollsligan. Men det är inte därför jag flyr fältet och åker på Polenkryss. Jag tål att se ojämna handbollsmatcher, som det brukar bli när HIF Karlskrona är part i målet. Ikväll räknar jag med 20 bollar back - minst. Går Kristianstad av någon anledning för fullt kan det bli värre än så. Årets upplaga av HIF Karlskrona är förfärande tunn, noga räknat 450 mål tunnare än fjolårets. I beaktande alltså av de spelare som försvunnit - och inte ersatts. Synd om supportrarna. Synd om ligan. Ingen är betjänt av en slagpåse, men det är svårt att se HIF Karlskrona som något annat den här säsongen. Kommer att följa kvällens match i mobilen. Skönt med låga förväntningar, inget resultat i världen kan göra mig besviken. Heja HIF.

Norrköping "räddade" allsvenskan

Tack IFK Norrköping. Dagens 2-0-seger över AIK betyder att allsvenskan får nytt liv, att guldstriden återuppstår. Inte ens MFF kan räknas bort nu, men ännu mindre Hammarby och Norrköping. Frågan är förstås vad säsongens första förlust gör med AIK. Sargar den självförtroendet? Sår den tvivel? Lätt hänt, en olycka kommer sällan ensam. Nio matcher återstår, 27 poäng att spela om. Eller för att plocka lite till från floskelhyllan: mycket kan hända. Om nu inte AIK studsar tillbaka som om ingenting hänt. Idag var guldglansen långt borta, inte ens betongförsvaret stod att känna igen. Norrköping vann rättvist och övertygande. Spelade "friare" fotboll, hade mer speed, större kreativitet, möjligen även hetare vilja. Och det var väldigt roligt att Simon Thern fick göra båda målen (okej, det ena med assistans av en AIK:are). Killen var ju i just AIK i fjol men nästan lika mycket på bänken som på plan. I Norrköping är han betrodd, erkänd, given i startelvan. Så olika kan två tränare se på en och samma spelare. Härligt förresten att Thern jublade ohämmat efter målen. Kutym är ju annars att spelare som gör mål på sin föregående klubb håller inne med känsloyttringarna, tydligen av något slags respekt mot gamla polare. Trams, har jag alltid tyckt. Måljubel är som klubbtillhörighet. Färskvara.

Det (o)roande efterspelet...

Valet först, spelet sen. Vi som röstar gör det inte lätt för politikerna - och politikerna gör det inte lätt för sig själva heller. Men det är säkert kul att vara politisk journalist just nu. Alla spekulationer i regeringsfrågan, alla krönikor och analyser på temat vem tar vem. Det tar aldrig stopp liksom, mandatfördelningen är rena mumman för medierna. Till efterspelet hör också insändarna i dagspressen, påfallande ofta från folk som tycker synd om SD. Två sådana i Sydis idag. Varav åtminstone en är väldigt rolig. Insändarskribenten undertecknar sålunda med namn plus tillägget "politiskt neutral"...trots att hela inlägget är ett slags brandtal för SD. Ta in dem i värmen, lyder budskapet från den "neutrale". Resonera, förhandla, respektera att partiet fått nästan 20 procent av rösterna...osv, osv. Ja, ja. Sådär brukar SD-sympatisörerna gå på. Innan valen, efter valen, i princip alltid. Att ägna en tanke åt orsak och verkan blir för svårt, för jobbigt. Som detta med värdegrund. Med människosyn. Med demokratiuppfattning. Punkt för punkt skiljer sig SD på ett flagrant sätt från övriga partier - och det kan rimligen inte bero på att sju har gått vilse i verkligheten, medan blott en hittat rätt. Men jo, det tror SD:s "Sverigevänner". Inklusive många skånska moderater. Vilket, om du frågar mig, säger ganska mycket om många skånska moderater. Själv hoppas jag att det nu pågående spelet mynnar ut i en blocköverskridande regering. Utan M, utan KD, utan SD. Och utan onödig S-prestige. För mig får Annie Lööf gärna bli statsminister. Jan Björklund gärna skolminister. Löfven kan bli arbetsmarknadsminister, där kommer han nog mer till sin rätt. Ge och ta, hur svårt kan det vá?

Ny "Simic" i Malmöburen

HK Malmö-Lugi 25-23. Lite darr på slutet, men annars en rätt gedigen hemmapremiär av HKM. Kul att se den nye norske målvakten Paulsen Haug. Påminner han inte lite om Simic? Lika rundlagd på ytan, lika reaktionssnabb på närskotten. Härlig typ, kan säkert bli publikfavorit i Baltiskan. Annars var det Lönn och Blickhammar som bar laget ikväll, typiskt nog var det dom som med varsitt mål stängde matchen när Lugi sånär kommit ifatt. Tur kanske för HKM att Axnér dröjde med sitt målvaktsbyte. Cavar som stod i första halvlek hade ingen lyckad dag på jobbet, Hagvall som tog över i andra var däremot smått fenomenal.

Hitte-på för bättre bemedlade

Sverige-Turkiet 2-3. Nations Cup, är det så det heter? Fotbollens senaste hitte-på lämnar mig tämligen oberörd. Vi hade ett VM helt nyligen. Lika regelbundet återkommer EM. Och dessutom OS. Det räcker, i alla fall för mig. Men även för publiken i stort, som det verkar. Drygt 20000 på den här matchen, en vanlig träningslandskamp brukar locka fler. Vettlösa biljettpriser bidrog så klart...800 spänn för de billigaste, om jag hörde rätt. Det är bara att konstatera: förr var det ett allemansnöje att gå på fotboll, idag en klassfråga. Med detta sagt var det en ganska underhållande landskamp att titta på. Sverige ledde 2-0, förlorade snöpligt efter två sena baklängesmål. Turkiet avslöjade s a s vårt försvarsspel - och gjorde det på ett utstuderat skickligt sätt. Snabba pass, bländande teknik, klockrena avslut...Sverige hängde helt enkelt inte med. Vet inte om det betydde något att "Granen" saknades, snabbhet är väl knappast hans främsta egenskap. För omväxlings skull var Sverige faktiskt bättre framåt än bakåt. Durmaz, Kiese Thelin, Claesson mina topp-tre. Slutligen noterar jag att förbundskaptenen var arg. På domarna. Som vanligt. Så visst finns det dom som kan gå igång även på Nations Cup...eller vad det nu var jippot hette.

Dagen efter...

Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt...eller vad det var Povel Ramel sjöng en gång i tiden. Samma här hursomhelst. Valvaka tar på krafterna, särskilt när resultatet dröjer. Och dröjer. Inte ens idag är det klart. Inte i morgon heller. Blocken är i princip jämnstora, eller snarare jämnsmå. Något mandat till de rödgrönas fördel just nu, men långt från egen majoritet. Och mellan de anständiga alternativen finns det oanständiga med trumf på hand. SD. 17,6 procent den här gången, bättre än väntat. Ja, inte för partiet men för oss som avskyr deras s k politik. Stärkt vågmästarställning dock. Så vägen till regeringsbildning kan i och för sig bli okomplicerad: Alliansen behöver bara omfamna SD, om inte annat har de ju sossehatet gemensamt. Men det förutsätter förstås att C och L byter fot i själva beröringsfrågan. Föga troligt. S å sin sida vill gärna locka över C och L till den rödgröna sidan - men det kan S, med Löfvens språkbruk, säkert "glömma". Rörigt och diffust alltså. På riksplanet. Desto klarare i Skåne. SD äger, största parti i ett otal kommuner. Sjöbo, inte minst. Är inte pizzan gó nock, eller vad är problemet?

I väntan på ett valresultat

Valdagen. Det fanns en tid då jag klädde upp mig och gick på lokal, uppfylld av högtidskänsla. En tid utan brunsmuts i svensk politik, en tid tämligen fri från populistisk dyngspridning. Jag kan sakna den tiden, vem kan inte? Men det hjälper förstås föga: bytt, bytt, kommer aldrig igen. Man får förhålla sig till nutid och framtid, annars kan man lätt bli kallad bakåtsträvare. Eller Sverigedemokrat, gud bevare mig. SD vill ju precis det. Bakåt. Återställa landet, återskapa folkhemmet. Och allt vad de säger. Förlåt, men vilket Sverige är det SD vill återskapa? Det jag växte upp i där romerna - eller zigenarna som man sa på den tiden - bodde i skogarna i Oskarshamns utkanter? I tält, i kojor, bortom allt mänskligt värde. Eller är det barnrikehusen SD vill återupprätta? Fattiga för sig, rika för sig, lika barn leka bäst. Allsvenskan i fotboll kanske? Förr fanns där ju inte en invandrad lirare, bara ursvennar. Häst & vagn som transportmedel, hur ser SD på det? Fanns förr, det med. Skolagan? Fanns förr, fråga mig. Pilsnerfilmerna? Åsa-Nisse, Botvid, Edvard P...gammeldags svensk folkhemskultur. Renässans på den, SD? Mediernas roll och funktion i samhället? Tysta, lydiga, partibundna. Inget kritiskt granskande, ingen självständighet, inga drev mot politiker ens om de hade haft händerna fulla med järnrör. Återställare där också? Relevanta frågor, tycker jag. Men nej, jag är inte dummare än att jag begriper vilket "folkhem" SD yrar om. Det slutna, så klart. Fritt från invandrare som inte "passar in", som Ledaren sa i tv häromkvällen. Fast inte heller det är sant. Min fars bäste vän i 1950-talets Oskarshamn var en estnisk båtflykting, krigsmärkt av skottskador. En fantastisk man, sedermera apotekare till professionen, för mig något av en barndomsidol. Jag tror faktiskt han kan ha bidragit till min allergi mot det parti som idag kan bli Sveriges största. Ryser vid blotta tanken, begrundar demokratins yttersta konsekvens: vem som helst kan vinna, även den odemokratiske.

Mysigare på Tages tid

Har precis följt SVT:s slutdebatt inför valet. Det är en gammal lidelse jag har, ända sedan barndomen faktiskt. När tv-bilden var svartvit och partierna fem till antalet. Varav blott ett heter samma nu som då: Socialdemokraterna. De övriga var Bondeförbundet (dagens Centern), Högerpartiet (Moderaterna), Folkpartiet (Liberalerna) och Kommunisterna (Vänsterpartiet). MP, KD och SD fanns inte på kartan - och jag har inget minne av att jag saknade dem, allra minst de två sistnämnda. Sossarna var megastora när jag växte upp, tv-debatterna närmast som små kafferep. Där satt landsfader Erlander som något av en mysputte, inte ens högerledaren Hjalmarsson angrep honom särskilt hårt. Centerledaren Hedlund gjorde icke en fluga förnär, ännu mindre en statsminister. Däremot var han rolig. Det var inte Ohlin från FP. Rolig alltså. Men heller inte elak. Lite torr, bara. Stram, saklig. Och så var där Röde Herman, kommunistledaren. C-H Hermansson som han egentligen hette. En Sovjetvänlig krumelur, något udda i sällskapet men fullt ut accepterad. Kvinnor lyste med sin frånvaro, den politiska scenen tillhörde helt och hållet gubbarna. Ju äldre desto bättre, tycktes det. Och som sagt, sossarna vann varje gång, antingen med egen majoritet eller med stöd av Röde Hermans "kamrat 4 procent". En smått idyllisk tid, ljusår från dagens umgängeston i svensk politik. Kafferep var väl det sista man tänkte på ikväll, pajkastning kändes mer relevant. I början alla mot Löfven, efterhand alla mot Åkesson. KD-ledaren värst, rusig och "kagig" av positiva opinionssiffror. Usch, inte roligt. Kristersson (M) församlingens Bror Duktig, sånt har jag svårt för. Löfven passiv och blek, bitvis nästan bortkommen i meningsutbytet. Okej, han har det faan så mycket tuffare än Tage på 50-talet. Åtta partier, bara en sån sak. Och av dessa minst fem som vill göra livet surt för honom. Bäst i mitt tycke var Annie Lööf. Dagens centerledare är förvisso ingen Hedlund, men snacka kan hon. Rakt, vasst och övertygande, särskilt när det kommer till frågor om medmänsklighet. Fyra stjärnor av fem möjliga.

Skånes handbollssäsong?

Handbollsligan står för dörren - och även om jag är nördig känns det sådär upphetsande. Annat är viktigare. Valet t ex på söndag. Fotbollen: allsvenskan går in på sista tredjedelen och längre ner krigar Mjällby för att återta en plats i superettan. Men okej, ett tips rörande handbollen får det väl bli. Håll till godo. 1. Kristianstad. Spelare kommer och går, slagstyrkan består. Allt en fråga om resurser. 2. Ystads IF. Lite svajigt i fjol, material för stabilare prestationer. 3. HK Malmö. Ett par tunga spelarförluster men också några vassa nyförvärv. Ser bra ut - på pappret. 4. Alingsås. Går aldrig att räkna bort. 5. Sävehof. Hårt skadedrabbade Johan Jakobsson uppsatt i matchtruppen, oklart i vilken omfattning han kommer att spela. Laget i övrigt nästan samma som förra säsongen pendlade mellan högt och lågt. 6. Hammarby. En chansning, baserad på en ganska vag känsla om förbättrad konkurrenskraft. Alternativt försämrad konkurrens. 7. Lugi. Svårbedömt. Profiler som Wickman-Modigh och Milosevic har slutat, med dem ett helt försvarsblock. Tuff utmaning att hitta ett nytt. 8. IFK Ystad. Samtliga skånska lag till slutspel, har jag fått fnatt? Ja, kanske. Men IFK Ystad är väl rustat den här gången så jag skulle inte bli förvånad. 9. Redbergslid. Har mist sin enskilt viktigaste spelare: målvakten Tobias Thulin. Osäkerhet på den posten gör inget lag bättre. 10. Skövde. Delvis försvagat, delvis förstärkt. Möjlig outsider i slutspelskampen. 11. Guif. En vild gissning rakt ut i det blå...12. AIK. Ricoh i nytt klubbmärke. I stort samma spelare, dock minus Henrik Olsson. Plus nytt från bl a Kroatien och Rumänien. Sammantaget diffus klass. 13. Önnered. Nästjumbo, mest för att jumboplatsen är upptagen. 14. HIF Karlskrona.

Detta med partibeteckningar

Den som i samma mening konsekvent skriver "kommunisterna och Sverigedemokraterna" - vilket jag vet en Näsetbaserad bloggare som gör - tänker nog inte på att han avslöjar sig själv. Annars hade han rimligen skrivit Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Alternativt kommunisterna och rasisterna. Men bloggaren ifråga får naturligtvis gärna ha sina politiska sympatier högerut. Det är det många som har, inte minst i residensliknande områden a la Näset. Låt vara att SD kallar sig M där. F ö kallar nämnde bloggare Miljöpartiet för "grönkålsmaffian". Småroligt högst en gång. Avslöjande när det upprepas. Det också.

Krönikör som skiter på sig

"Lägg ner skiten", gastade en sportkrönikör på Aftonbladet efter helgens finnkamp i friidrott. Det tycker jag var dumt skrivet. Mycket dumt. Man kan förvisso förundras över utvecklingen. Resultaten som i vissa fall ligger kvar på 1940-talsnivå. Publikintresset som bevisligen klingat av. Finlands tillbakagång som friidrottsnation, klart tydligare än Sveriges. Den uteblivna analysen från alltför insyltade tv-kommentatorer. Men varför lägga ner? Vad är det som är så jobbigt för krönikören? Vad mer borde skrotas? Allt som inte är som det en gång var? I så fall får krönikören själv kanske passa sig. Vem behöver sportkrönikor idag? Finns där nåt allmänintresse att tala om? Tveksamt. Finnkampen lockar nog fler, trots allt. Så ja må den leva, säger jag. Friidrotten behöver sin klassiker och man ska inte vá missunnsam. Sen kan formen säkert diskuteras, eventuellt något slags förnyelse av konceptet. Exakt hur är jag inte människa att komma på...möjligen att ta in Norge i gemenskapen och köra två deltagare per tävlingsgren? Vill minnas att försök i den riktningen gjordes vid något tillfälle redan på 50-talet. Huruvida Norge har den erforderliga bredden på sin friidrott idag vet jag förstås inte - men på toppen är de faktiskt bättre än både Sverige och Finland.

Gott och kramigt i tv-rutan

Friidrott eller fotboll? Finnkampen eller allsvenskan? Tuff tv-helg, svårt att välja. Bestämde mig till slut för hälften-hälften: finnkampen i fredags kväll, det allsvenska mötet Örebro-Östersund igår. Och fotbollen vann, får jag nog säga. Tack vare Kajsa Bergqvist och Anders Gärderud. Ska jag förklara? Okej. Nämnda duo är alltså expertkommentatorer i tv numera, inte medlemmar av det svenska friidrottslandslaget. Ändå låter det precis så. Resultat som 1,95 i höjd och under 15 meter i tresteg - på den manliga sidan - får liksom bara passera. Bergqvist/Gärderud slätar över, humhummar och gulligullar, skippar varje antydan till kritisk analys. Som vore de assisterande förbundskaptener till Karin Torneklint, som i vanlig ordning tyckte att landskampen varit "fantastisk". Det var den säkert - för de inblandade. Men från tv-fåtöljen höjer jag gärna ett varningens finger: firmafester är inte särskilt upphetsande att titta på. Där någonstans upplever jag tyvärr att gamla fina finnkampen hamnat...internt kramkalas mer än utåtriktad tävlingsidrott. Undrar om Bergqvist och Gärderud var med på banketten efteråt, det skulle inte förvåna. I Örebro däremot! Den matchen var min själ inget kramkalas. Ej heller fanns någon spelare som gjorde tre självmål, vilket hade varit jämförbart med 14,70 i tresteg. Örebro vann 2-1, Östersunds tredje raka torsk med just de siffrorna. Jobbigt för mitt favoritlag nu. Pottermagin är bruten, succéelvan från fjolårets Europa league sönderköpt. Eller utsåld, hur man nu väljer att se på "förfallet". Graham Potters efterträdare som tränare var f ö inte på plats, han föredrog sin systers bröllop. Där ser man, stänk av familjärt friidrottsgull även i fotbollen. Hur sådana prioriteringar påverkar ett lag vet jag inte, kanske inte alls. Östersund spelade sin vanliga broderifotboll, lite som Arsenal. Allsvenskans vackraste, om du frågar mig. Dessvärre biter den inte längre, för mycket kvalité har försvunnit.

Ordning och reda? SD?

Man får så mycket dynga med posten, särskilt nu i valtider. I veckan damp det t ex ner nåt som heter SDKuriren. Skönt att ha nära till sophanteringen, oskönt att behöva ta i möget. Igår såg jag förresten att hela Annetorpsleden, utmed området där jag bor, hade kletats ner av SD. På varenda stolpe stora braskande affischer. En med budskapet "Ordning och Reda" i jättebokstäver - och med vidhängande idolporträtt på Jimmie Åkesson. Ordning och reda? SD? Partiet som staplar interna skandaler och uteslutningar på ständigt växande hög. Partiet vars ledare satt och spelade bort en halv mille på nätcasino häromåret. Partiet som öppet ifrågasätter demokratin och bygger hela sin affärsidé på att ställa folk mot folk. Personligen betackar jag mig för den typen av "ordning och reda". Verkligen betackar mig. Trovärdigheten ligger under nollpunkten. F ö har jag redan röstat. Landstinget, kommunen, riksdagen; två röda och en grön. Är allergisk mot brunt och vaccinerad mot blått. Förlåt min öppenhet, jag vet att den strider mot vett & etikett.

Stärkande MFF-seger...

Midtjylland-MFF 0-2. Antar att det är sånt här som brukar kallas "väl genomförd match". Från MFF:s sida alltså. Inte en fot sattes fel, inte en boll gavs bort i onödan. Trebackslinjen var enorm, Bengtsson inte minst. Bachirou, Lewicki, Rosenberg...ettriga, energisprängda, effektiva. Vindheim! Honom beundrar jag nog mest. Så mycket skadad, så långa perioder utanför A-laget. Ikväll delaktig i båda målen. Segern tar MFF till Europa league och räddar hela säsongen. 50 nya friska miljoner lär ju flöda in på kontot. Eller friska är kanske fel ord. Fotbollspengarna i de här sammanhangen är väl snarare sjuka nu för tiden. Men det är förstås inte MFF:s fel.

Färdtjänst på villovägar

Önskar så att jag inte hade behövt skriva detta. Det handlar om färdtjänsten i Malmö. Som förvisso fungerar som den ska - ibland. Inte alltid. Allra minst idag då min hjälpberoende vän utsattes för något som bara kan kallas tortyr. Jag är in i märgen upprörd men ska försöka hålla mig klar och kort om saken. Alltså. Min vän och jag ska sammanstråla på Rådmansgatan för ett event med Sydsvenskans s k seniorklubb där vi båda är medlemmar. Färdtjänst är förbeställd till vännens hemadress kl 16 - och jodå, den kommer åtminstone nästan i tid. Själv sitter jag på vänt vid Rådmansgatan, helt enligt överenskommelse. Och med väldigt goda tidsmarginaler, vilket man måste ha när färdtjänst är part i målet. Eventet på Sydis ska inte börja förrän kl 17. Desto mer betryggande då att se färdtjänstfordonet dyka upp på Rådmansgatan redan 16.20. Jag vinkar och gestikulerar åt chauffören för att göra honom uppmärksam på att jag är "mottagaren". Så långt allt lugnt. Chauffören svänger in vid Blodcentralen (f d Pilgården) och parkerar för avsläpp. Jag går fram emot bakdörrarna. Väntar någon minut, hinner tänka "varför öppnar han inte"? Sekunden senare tvingas jag tänka "varför kör han"? Min rullstolsburne vän är ju framme, jag är där, hur svårt kan det vá att öppna en dörr? Nå. Chauffören drar iväg ut mot Pildammsvägen. Möjligen i jakt på bättre parkering, gudarna ska veta att Rådmansgatan icke är gjord för andra fordon än stadsbussar. Men snart nog bjuds jag en repris. Chauffören har s a s rundat kvarteret och kommer nu från Triangeln Rådmansgatan upp. Där jag vinkar och gestikulerar, ännu ettrigare än vid första försöket. Hjälper föga. Chauffören stannar inte ens den här gången. Fordonet försvinner i fjärran, mot sjukhushållet till. Jag ringer min vän upprepade gånger. Jag ringer färdtjänstcentralen, också upprepade gånger. Klockan går, ursinnet växer. Nej, det är inte mig det är synd om, inte ett förbannat dugg. Men vid det här laget vet jag exakt vad som kommer att hända med min vän i bilen. Han blir sjuk. Han kräks. Han slocknar av utmattning. Det är nämligen vad som sker om en människa som drabbats av omfattande hjärnblödning fraktas runt som ett kreatur. Klockan 17.30 besannas mina farhågor. Chauffören ringer och meddelar att jag kan hämta min vän på Södra Förstadsgatan, några hundra meter från beställd avlämningsadress. 1,5 timmes transport är över. Priset: nerspydda kläder, nerspottad integritet. Fy faan Malmö Färdtjänst, ansvaret är ert.