Förr i tiden var annandag jul starkt förknippad med bandy. Och då menar jag klassisk bandy, den som spelas på is med ett rött nystan till boll. Skutskär. Västanfors. Lesjöfors. Slottsbron. Forsbacka. Och allt vad metropolerna hette; det fanns fler men de vackraste namnen minns man bäst. Plus Tranås och Nässjö förstås. Boende i Oskarshamn föll det sig naturligt att hålla på det småländska. Man satt med örat till radion och lyssnade på Lennart Hyland och hans lärjungar, bandyreferaten var liksom annandagens enda nöje för minderåriga sportnördar. Men då var då, nu är nu, jag har blivit överårig och inget är sig likt.
*. *. *
Visst. Full omgång i bandyns högsta serie, som alltid. Men på tv - handboll. Dagen lång. Tre matcher från ligan i rak följd. Jag såg alla. Tack och lov fanns en måltidslucka mellan första och andra, annars hade jag hamnat i hungersnöd. Det började med Sävehof-Guif Eskilstuna. Sistnämnda en gammal favorit från mina tidiga tonår i Karlskrona. Varför går inte att förklara, vet bara att jag brevväxlade med Bengt Hogbring. Vilket inte heller går att förklara; Hogbring kan ha varit största doldisen i 1950-talets Guif. Spelade i B-kedjan, gjorde nästan aldrig mål. Kanske ville jag göra honom glad, jag hade sådana tendenser i mig. Hellre ett brev till någon på jorden än till någon bland molnen. Större chans att få svar också, inbillade jag mig.
*. *. *
Jodå, jag träffade Bengt Hogbring. På hans förslag. Guif skulle till Karlskrona för match mot IFK - vi kunde ses på planen direkt efter, skrev min nyfunne ”brevvän”. Så blev det. Ett klistrigt handslag, ytterligare något brevutbyte, sen inget mer. Utom min kvardröjande sympati för Guif. I dagens lag finns ingen Hogbring, ingen B-kedja. Och vad värre är: inget försvarsspel. Sävehof tilläts göra 25 mål i andra halvlek. Givmildhet i juletid är fint - men kanske inte när det rör handboll på elitnivå. 35-29 skrevs slutresultatet till, detta efter paussiffrorna 10-13. Sånt hände inte på 50-talet, kan jag säga.
*. *. *
Skånederbyt mellan Kristianstad och Lugi blev annandagens höjdare. Ett fel bara: matchen slutade 27 lika. Lugi hade förtjänat full pott. Det unga Lundalaget inledde säsongens ligaspel som strykpojke men har lyft sig på ett sensationellt sätt. Detta utan att gå panikvägen. Typ värva nytt eller damma av slocknade stjärnor. Sådana exempel finns - och inget ont om det: var och en blir salig på sin övertygelse. Lugi valde lugnet före stressen, långsiktighet före tillfällig hasard. Det gjorde man rätt i, av allt att döma. Kul att se. Kunde bara tränaren coola ner sig lite och inse att alla domslut inte alls går emot Lugi, ja då blir jag nog vinröd på riktigt.
*. *. *
Tredje matchen? Hammarby-Önnered. 30-29. Inte lika spännande som det låter, Bajen grejade segern med säkerhetsmarginal till slutsignal. Jag gladdes med Viktor Ahlstrand. Den killen lyckliggjorde HIF Karlskrona under ett par säsonger och är svårt saknad där. Tillbaka i Hammarby visar Ahlstrand att högsta ligan är hans rätta nivå. Sju mål igår, prisad med blommor och blad som bäste man. Puh, detta blev långt. Hogbring’s fel. I kombination med min lidelse för handboll. God fortsättning. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar