Kris för krismedvetandet i S

”Mona Sahlin offrar Wanja Lundby-Wedin”, läser jag i kvällstidningen apropå socialdemokratins kris.
Där ser man. Jag som trodde problemet hette – Mona Sahlin.
Nå. ”Offret” här består tydligen i att Lundby-Wedin tvingas lämna några av sina många styrelseuppdrag, bland annat det skandalomsusade i AMF. Som LO-ordförande åtnjuter han däremot fortsatt förtroende från Sahlin och andra. Åtminstone i skrivande stund, är väl säkrast att tillägga. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om Lundby-Wedin valde att avgå endera dan, endera timmen. Hon borde nog överväga det – inte för partiets skull, men av ren självbevarelsedrift.

Socialdemokratins krishantering är lite löjeväckande, kan jag tycka. Som att blåsa ut ett ljus när det faktiskt är en hel präriebrand som behöver släckas.
Var finns politiken? Ideologin? Idéerna? Det tydliga alternativet till högeralliansen? Var finns personerna som kan föra fram de eventuella budskapen?
Var finns partiledaren? Ansiktet utåt, statsministerkandidaten. Hur sköter hon sitt jobb? Når hon ut, går hon hem?
Borde inte senaste opinionsmätningen väcka vissa tvivel kring den typen av frågor – istället för dessa säkra slutsatser om att allt är Lundby-Wedins fel?
Själv har jag höga tankar om människan Mona Sahlin. Beundrar hennes vilja till politiskt engagemang, hennes mod att ta ansvar. Vi är alldeles för många som fegar ut, som hellre gnäller och skyller på andra.
Men jag tror inte på Mona Sahlin som partiledare. Hon övertygar mig inte, träffar inte mitt hjärta.

För det första är det något med rösten. Tonläget. Sahlin låter ofta förnärmad när hon intervjuas i tv. Sårad när hon debatterar. Osäker, som vore hon i evig försvarsställning. Utan pondus.
Det sista kanske värst av allt. Noll pondus är förödande för vilken ledande politiker som helst, inom arbetarrörelsen närmast ett traditionsbrott.
För det andra är det hennes märkliga förmåga att hela tiden ”komma fel in i situationerna”. Som när Vänsterpartiet skulle hållas kort ena dan - för att omfamnas nästa. Som när regeringen attackerades för att inte vilja rädda Saab med skattepengar – varpå alla opinionsundersökningar visade att skattebetalarna inte alls var särskilt hågade till en sådan hjälpinsats. Som när tv-debatterna med Reinfeldt ska visa på skillnaden mellan ”rättvis” och ”orättvis” politik – men mynnar ut i just ingenting rent opinionsmässigt. Som nu, när drevet går mot en väninna och själsfrände – och ledarskapet verkligen sätts på prov.
Jag ska inte säga att jag saknar Göran Persson. Eller jo, det ska jag nog säga ändå.

Persson kunde man i alla fall reta sig på. Persson berörde. Persson hade pondus, låt vara för mycket. Sossekrisen började redan under hans tid, det ska vi inte glömma.
Under Sahlin har den dock fördjupats, det är ett statistiskt säkerställt faktum. Och nej, jag är inte alls övertygad om att skulden ligger hos Wanja Lundby-Wedin.

S E