Jag läser att Janne Andersson kallat in John Guidetti till veckans landslagssamling. Som ersättare för karantänplacerade Martin Olsson. Tydligen har Guidetti gått och blivit vänsterback utan att någon märkt det. Intressant. Kanske kan det slocknade forwardslöftet få en ny framtid där. Hoppas förbundskaptenen testar honom mot Frankrike på lördag. Allvarligt: det börjar bli rörande nu hur svårt Janne Andersson har att skiljas från gamla vänner. Rörande - och prövande. I alla fall för oss som vill att fotbollslandslaget ska vara öppet och tillgängligt. T ex för spelare från allsvenskan. Och då menar jag inte återvändare med utgånget bäst-före-datum, utan nya spännande förmågor som kan prestera här och nu och för lång tid framöver. Sådana finns. Men Andersson stänger dörren, värnar ”familjen”. Samling efter samling, år ut och år in. Somliga kallar det tryggt ledarskap, dessutom framgångsrikt. Sverige har ju gjort övervägande hyggliga resultat under Janne Andersson, så är det. Och visst, några nya spelare har släppts över tröskeln: Isak, Kulusevski, Quaison. Utlandsproffs så klart, det absolut viktigaste kriteriet för att komma med. Men Guidetti. Säkert en trevlig grabb, van vid att sitta bänk, etablerad i gemenskapen sedan länge. Så vid närmare eftertanke: det sensationella är nog inte att förbundskaptenen kallar in honom i efterhand, det sensationella ligger i att han inte var med från början. Hur tänkte pappa Andersson där?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar