Jag borde kanske nämnt något om bråket som så att säga satte färg på söndagens partiledardebatt. Per Bolund (mp) kallade alltså högeroppositionen för ”de blåbruna”. Jimmie Åkesson (sd) blev ursinnig, spelat eller genuint låter jag vara osagt, men det var uppenbart att han kände sig träffad av det bruna. ”Kallar du mig nazist?”, röt han upprepade gånger till Bolund. Nä, det gjorde ju inte Bolund. Han färglade helt enkelt den nya alliansen i svensk politik efter dess historia. Moderna historia, märk väl. När Åkesson gick in i partiet var marschkängor ett normalt skodon, vit makt en bärande affärsidé. Tjugo år sen ungefär, inte mer. Idag har fasaden putsats men idéerna är i grund och botten desamma. Dvs brunaktiga, om man nu tvunget ska använda färgpaletten. Vilket man gärna gör i blockpolitikens förlovade land; rödgrönt å ena sidan, blåbrunt å den andra. Även om Jimmie Åkesson naturligtvis föredragit ”de blågula”. Han företräder ju Sverigevännerna, gudbevars. Synd att Bolund vek ner sig. Färgfrågan hade tålt en bättre genomlysning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar