1-1 för MFF i Varberg. Två förlorade poäng i guldjakten - men en vunnen sett till hur matchen såg ut. Varberg skapade fler målchanser än MFF. Var bättre i vitala delar av spelet. Inställning, attityd, taktisk strategi; i allt detta överglänste Varberg klart och tydligt MFF. Anmärkningsvärt? Något. Varberg har - vågar jag påstå - inte en enda spelare som anses åtråvärd av MFF. Inga stora namn, inga omsusade stjärnor, ingen som hade platsat ens i en himmelsblå trupp. Varberg har ett l-a-g. Kanske inte allsvenskans mest spektakulära, men svårt att inte respektera. Eller rent av beundra. Så mycket hjärta, så bra på att göra livet surt för motståndare som i grunden är eller borde vara bättre.
*. *. *
Tränarposten är också intressant. MFF har Jon Dahl Tomasson, dansk landslagslegendar. Varberg har Joakim Persson. Duktig spelare han också, när det begav sig. Dock på en lägre hylla än JDT. Ungefär som nu alltså. Persson tränar Varberg - och inte MFF eller någon annan storklubb - av en anledning. Exakt vilken vet jag förstås inte, men tillåt mig gissa: Jocke Perssons speciella profil. Bonnigheten. Enkelheten. Det grovkorniga klarspråket. Karl’n är en kuf bland tränarkårens alla filosofer. Inte fiiin nog för MFF. Okej, inte meriterad nog heller, underverk med lilla Varberg räknas liksom inte. Och kanske är det bäst som det är. För Persson själv, inte minst. Hellre kung på landet än knekt i storstan.
*. *. *
Det närmaste ”stjärna” man kommer i detta Varberg är Malmöpågen Robin Simovic. Tillbaka i svensk fotboll efter några utlandsår i främst Japan har han inte haft det lätt. Bonna-Persson känner inga heliga kor, den som inte gör skitjobbet fullt ut petas. Jag erinrar mig här en tv-intervju från i somras när Persson skulle förklara varför Simovic saknades i matchtruppen: ”jag har arton man som är bättre”. Rak fråga, rakt svar. Faktum är att den gänglige centern (199 cm, längst i allsvenskan) varit petad från och till under hela säsongen. Men mot MFF var han med - och vilket mål han gjorde! 1-0-bomben i nättaket bakom Dahlin var fotbollsgodis på Zlatannivå. Värt tre poäng bara det. MFF räddades av nämnde Dahlin. Och av Birmancevic’s vackra kvitteringsmål. I övrigt ingenting, förutom tur.
*. *. *
Mjällby-Göteborg 1-3. Spräckt nolla, bruten förtrollning. Vem skulle plocka ner Mjällby på jorden om inte Änglarna från Götet? Jag tar förlusten som en man, konstaterar att utvisningen på Kricak vid 0-1 blev ett aber, men knappast matchavgörande. Göteborg tycks äntligen ha steppat upp och då är man för bra för att hålla på och jönsa sig kring kvalstrecket. Mjällby däremot. Tillbaka i ovissheten, usch. Att det ska va så förbannat svårt att få andas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar