I väntan på ett valresultat

Valdagen. Det fanns en tid då jag klädde upp mig och gick på lokal, uppfylld av högtidskänsla. En tid utan brunsmuts i svensk politik, en tid tämligen fri från populistisk dyngspridning. Jag kan sakna den tiden, vem kan inte? Men det hjälper förstås föga: bytt, bytt, kommer aldrig igen. Man får förhålla sig till nutid och framtid, annars kan man lätt bli kallad bakåtsträvare. Eller Sverigedemokrat, gud bevare mig. SD vill ju precis det. Bakåt. Återställa landet, återskapa folkhemmet. Och allt vad de säger. Förlåt, men vilket Sverige är det SD vill återskapa? Det jag växte upp i där romerna - eller zigenarna som man sa på den tiden - bodde i skogarna i Oskarshamns utkanter? I tält, i kojor, bortom allt mänskligt värde. Eller är det barnrikehusen SD vill återupprätta? Fattiga för sig, rika för sig, lika barn leka bäst. Allsvenskan i fotboll kanske? Förr fanns där ju inte en invandrad lirare, bara ursvennar. Häst & vagn som transportmedel, hur ser SD på det? Fanns förr, det med. Skolagan? Fanns förr, fråga mig. Pilsnerfilmerna? Åsa-Nisse, Botvid, Edvard P...gammeldags svensk folkhemskultur. Renässans på den, SD? Mediernas roll och funktion i samhället? Tysta, lydiga, partibundna. Inget kritiskt granskande, ingen självständighet, inga drev mot politiker ens om de hade haft händerna fulla med järnrör. Återställare där också? Relevanta frågor, tycker jag. Men nej, jag är inte dummare än att jag begriper vilket "folkhem" SD yrar om. Det slutna, så klart. Fritt från invandrare som inte "passar in", som Ledaren sa i tv häromkvällen. Fast inte heller det är sant. Min fars bäste vän i 1950-talets Oskarshamn var en estnisk båtflykting, krigsmärkt av skottskador. En fantastisk man, sedermera apotekare till professionen, för mig något av en barndomsidol. Jag tror faktiskt han kan ha bidragit till min allergi mot det parti som idag kan bli Sveriges största. Ryser vid blotta tanken, begrundar demokratins yttersta konsekvens: vem som helst kan vinna, även den odemokratiske.