Ett påstående som numera får passera oemotsagt är det där om ”damfotbollens fantastiska utveckling”. Man s-k-a tycka så, det är liksom politiskt korrekt. Men är det sant? Nja, möjligen till hälften. Är det bredden som avses finns det substans i påståendet; antalet länder som utövar damfotboll har ökat stadigt under senare år, i Europa inte minst. Är det toppen som avses saknas däremot all substans. Samma gamla nationer dominerar, ingen outsider ser ut att ens närma sig.
*. *. *
Kolla det pågående VM-kvalet. England vann med 20-0 igår. Mängder av andra matcher har slutat med tvåsiffriga resultat. Sverige spelar i en grupp där man inte k-a-n förlora eller tappa poäng. Klasskillnaden är för stor, spänningsmomentet obefintligt. Mot den bakgrunden tycker jag det är fantastiskt att - som i Malmö igår - över åttatusen människor går på match. Men glädjande förstås. För spelarna, för damfotbollen i stort. Själv borde jag nog skämmas. Jag pallade tjugo minuter i tv, sen insåg jag att matchen mot Slovakien skulle bli lika upphetsande som att titta på ett äggakok.
*. *. *
Herrfotbollen har sitt San Marino, sista blåbäret. Damfotbollens problem är att det finns på tok för många San Marino’s. ”Utvecklingens” pris, antar jag. Alla kan - och får, tack och lov - spela fotboll, men det tar tid att bygga konkurrenskraft. Oöverskådlig tid. Det skadar kanske inte att ha i minnet när man ska värdera Sveriges prestationer och positioner i sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar