MFF-Halmstad 0-0. MFF gjorde vad omständigheterna krävde: tog den poäng som fattades för att säkra ytterligare ett allsvenskt guld. Det sjätte, eller möjligen sjunde, bara sen 2010. Lätt att tappa räkningen på nåt som blivit stapelvara. En sak vet jag: årets poängskörd - 59 - är den lägsta MFF vunnit guld på sen allsvenskan blev 16-lagserie. Det gör inte triumfen mindre imponerande. Tvärtom. Toppen har varit ovanligt jämn, lagen har s a s gnagt på varandra. AIK blir tvåa på samma poäng som MFF, Djurgården och Elfsborg följer tätt inpå. Och Hammarby slutar femma på 53 poäng vilket i fjol räckt med råge till stort silver.
*. *. *
0-0 i Malmö kan se ”spännande” ut, men faktum är att resultatet bedrar. Halmstad var aldrig nära ett mål eller ens en målchans. Försökte inte, förmådde inte. Anfallsspel har inte funnits i HBK:s dna på hela säsongen, 21 gjorda mål på 30 matcher säger allt. Försvaret däremot. Mycket imponerande, otroligt svårforcerat. MFF skapade några halvlägen, inget riktigt hett (vad jag kan minnas). Behövdes ju inte heller, givet förutsättningarna. Matchen som sådan var slätstruken, närmast torftig. Det var som om båda lagen spelade på kryss - Halmstad i tron att det skulle räcka för att undgå kval. Och föralldel, nära var det. Först i slutminuten kom Degerforsmålet som sänkte HBK till fel sida strecket.
*. *. *
Om själva matchen i Malmö blev lite matt så var guldyran desto maffigare. Planstormning direkt på slutsignalen. Allsång i supporterleden, skumpasprut i spelarleden. Genuin glädje. Säkert en del lättnad också. Säsongen har varit lång, spelschemat dubbelt; allsvenskan plus Champions league. Pressen den gamla vanliga: MFF ska ta guldet, inget annat. Jag tillhörde dem som inte trodde det var möjligt just i år, men det var det ju. Bevisligen. Starkt jobbat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar