Man kan möjligen diskutera vem som är tidernas bäste MFF:are (de flesta skulle förstås säga Bosse Larsson). Vad man inte kan diskutera är frågan om tidernas meste MFF:are. Ingen rör Krister Kristensson, mittback på den tiden sådana kallades centerhalv. Krister gjorde 626 A-lagsmatcher mellan 1963 och 1978. 626; risken för att rekordmannen en gång kommer att detroniseras är icke-existerande. Dagens fotboll är inte ”sån”. Förmodligen inte morgondagens heller. Utlandskarriärer lockar. Samma runda boll, men grövre slantar. Klubbkänslan förhandlingsbar. På Kristers tid var en komplett karriär i MFF nånting att vara stolt över. Visst, enstaka stjärnor kunde bli proffs då med men inte kreti & pleti som nu.
*. *. *
Jag hade nöjet att vara arbetskamrat med Krister Kristensson under alla åren på Sydis. Så var det förr: allsvenska fotbollsstjärnor jobbade som ”vanligt folk”. Fast inte riktigt. Matcher och träningar krävde ibland lösningar utanför boxen, så att säga. Inga problem på Sydis. Förstående chefer fanns det gott om. Någon med gult hjärta, fler med blått, alla med fotbollsintresse. Krister fick den ledighet han behövde - och Sydsvenskan fick en ”stjärna” på lönelistan. Win-win, innan uttrycket var uppfunnet. Själv blev jag en ganska hårdkokt blådåre under just den här perioden. Tack vare Krister faktiskt. Mittbacksklippan som närmast personifierade stöddigheten i MFF var, tro’t eller ej, mjuk under ytan. Vänlig, tillmötesgående, garanterat chosefri. Det hände mer än en gång att jag ringde honom efter match, lindrigt eller inte alls nykter, för att analysera skeendet ner på detaljnivå. Inga problem där heller, Krister tog sig tid. En bra påg, helt enkelt. Dessutom förbannat rolig. De vitsar jag asgarvat mest åt i livet har en och samma avsändare: tidernas meste MFF:are.
*. *. *
Och varför skriver jag allt detta, undrar du kanske. För att jag är berörd över den match Krister Kristensson utkämpar just nu. Hans 627e, om man så vill. Jag röjer inga hemligheter, Krister själv har berättat öppet i Expressen. Om den banala olyckan som skulle få förödande konsekvenser; infektion, kallbrand, amputation. Krister säger i intervjun att han ”gett sig faan på att en dag kunna gå med rullator”. När jag erinrar mig hans fotbollskarriär svider en tår i ögonvrån. Han, den osårbare. Atleternas atlet. Detta robusta praktexemplar. Då när livet lekte, när benen bar och matcher staplades på rad. 38 i landslaget, icke att förglömma. Inför ödet är vi alla små och utlämnade, gamla meriter saknar betydelse. Man kan möjligen kalla sådant en form av rättvisa. Grym rättvisa då. Men det gläder mig trots allt att Krister yttrar de där orden om ”gett sig faan på”. Så snackar en sårad MFF-legendar, där känner jag igen mannen som aldrig gav en boll förlorad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar