VM i damhandboll pågår. För första gången med hela 32 deltagande nationer. Vilket avspeglas i matchresultaten. 58-17, 55-15, 48-10 är några av alla flagranta exempel som passerat. På vilket sätt det skulle vara bra för handbollen förstår jag inte. Stimuleras småflickor i Puerto Rico och Uzbekistan till att börja med en sport där deras landslag förnedras inför öppen ridå? Utvecklas svensk damhandboll av möten med obefintligt motstånd? Är 55-15 bra tv? I min värld - nej, nej och åter nej.
*. *. *
Konkurrens efter bärkraft vore bättre. A-VM för de stora, C-VM för de små. Och däremellan ett B-VM för mediumkategorin. Lär av boxningen, höll jag på att säga. Det finns en anledning till varför flugviktare inte konsekvent matchas mot tungviktare; ingen ser den sportsliga rättvisan, ingen tror att positiv utveckling sker genom kopiöst med stryk. Men nog av, snart är den tradiga transportsträckan i handbolls-VM över. Först dock Norge-Puerto Rico samt Sverige-Kazakstan ikväll. Högriskmatcher för nya bisarra resultat. Usch.
*. *. *
Hur sevärd och underhållande ”riktig” handboll kan vara visade Sverige och Nederländerna häromkvällen. Två jämbördiga lag, rasande tempo, tätt i målprotokollet. 31 lika till slut, himmelsk rättvisa. Lite sorgligt att antingen Sverige eller Nederländerna sannolikt ryker innan kvartsfinalerna. Förhandsfavoriten Norge finns i samma grupp och endast två lag går vidare. Å andra sidan: favoriter är till för att vältas. Och oslagbara är de ju inte, norskorna. Bara nästan. Själv tror jag att Danmark eller möjligen Frankrike står där som världsmästare till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar