Jag såg i tidningen för några veckor sedan att Kävlingeprofilen Jan Ottosson gått ur tiden. Vill inte påstå att jag kände honom - men däremot att jag var med om honom. Nämligen i hans egenskap av handbollsspeaker. Det räckte för att jag aldrig skulle glömma honom. Än idag är jag inte säker på vad som lockade mest med ett besök i Korsbackahallen åren runt millennieskiftet. Handbollen - eller speakern. Det lutar lite åt den senare. Jan Ottosson gjorde bara bra matcher. Eller bättre. Formtoppen var liksom konstant. Underhållningsvärdet obetalbart.
*. *. *
Ottosson satt med sin lilla ”mick” mitt i publikhavet, som en i mängden. Hade han varit diskret skulle ingen lagt märke till honom. Men då hade han heller inte varit speaker förstås. Jag lärde mig snabbt - via källor i handbollsklubben - att Jan Ottosson var något så ovanligt eller kanske unikt som sång- och bankman. Lokal kändis, världsberömd i hela Kävlinge. Amatörskådespelare, revyförfattare, underhållare på alla nivåer. Ja även på banken där han jobbade, sades det. Speakerkarriären var blott ännu en bisyssla och lyckligtvis sammanföll den med Kävlinge HK:s storhetstid. Herrlaget i näst högsta serien, damlaget någon säsong i den allra högsta. Fulla hus på Korsbacka. Ottosson på köpet.
*. *. *
Ingen kunde sätta ord på en spännande match bättre än Jan Ottosson. Ingen kunde anpassa röstläget till skeendet på banan så som han. Ingen kunde rulla på r:en som han, särskilt inte så länge hemmaidolen ”Bjarrrrne” Persson gjorde mål. Ingen kunde älska Kävlinges ”handbollsgladiatorer” mer än han - utan att bli enögd. Ottosson tummade aldrig på hövligheten mot gästande lag; mer än en gång såg jag motståndare kasta en blick upp mot läktaren för att få en skymt av den säregne speakern. Jan Ottosson tog helt enkelt revyn till handbollstemplet. Stor konst i litet format. Frid och ljus över en seriös glädjespridares minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar