Gott och kramigt i tv-rutan

Friidrott eller fotboll? Finnkampen eller allsvenskan? Tuff tv-helg, svårt att välja. Bestämde mig till slut för hälften-hälften: finnkampen i fredags kväll, det allsvenska mötet Örebro-Östersund igår. Och fotbollen vann, får jag nog säga. Tack vare Kajsa Bergqvist och Anders Gärderud. Ska jag förklara? Okej. Nämnda duo är alltså expertkommentatorer i tv numera, inte medlemmar av det svenska friidrottslandslaget. Ändå låter det precis så. Resultat som 1,95 i höjd och under 15 meter i tresteg - på den manliga sidan - får liksom bara passera. Bergqvist/Gärderud slätar över, humhummar och gulligullar, skippar varje antydan till kritisk analys. Som vore de assisterande förbundskaptener till Karin Torneklint, som i vanlig ordning tyckte att landskampen varit "fantastisk". Det var den säkert - för de inblandade. Men från tv-fåtöljen höjer jag gärna ett varningens finger: firmafester är inte särskilt upphetsande att titta på. Där någonstans upplever jag tyvärr att gamla fina finnkampen hamnat...internt kramkalas mer än utåtriktad tävlingsidrott. Undrar om Bergqvist och Gärderud var med på banketten efteråt, det skulle inte förvåna. I Örebro däremot! Den matchen var min själ inget kramkalas. Ej heller fanns någon spelare som gjorde tre självmål, vilket hade varit jämförbart med 14,70 i tresteg. Örebro vann 2-1, Östersunds tredje raka torsk med just de siffrorna. Jobbigt för mitt favoritlag nu. Pottermagin är bruten, succéelvan från fjolårets Europa league sönderköpt. Eller utsåld, hur man nu väljer att se på "förfallet". Graham Potters efterträdare som tränare var f ö inte på plats, han föredrog sin systers bröllop. Där ser man, stänk av familjärt friidrottsgull även i fotbollen. Hur sådana prioriteringar påverkar ett lag vet jag inte, kanske inte alls. Östersund spelade sin vanliga broderifotboll, lite som Arsenal. Allsvenskans vackraste, om du frågar mig. Dessvärre biter den inte längre, för mycket kvalité har försvunnit.