Sverige-Rumänien 34-30. Intrycket består: Sverige tillhör damhandbollens absoluta gräddskikt. Vinner när man ska. Vinner när man måste. Vägrar förlora - åtminstone hittills i detta VM. Frankrike nästa, i kvartsfinal. Förr en närmast omöjlig uppgift, nu en fullt möjlig. Så här borde det inte vara. Nån som minns Bella Gullden? Fixstjärnan. Spelmotorn. Den oersättliga, som många sa eller fruktade när hon slutade i landslaget häromåret. Idag är Gullden glömd - och svensk damhandboll bättre.
*. *. *
Nej, jag är inte ute efter att ta något från Bella Gullden. Hon var verkligen en sällsynt begåvad handbollsspelare. Men ibland blir det så: när solisten lämnar scenen skärper sig ensemblen. Här sammanföll det lyckligtvis också med ett förbundskaptensbyte. Signell gick, Axner kom. Bingo, som Loket skulle ha sagt. Axner - och hans assistent Johanna Wiberg - ärvde förvisso ingen Gullden, däremot en massa talang och ambition. Individer att lyfta, potential att förädla.
*. *. *
Det är smått sensationellt att se hur väl Axner och Wiberg lyckats. Hur komplementsspelare blivit nyckelspelare, hur lösa delar blivit ett sammansvetsat lag. Roberts, Lindkvist, Blom, Lagerquist, Strömberg...plötsligt slår det gnistor om allihop. Jenny Carlson igår, inte minst. Från bänken till banan i kärvt läge, fyramålsskytt några minuter senare. På Signells tid var hon inte ens med i snacket. Punkt för smickret, annars låter det väl som att jag utropar ”nya” Sverige till världsmästare.
*. *. *
En sådan upplösning har jag trots allt svårt att se. Frankrike i kvarten blir rimligen stentufft, det kan ta slut redan där. Och som guldfavorit håller jag fast vid Danmark. Deras försvars- och målvaktsspel har varit exceptionellt så här långt. Norge, som igår eliminerade regerande världsmästarna Nederländerna, går förstås inte att räkna bort. Men oavsett kvarstår faktum: Sveriges damer har sällat sig till de bästa bland de bästa i världshandbollen. Häftigt, häftigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar