Skratta mindre, kämpa mer

Sverige-Danmark 29-30. EM-premiär - och det började så bra: 3-0, 5-1, 7-3. Idel leenden för att inte säga skratt...Sveriges handbollsdamer har ju utvecklat detta till något slags fånigt signum. Danskorna var smartare än så. De väntade med att skratta till matchen var över. Den blågula lättjan straffades rent bokstavligt, kan man säga. Nathalie Hagmans flippförsök (?) från sjumetersstrecket i yttersta slutsekunden blev till en flopp i armarna på Danmarks målvakt. Där rök poängen - och betydelsen av de fem straffkast som Hagman förvaltat väl tidigare i matchen. Svårt det där med bestående skärpa. Några klarar det, andra verkar oförmögna. Roberts t ex. Kanske den största talangen av alla men också, förlåt uttrycket, den mest skrattnödiga i laget. Och Gulldén. Upphöjd stjärna, absolut inte utan anledning. Få kan spela så briljant handboll som hon, ändå tycker jag att något saknas. Viljan? Lusten att ta stryk? Skadehämmad? Hursomhelst. När bärande spelare viker ner sig blir det tufft att vinna. Det hade behövts fler som "brinner", fler som Blomstrand och Lagerquist. Liksom det hade behövts målvakter som räddar bollar. Det strävsamma paret Bundsen/Idehn stod inte i vägen för mycket, nästan ingenting närmre bestämt. En ljusglimt: Mikaela Mässing, EM-debutanten från H65 Höör. Avlöste Roberts i andra halvlek, tillförde skottkraft och jävlaranamma. Utan att skratta.