Sverige-Frankrike 26-31. Inget misslyckande, ingen skam. Sveriges handbollsdamer lämnar VM med all heder i behåll. Det fanns en gräns - och som så ofta förr gick den vid just Frankrike. Jag trodde på fullt allvar att vi närmat oss, att vi skulle ha en chans den här gången. Men nej. Halvvägs hängde vi med, sen växlade fransyskorna upp. Och då är det ju liksom bara att ge sig. Vilket lag! Vilka spelare! Vilken försvarsmur! Vilken bredd på den offensiva kvalitén; så gott som alla gjorde mål, ingen enskild spelare fler än fyra.
*. *. *
Sverige föll aldrig igenom, viljan och stoltheten var för stark, men speltekniskt kunde vi helt enkelt inte mäta oss. Viktiga pjäser som Roberts och Lindkvist blev nästan uppätna av det franska försvaret. Utan dem inget flow. Hagman och Blohm höll oss kvar, Ryde i buren gjorde sitt. Tomas Axner, förbundskaptenen, hade kanske inte sin bästa dag på jobbet. Inte heller sin lättaste. Han blandade och gav, roterade och skruvade på niometersuppställningen, bytte Ryde mot Bundsen ganska oförklarligt. Det var f ö där matchen gick: Bundsen släppte sju av sju, när Ryde kom tillbaka var Frankrike loss.
*. *. *
Ingen skugga på Axner. Hade han inte skruvat och roterat kunde han anklagats för handlingsförlamning - en dödssynd för vilken coach som helst. Och som sagt, ingen skugga över laget heller. Problemet var motståndet. Detta bollskickliga och genomtaktiska Frankrike. Som nu ställs mot Danmark i semifinalen. Given utgång? Det skulle jag inte ta gift på, trots allt. Varje match är ny, Danmark har sett starkt ut så här långt. Men tack Sverige för en väl genomförd turnering. Givet den allt annat än snälla lottningen var kvartsfinal mer än godkänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar