”Svag lutning åt en final mellan England och Italien - med betoning på svag”. Skrev jag bestämt för några dar sen. Sämre profetior har man levererat, det ska gudarna veta.
*. *. *
Det blir alltså precis så: England-Italien i final. Men det var på marginalerna. Båda semifinalerna gick till förlängning, mellan Italien och Spanien krävdes dessutom straffar för ett avgörande. Där jag sent ska glömma den sista, den som frälste hela Italien. Jorghino’s kroppsfint som grundlurade målvakten, bollen som smektes in helt utan kraft men med fonder av känsla. Enkel straffspark upphöjd till stor fotbollskonst. Ett fantastiskt ögonblick...fast bittert för Spanien förstås. Spelmässigt jämbördigt med Italien, långa stunder bättre. Utan att få ”betalt” annat än i sympati. Utslagsmatchernas förbannelse, någon måste tömma kalken.
*. *. *
Även mellan England och Danmark krävdes en straff för ett avgörande. Dock inom ordinarie förlängningstid. Och tyvärr på hårresande grund, som jag ser det. Sterling, snabb och svårfångad, fick helt enkelt vad han sökte. Ett ben att falla över. En lättare beröring att dramatisera på. En domarsignal för straff, mystiskt godkänd av VAR. Usch och fy för sådana upplösningar av olidligt spännande fotbollsmatcher. England var förvisso bättre än Danmark, efterhand markant mycket bättre. Så segern i sig var motiverad, nåt annat går inte att hävda. Enbart tapperhet räcker sällan till stora segrar - och mot slutet fanns inget annat kvar i Danmark.
*. *. *
Italien har mitt hjärta, men England blir Europamästare. Säger jag här och nu. På söndag får vi se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar