Ponne i vansinnets centrum

Såg engelsk fotboll på tv igår kväll. Klassikermötet Newcastle-Leeds i andraligan. En högdramatisk match som slutade 1-1 efter Leedskvittering i femte övertidsminuten. Och som i övrigt bekräftade alla fördomar, alternativt fakta, om brittisk fotboll. Ruggig intensitet, kompromisslösa satsningar, gärna med dobbarna före och den eventuella tankeförmågan efter. Väldigt mycket vilja och små, små glimtar av finess. Inför 52000 åskådare, om jag hörde rätt. I andraligan! Snacka om intresse, tradition, kultur. Mitt i detta: Ponne från Arlöv. Alias Pontus Jansson, f d MFF men numera mittback i Leeds. Jag tror han gillar läget, det såg så ut. Lugn och fin med bollen, hård som satan vid behov, offervillig extramålvakt vid ett par skarpa tillfällen för Newcastle. Och varnad - förstås. Kortet var Ponnes 13e för säsongen, han typ samlar på dem. En tanke som trängde sig på under matchen var hur ett allsvenskt lag hade stått sig i sammanhanget. MFF t ex. Man kan bara gissa - och min egen gissning blir då: inte särskilt bra. Vi talar nästan om olika utföranden av samma sport, om brittiskt vansinne kontra svenskt lättsinne. Och då vinner nog vansinnet, är jag rädd.