Chelsea-MFF 4-0. Slagpåse i Champions league. Guldaspirant i allsvenskan. På en och samma gång. Fotbollslivet har sina prövningar - och MFF kastas just nu mellan ytterligheterna. 0-11 på tre matcher i CL är inte vackert, om än förutsebart. Framgång har sitt pris, i det här fallet ett motstånd som får MFF att helt enkelt framstå som okvalificerat. Värst är detta förstås för svensk klubblagsfotboll generellt. MFF specifikt har inget att be om ursäkt för. Tre gånger om på senare år har man kvalat in till Champions league. Det i sig är en mäktig prestation, extremt ”osvensk”. Dessutom lönsam, rent ekonomiskt. Men samma där: MFF är stormrikt i en svensk kontext, inte i jämförelse med internationella storheter typ Chelsea.
*. *. *
På så vis börjar fotbollen bli småtråkig. De stora elefanterna fjärmar sig från den breda massan. Kör sitt eget race, gör upp inbördes om titlar och pokaler. Inte för att de utbildar bättre fotbollsspelare utan för att de kan köpa exakt vad de vill ha. Spelare, tränare, organisation, komfort; allt från översta prishyllan. Finansieringen no problem. Multimiljardärer av olika slag står numera som ägare av klubbfotbollens gräddskikt, kapprustning pågår oavbrutet. På den nivån är inte MFF. Kommer heller aldrig att nå den, med mindre än att en oljeshejk går in med kulorna. Gud förbjude. Hellre fem Lasse Nielsen än en Thiago Silva, höll jag på att säga. Sanna MFF-supporters har kanske en annan uppfattning, dock inte verklighetsförankrad.
*. *. *
Härnäst för MFF - Varberg. Snacka om ”back to basic”. Går det att komma tillbaka från utskåpningen mot Chelsea? Spela vidare från 0-11 som om det aldrig hänt? Vad gör ren förnedring med en stursk självbild? Ingenting? Någonting? Massor? Den som tittar får se - men det skulle förvåna mig mycket om MFF var omärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar